Det är det här med svansar...
Och om känslor och vad som händer om man undertrycker dem. Det känns inte som hokus pokus att många får ont i kroppen till följd av spänningar orsakade av tankar som stressar. Ont i ländryggen. Där den där svansen skulle ha suttit om inte utvecklingen bedömt den som onödig.
Hundar uttrycker helt genomskinligt sina känslor med svansen. Vi människor pratar en del om att vi borde vara mer öppna, mer hela. Kunna vara vårt sanna jag både hemma och på jobbet. Att vi skulle må bättre då.
Tänk vad avslöjande det skulle vara med en svans. En del av kroppen som nästan lever sitt eget liv, som vi inte kan hejda eller dölja så enkelt. Man sitter där och sveper lite lojt med svansen. Det syns att man mår skapligt bra. Man signalerar ett lugn. Kanske sprider man det också.
The tail will tell...
Slokande svans, med rufsig tofs. Signalerar att det kan vara dags att göra en förändring.
En svansföringsupplyftande förändring.
Jag tror moder natur kan ha gjort ett misstag i tillbakabildandet av denna förträffliga extremitet.
