Skriver jag bäst omgiven av sorl eller tystnad? Ibland är gränsen tunn mellan inspirerande bakgrundsljud och vad som blir en störande ljudmatta.
Det störande uppstår när ljudet når in, när det bär på begriplig information. Något man lockas lyssna till och fångas av. En obegriplig ljudmatta är däremot oftast OK, så länge det inte är byggslammer för det kan jag inte tänka till.
Det bästa är lågmält sorl på lokal, tex ett café eller en bar utan hög musik. Men, så snart enskilda ord och samtal går att urskilja blir det en distraktion. Det allra värsta är av någon anledning halva samtal, där den ena parten befinner sig i andra änden av ett telefonsamtal.
Jag undrar hur det skulle vara att lyssna på radio på ett språk jag absolut inte kan ett ord av. Eller bara ljud. Naturens ljud.
Regn. Vindsus. Eldknaster.
Sådana ljud som vi under årmiljoner lärt oss att slappna av och somna till.
Troligen föddes människans berättarkultur kring en knastrande eld med vindsus och regn som bakgrundsljud.
