Är mängden historier begränsad? Det händer att jag anar mina egna idéer i andras alster, som nu i förra veckan i en litteraturrecension. En dålig deckarhistoria insprängd i en essä om det egna skrivandets vedermödor, i en avlägsen ungdom. Nåja ingen är väl så unik som man vill tro...
Det är väl så det fungerar med selektiv varseblivning. Igenkänning av det egna tillståndet. När man själv är gravid ser man stora magar och barnvagnar överallt. Är det samma fenomen som gör att jag ser mitt bokbarn springa förbi lite här och där. Tittar busigt fram från en bokhylla fast hon inte ens är tryckt och utgiven ännu.
Men historierna kanske inte kommer inifrån? Ibland känns det verkligen inte så.
Varifrån kommer då idéerna och vem tillhör de? Den är min, jag tog den först! Man kan väl inte stå och slita i en idé från varsitt håll som två tanter på butiksrea i Ankeborg?
Vad blir det då? Två halva berättelser?
Tänk om idéer, som författaren Elizabeth Gilbert på allvar tror och beskriver i sin bok "Big Magic" är egna väsen som genom samarbete, kanalisering med en mottaglig människa kan samskapa en berättelse.
Tänk om det är så kreativiteten fungerar. Samarbete i dess renaste form. Mellan en livsform och en annan. Troligen utan att parterna är riktigt medvetna om hur det sker. Lika magiskt som skapandet av allt liv.
