En synnerligen god jul. Ett försiktigt solsken anas och det är skapligt kallt. Faktiskt ett par minusgrader, så pass att det bet i näsan på promenaden på stan i förmiddags.
Som vanligt har året gått fort. Förra julen var ju alldeles nyss. Visst?
Är det bara min inre klocka som vridits upp för hårt eller känns det så för oss alla? Oklart. Givetvis, för ingen annan kan ju känna det jag känner. Vi är alla fångar innanför våra pannben.
Ensamt. Fast alternativet vore förstås inget vidare heller.
Och ensamhet, en sån här dag går det knappast att undvika att tänka på den saken. Hur de som är ofrivilligt ensamma känner sig ännu mer så en dag när det är laserfokus på samvaro och lyckliga familjer.
Det är nu det är läge att påminna om att detta är bara en mall, en julmall som kommer av föreställningar om hur det borde vara. Baserat på berättelser och fåniga julfilmer. Egentligen är det smått befängt att den som årets övriga dagar klarar sig alldeles utmärkt i sitt eget sällskap plötsligt skulle känna sig ensam för en kväll.
Om så skulle vara så beror det enbart på den kollektiva föreställningen, julteatern. I verkligheten finns inte någon ensam stackare. Tänk njutningen av att slippa stressa runt som tokar för att hinna allt för att passa in i pepparkaksformen. Förmodligen alldeles underbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar