Inte riktigt hundra men nära nog

Vaddå inte helt hundra? Ja antalet lästa böcker under året alltså. Det blev tyvärr bara 80 och jag tycker nog att det är nära nog. Förra året blev det hela 83 stycken. Ganska många ändå. Säkert fler än de flesta läser. 

Idag är årets sista dag och jag hinner kanske precis läsa ut en av de jag har på gång. Min ständigt allt längre läslista förs över till nästa års och så fortsätter läsandet.

Vidgande vyer. Besök i nya världar. Utsikter om goda insikter. Allt sådant finns att finna bland böckerna. I de skrivna orden. Givetvis hoppas jag själv kunna bidra till floden av böcker. Om inte under 2026 så åtminstone året efter. Processen tar tid och behöver så få göra.

Gott slut 2025!

Mandelmassenasse

Av tradition och ohejdad vana brukar min man få en marsipangris i julklapp. Så även detta år och denna gång hittade jag en rejält stor en.

Han börjar alltid äta från rumpan, den ände som är doppad i choklad. Så imorse när jag fick syn på den stackars grisen kunde jag ju inte låta bli att kommentera att den såg en aning rumphuggen ut. Haha.

Ja, grymt, blev svaret. Haha igen. Ett skämt med knorr på.

Raska på

Idag har vi raskat granen. Tagit ner alla julkulor eller pumlor som jag lärt mig att de heter i norr. Ett helt kompani garntomtar fick order att hoppa ner från grenarna. Ljusslingorna virades loss och upp på pappkartong för att förhoppningsvis fungera även nästa år.

Granen förpassades ner i två svarta sopsäckar, stackars krake. Och kastad på högen med utkastade granar här utanför huset. Vilket öde när man tänker på det. Bara för vårt höga nöjes skull. Kanske måste det ändå bli en av plast framöver, fast det tar emot.

Vi får se hur det blir, det är långt till nästa jul. Förmodligen har jag hunnit glömma hur bökigt det är att välja gran, klä den och sen förvisso njuta av blinget i minst ett par veckor. Som sagt, vi får se.

Nu är det nyår som väntar. En annan sorts fest. Ut med det röda och gröna, in med guld och silver. Champagne och bubbel. Glitter och glamour och min mormors gamla klänning får komma ut ur garderoben.

En annan dag

Idag är det en annan dag, en annan dag än igår och en annan dag än imorgon. Med andra ord så är varje dag en annan dag jämfört med de övriga.

Äsch, nu får jag sluta fåna mig. Skärpning!

Idag var en vacker och solig dag i Stockholm där jag befinner mig. Mörkret faller utanför köksfönstren, och förstås överallt, inte bara just utanför mina fönster. Men, nu råkar jag sitta i köket och då blir det så jag beskriver det.

Denna annandag ska vi strax på kalkonmiddag. En tradition som jag minns att mina morföräldrar höll hårt på. Jag vet inte hur vanligt det är i övrigt, om det är en del av vår gemensamma jultradition. Det allvetande oraklet på internet tycks inte heller veta säkert. Kanske är kalkonen ändå vanligast på juldagen.

Att det blev idag, annandagen, detta år beror förmodligen bara på att det råkade passa bra. Och det gör det ju. Passar bra alltså för jag börjar känna mig skapligt hungrig.

Juldagen glimmar

I de flesta andra länder som firar jul enligt samma tradition som vi så är det juldagen som är den stora högtiden. Den stora familjefesten. Av någon outgrundlig anledning är det hos oss istället den 24:e som allt kulminerar. Möjligen är det samma sak i övriga Norden.

Jag har alltid tyckts att julen är bäst före. Dagarna som leder fram. Advent och lucia. Glögg och mingel med vänner. Förväntan. Alltså väntan före. Känslan sedan barndomen, som kanske inte ens var verklig då, utan bara en fantasi, den sitter i om jag känner noga efter.

Känslan går att frammana. Minnas. Doften, girlangerna av rött och grönt kräppapper. Smällkarameller tillverkade ihop med mormor den där trevliga kvällen då föräldrarna inhandlade julklapparna. Sill har alltid varit en favorit på julbordet. I år besökte jag två olika julbord som båda hade massor av goda sillinläggningar och lax dessutom. Mums.

Andra kanske föredrar godisbordet men för mig har det alltid varit sillen. I år gjorde jag ingen egen sort men det ska väl bli av nån gång igen.

Kanske till nästa jul.

Nu är det jul igen...

En synnerligen god jul. Ett försiktigt solsken anas och det är skapligt kallt. Faktiskt ett par minusgrader, så pass att det bet i näsan på promenaden på stan i förmiddags.

Som vanligt har året gått fort. Förra julen var ju alldeles nyss. Visst?

Är det bara min inre klocka som vridits upp för hårt eller känns det så för oss alla? Oklart. Givetvis, för ingen annan kan ju känna det jag känner. Vi är alla fångar innanför våra pannben.

Ensamt. Fast alternativet vore förstås inget vidare heller.

Och ensamhet, en sån här dag går det knappast att undvika att tänka på den saken. Hur de som är ofrivilligt ensamma känner sig ännu mer så en dag när det är laserfokus på samvaro och lyckliga familjer.

Det är nu det är läge att påminna om att detta är bara en mall, en julmall som kommer av föreställningar om hur det borde vara. Baserat på berättelser och fåniga julfilmer. Egentligen är det smått befängt att den som årets övriga dagar klarar sig alldeles utmärkt i sitt eget sällskap plötsligt skulle känna sig ensam för en kväll.

Om så skulle vara så beror det enbart på den kollektiva föreställningen, julteatern. I verkligheten finns inte någon ensam stackare. Tänk njutningen av att slippa stressa runt som tokar för att hinna allt för att passa in i pepparkaksformen. Förmodligen alldeles underbar.

Undrar vems ögon som tindrar mest.

God jul!

Dum som en gås

Hur stor del av författaren finns i deras verk? Jag som gillar deckare och skräckromaner inser och framför allt hoppas att det inte är alltför mycket. Många av de som skriver riktigt hårdkokta saker är ju snälla som lamm.

Jag vet inte vem som har sagt följande med det ligger förmodligen en hel del i det.

"Att vilja lära känna en författare för att man tycker om hans eller hennes verk är som att älska gåslever och vilja träffa gåsen."

Den uppenbara frågan blir ju här. Vem sjutton är kocken?