För fulla muggar

Idag är det första advent och imorgon är det första december. Här gäller det att stå redo i startblocket och njuta för fulla glöggmuggar.

Jag har alltid tyckt att julen är bäst innan jul. Adventstiden ger tid att riktigt gotta sig i ljus, glitter och pepparkakshus. Barnslig som jag är och som tur är även min familj så har vi många adventskalendrar att roa oss med. Den hemmaboende dottern har en med te. Hoppas få smaka någon god sort här närmaste kvällarna. I gengäld får hon vara med och lösa en julgåta i 24 delar.

Nu bär det strax av till det första av julens firanden. Adventsfika hos en god vän. Efter det är det dags att prova årets glögg som tydligen har smak av alperna. Mycket intressant, jag kan knappt föreställa mig hur alperna smakar. Kanske ost-fondue? Nej, hoppas inte det.

Sen blir det julbord. Ja man kan verkligen säga att idag börjar julen.

Det enda som jag saknar är lite snö, den lyser med sin frånvaro i den del av landet där jag bor. Ett vitt täcke på tak, trädgrenar och mark gör väldigt stor skillnad. Lyser upp i mörkret.

Räddningen är den riktigt flådiga julbelysning som min stad bjuder oss på. 

Tacksam.

Mitt mål

Det som ständigt är i mina tankar. Berättandet. Skrivandet. Nyttjandet av min fantasi. Ett hägrande mål är att få ytterligare en berättelse på pränt. Tryckt på papper till en bok. Något påtagligt som går att hålla i handen.

Att skriva är det jag längtar efter. När jag är på jobbet, när jag är ute och går eller springer. När jag väntar på att sömnen ska komma. Givetvis går det inte att skriva jämt och, tro det eller ej, vill jag faktiskt ha relationer med familj och vänner.

Någonstans behöver ju fantasin få näring. Förmodligen skulle idéerna till slut sina om jag inte tog mig tid till utflykter i verkligheten med riktiga människor. Även om romankaraktärer med tiden känns som fullt äkta vänner kanske de inte räcker. 

Jag fortsätter traska mot målet. Ett steg i taget, ett ord i taget. För tillfället är jag uppe i 45 725 stycken. I en unik ordning som ingen tidigare satt dem i.

Lyckligt lottad

Igår var jag på träff i föreningen deckarvännerna. Där hålls alltid boklotteri. En författare brukar gästa och föreläsa och ha med sig ett gäng böcker till lotteriet och utöver det ligger en massa recensions-ex med i potten som tröstpris.

Jag köpte tre lotter, såna där hederliga som man får riva loss från en metallring, och lyckades kamma hem jumbopriset. Den allra sista boken i vinsthögen, den som alla före mig valt bort. Här är det tur att smaken är som baken för boken som fanns kvar var en jag mer än gärna vann. Fjärde delen i en deckarserie där jag läst de föregående tre.

Toppen helt sonika.

Från research till redigering

Jag har turen att gilla alla faser av manusjobb, från det första spirande idé-fröet till en färdig roman att sätta i handen på folk.

Research är skoj. Det ger mig fripass att vara nyfiken och frågvis. Att söka och jaga efter information och kunskap om det jag inte redan vet. Själva fabulerandet är såklart det allra roligaste men även finputset som kommer sedan är tillfredställande.

Kanske behövs lite extra gestaltning här och en tjatig omformulering kapas där. Dialogen vässas och karaktärernas röster blir klarare. Stavfel rättas och orden väljs med omsorg. Kommer allt i rätt ordning? Är början den rätta, för att inte tala om slutet.

Jag är nu precis i sluttampen på ett manus. Dags för redigeringsrunda. Fram med osthyvel och slägga. På med fart och färg. Skrammel och dofter. Hur känns det i mina karaktärer? Hur vill jag att det ska kännas i mina läsare?

Det är nu det gäller. Om jag lyckas förmedla något av den känslan jag har när jag skriver till den som läser, då har jag lyckats med bedriften att beröra.

På gång

Jag har skaffat mig en ny vana och går till och från jobbet varje dag. Över Västerbron i ur och kanske skur. Med mig har jag promenadsällskap i form av Min timme med Olof. Ett förträffligt trevligt upplägg där man får visdomsord, allmänbildning, musik och pepp under promenaden.

Lättlurad är jag och uppskattar och tror på påståendet att jag är en vinnare, och snygg också :)

Det är mycket roligare att promenera med en trevligt berättande röst i öronen. En riktigt bra idé!

Och jag är på gång!

Alla oskrivna ord

Redan inne i andra halvan av november och för första gången på jag vet inte hur många år har jag inte fått ihop ett enda inlägg på hela månaden, förrän nu.

Jag kollade. 2017 var det senaste år jag inte skrev varje månad. Det beror inte på något specifikt utöver brist på tid, koncentration, lust och ro. När lust och ro brister så blir det inget skrivet.

Bristen kvarstår men nu får det ändå vara nog. Kanske orden rent av hjälper mig igenom. Nu ska alla oskrivna ord ut.

Ut ur mig.
In i dig.

Dessa ord är inte oskrivna. Inte längre.

Om man tänker på oändligheten och det gör jag ibland så undrar jag om det finns fler oskrivna ord än skrivna. Ja såklart måste det göra det!

Bara att sätta igång. Det finns en hel evighet kvar att beskriva.

Bokstavssoppa

Det är så sjukt irriterande. Alltså när idéer och formuleringar till mina berättelser kommer när jag inte har något att skriva på. När jag är ute och springer, står i duschen eller ligger och sover i godan ro.

Jag vet inte hur många gånger jag tvingats gå upp och låtsas behöva sitta på dass i evigheter och skriva mail till mig själv i skenet av belysningen i torktumlaren. Såklart finns belysning i mobilen som jag mailar ifrån men det blir liksom trevligare med lite rumsbelysning när jag sitter där i min enslighet och försöker minnas de briljanta formuleringarna från drömmen jag nyss väckts ur.

Nu senast hände det medan jag satt i bastun. Där finns inte heller något att anteckna på. Mobilen törs jag inte ta med, den skulle förmodligen storkna före mig i värmen.

Alltså, återstår bara att desperat försöka memorera formuleringarna jag inte vill tappa. Rabblandes dem som en galning, om och om igen, förvanskas orden för varje varv innan jag hinner ut till dator eller penna och papper.

Jag har fått för mig att de flesta andra får mer idéer i huvudet. Idéer som lättare blir kvar och kan byggas vidare på i sinom tid. Men inte jag. Jag får hela perfekta formuleringar som snabbt glider mig ur minnet. Orden rinner iväg och försvinner och blir meningslösa.

Aldrig att jag lyckas återskapa de där glimrande formuleringarna som kommer till mig. 

Diktafon? Skrivplatta och penna avsedd för dykning? Eller, vad ska jag ta mig till?