Från muskelbil till Muskelbil

Jag ska börja med att erkänna att jag inte kommit på denna ordvits själv. Den är knyckt. Varifrån vet jag inte för det är i andra hand, inte ens direkt från källan.

Men den är skojig och för mig eventuellt relevant. Övergången från ägare av en så kallad muskelbil, i form av ett soppaslukande monster från landet i väster, till en annan sorts Musk-elbil alltså.

Nu har det dessutom funnits ett par mellanhybrider. Hybrider är ju till sin karaktär mitt emellan. En Japan och en Fransos. 

Vi får väl se vad det blir för vrålåk härnäst.

Morr

Godmorgon! Eller Morr, som jag säger innan jag fått mitt morgonkaffe i tillräcklig dos. Mitt morgonhumör är inte det bästa. Idag är det söndag och då intas drycken ur min helgmugg som pryds av en ren.

Jag har två helgmuggar, båda presenter från min dotter, vars morgonhumör för övrigt överträffar mitt eget. Den ena muggen är för vintern och den andra för sommaren. Sommarens mugg är solgul med ett uppmuntrande citat inpräglat. Oroa dig inte...

Var inte ängslig! Jag klarar mig alltid!

På vardagarna dricker jag mitt kaffe ur någon av ett halvdussin trivsamt öronlösa benvita muggar. Vardagens kaffe är fint det också men lite mindre unikt. Det måste vara skillnad för den som oftast jobbar hemifrån.

Muggarna hjälper mig komma ihåg det.

Den talanglösa

En gång för många år sedan gick jag på ett föredrag med några kollegor. Det handlade om talang, om att hitta sin egen. Vi köpte varsitt exemplar av föreläsarens bok och satte igång Bildade bokcirkel och gav oss ut på seglats. Min stackars skorv gick rätt snabbt på grund och sprang läck. Ett vrak.

Det började som ett skämt men i slutändan vete tusan hur roligt det var. Jag fann mig nämligen vara fullkomligt talanglös. Jag var helt enkelt inte särskilt bra på en endaste sak. Alla människor är förstås inte jättebra på något specifikt och jag ogillar att få frågan vad jag är bra på. Jag kommer aldrig på något vettigt att säga.

Har du någon dold talang?

Om jag nu har det så den jäkligt bra dold.

Varför kom jag att tänka på detta elände nu? Det var som sagt bra många år sedan den olycksaliga bokcirkeln ägde rum. Jo, jag råkade hitta en anteckningsbok från då, själva boken Hitta din talang är däremot spårlöst borta. Kan jag ha slängt den i vredesmod?

Bland mina femton år gamla anteckningar kände jag igen tankegångar och formuleringar som jag många gånger återkommit till långt senare.

Vad kom jag då fram till? Jo, jag skrev något om att jag gärna hjälper den vilsekomna turisten tillrätta. En välvillig om än något förvirrad guide i ett föränderligt landskap. 

Frågan är var vi alla hamnar när den talanglösa guiden får leda färden. Fortsättning följer... 

Långtrivsamt

Jag har uppfunnit ett nytt ord! Ett ord som perfekt beskriver känslan av januaris långsamma ringlande. Denna evighetslånga månad i början av ett år.

Det är likadant varje år. Januari känns mycket längre. Mycket mer. Det är fortfarande många dagar kvar av månaden, närmare en tredjedel och ändå. Nyår var en evighet sedan. Vi har hunnit ha jullov, vara en dryg vecka i Åre samt jobbat i två veckor.

Tiden kan gå långsamt, det vet alla som haft långtråkigt. Jag undrar om dagens unga ens har en aning om hur det känns?

Nåväl långtrivsamt är raka motsatsen.

Kvantitet eller kvalitet

Antalet inlägg här har stadigt ökat de senaste åren och jag har flera gånger ställt mig frågan om det är bra eller inte. För kvaliteten på texterna alltså.

Riskerar det att tillslut leda till utspädning och utarmning. Så som jorden som aldrig får ligga i träda och vila blir näringsfattig. Men, jag vill ju inte vila från orden. Tvärt om är det i orden jag kan vila.

Men jag får ställa mig frågan vad jag vill ha bloggen till. Är den främst till nytta för mig eller andra? Svaret är att den är min experimentverkstad där jag provar mig fram och utforskar om idéer håller för större sammanhang.

Bloggen är även ett utlopp för att det inte ska riskera att svämma över av ord i mitt huvud. Om sedan någon annan råkar läsa är det bara en ren bonus. Jag skriver för kråkorna.

Pistvakt

Det är något visst med att blicka ut över fjäll. På berget utanför mitt köksfönster finns nerfarter där skidåkare i miniatyr far fram. Liften och kabinbanan tar dem upp. Jag kan sitta inne i värmen och se på. 

I skydd av kvällsmörkret studerar jag pistmaskinen åka upp och ner och göra backen randig. Manchester. Maskinens starka strålkastare färgar granskogen magiskt blå. En koloss på larvfötter som enkelt segar sig uppför och nerför branten.

Jag föreställer mig alltid att den som kör är en tänkare, en som uppskattar ensamheten och lugnet på det folktomma berget. En termos med kaffe på sätet bredvid och lokalradion i lurar för att hålla maskinljudet ute. 

Jag spanar ut i mörkret. Imorgon bitti ligger de vita ränderna redo för nya åkare. 8 i 8:an. 

Raska

Nu går julen på övertid hemma hos mig. Dags att plocka ner julstjärnor och stuva undan julljusstaken i garderoben. Bordduken med julmotiv likaså och samma väg går kökshanddukar med lussekattsmönster och en grytlapp med en tomte på.

Det känns alltid vemodigt att raska undan julen. Lika trevligt är det att ta fram pyntet i slutet av året. Jag får trösta mig med att jag missar den glädjen om jag inte först tar bort allt.