I morse när jag vattnade på balkongen kände jag höstens krisp i luften. Där ute är det vildvuxet och som vanligt är det ogräset som frodas mest. Men jag uppskattar all växtlighet och vattnar glatt allt som slagit rot.
Två röda chili plockades igår. En hamnade i middagssoppan och en i frysen där årets skörd trängs i en låda. Kanske hinner nån mer av de nu ännu gröna frukterna mogna innan frosten kommer. Nu har de åtminstone fått vatten.
Det är det enda jag kan påverka. Vädret sköter sig själv.
Jag ska för första gången åka på Bokmässan. Sitter och studerar programmet och känner mig som en unge i en gottebutik. Jag kan baske mig inte välja. Ska jag ha godisremmar, choklad, saltlakrits eller geléråttor för hela slanten?
På en egen utflykt, bara för mig själv.
Det här blir som att få äta lördagsgodis hela helgen. Utan att oroa mig för tänderna.
Min hotellverksamhet uppgår till inte mindre än tre småhotell. Tyvärr går den inget vidare, rummen står tomma. Ingen tycks intresserad av att checka in.
Var är mina gäster? Och vilka är de? De är av det sexfotade slaget. Inte att förväxlas med lättfotade och jag hyr inte ut per timme. Snarare per säsong och gärna längre än så. Jag vill att de ska flytta in för gott och dessutom gärna föröka sig.
Hotellen finns på min balkong och visst finns det insekter där, det är bara de att de inte tycks intressera sig för att bli bofasta. Är man liksom lurad? Trivs insekter inte alls i såna där små hus fulla med mysiga hålrum, bark och kottar?
Hur som, jag är glad var de än bor så länge de finns kvar. Ibland flyttar de ända in men det uppskattar inte mina medmänniskor och då försöker jag vänligt men bestämt fösa ut dem.
Kom, kom och gör mig glad. Här finns husrum bland blommor och blad.
Vi har en stor matta i vardagsrummet, typ en långhårig best. En gång i tiden var den len och fin och jag kallade den chokladmattan för dess fina ljust bruna nyans.
Som Marabou mjölkchoklad.
Nu är den mer en rufsig ovårdad päls. Oborstad. Om man tappar något ätbart hör man hur det knaprar och knastrar. Mattan är ett levande väsen som livnär sig på tappade smulor och kladd. Och det var inte så värst många år sedan jag hittade en Barbie-sko gömd i mattluddet. Barnen är vuxna sedan länge.
Det är hög tid att rycka undan mattan.
Att redigera ett romanmanus innebär bland annat att jaga efter så kallade filterord. Små retliga extraord som inte tillför ett smack.
Jaga, hitta och rensa bort. Ord som lite, plötsligt, så och ju.
Med ett utryck som: Nu har jag ju ingen hund...
Menar jag ju inte att du som läsare förväntas veta att jag inte har någon hund. Det kan du ju knappast känna till.
Nu menar jag ju inte att vara oförskämd men det där jäkla ju:et får det ju att låta så.
Väck med det!
Gapet mellan möjligheten att känna igen kreativ konst av hög kvalitet och att själv kunna producera densamma. Stundtals en avgrund och så ibland kan man ta ett kliv och för en stund känna ruset.
Förundran. Har jag skapat det här?
Samma fenomen känner vi igen från många platser. Alla kan uppskatta en symfoniorkester men få kan bidra till dess helhet och skönhet. Att uppskatta konsten på väggarna är inte liktydigt med att själv ha förmågan att måla.
Men det är där det börjar. I förmågan att ens uppfatta och uppskatta. Den som inte sett en vacker tavla, hört musik som får håren på armarna att ställa sig i givakt eller läst en bok man önskar aldrig ska ta slut, saknar förutsättning för eget skapande. Någonstans måste lusten komma ifrån. Längtan väckas till liv.
Och med längtan följer hoppet. Om någon kunnat skapa detta, så varför skulle inte även jag kunna?
Jag brukar kalla känslan för den goda avunden. En omisskännlig dragning åt det håll jag vill gå. Lyssna på känslan.
Odla kreativiteten. Inte i för trånga krukor, kom ihåg att vattna och se till att solskenet når in.
Snart har jag jobbat lika länge som jag var ledig i somras. Så känns det inte! Semestern föreföll så mycket länge än dessa arbetade fyra veckor. Antagligen för att de bjöd på betydligt större variation.
Känslan för hur länge sedan något var, vad som helst, ett bröllop, en människas födelse, eller en speciell bemärkelsedag, av någon underlig anledning känns det alltid som sju år sedan. Detta oavsett om det enligt kalendertid är trettio eller fem år sedan.
Jag kan inte avgöra, inte känna skillnaden på sådana tidspann. Det blir alltid sju år.
Nu är jag mer än halvvägs gången med bok-grossessen som jag tillkännagav i våras. Redigeringsrunda nummer ett är avklarad och nästa vecka väntar runda nummer två.
Foto på författaren har valts med vånda och stort besvär. Föremålet blundar envist på alla bilder. Eller har ett asflabb så stort att det inte passar sig alls. Tills slut hittade jag ett som går an. Nåja.
Sen var det detta med framsidan. Så märkligt att se sina tankar i bild. Såklart har jag liksom sett allt framför mig, i åratal men bilderna är ändå suddiga och flytande. Flyende. Nu har jag det så att säga svart på vitt, fast i färg då.
Två tomma stolar framför en bardisk. Drinkglasen står där, intill varandra som i en ordlös fråga: Får jag komma dig nära?
Reflektionen i spegeln på väggen bakom baren visar de två som likt ett Schrödingers kärlekspar, kanske och samtidigt kanske inte, sitter där på stolarna. Deras väskor står iallafall där på golvet på varsin sida om stolarna.
Vad händer sen?
Jag läste en artikel i DN om poddar, om fenomenets fördummande effekt. Inte högkvalitativa produktioner från SR och BBC utan de mer såphala sakerna där några sitter och blajar och flabbar utan manus.
Underhållande på samma sätt som min ungdoms Nattsudd på tv.
Jag minns nattsuddarna som ett sällskap i den annars ensamt ödsliga tonårsnatten. Med Svante och Björn på dumburken var man en gäst på sunk-fest. Cigarettröken svepte över rutan som en trolsk dimma och lika dimmigt blev sinnet av att bara se glasen med busgroggar tömmas i direktsändning.
Var det direktsänt?
Var det riktig sprit i glasen?
Förmodligen.
Och jag som tyckte jag hade en så klatschig rubrik till det här inlägget men samtidigt en gnagande känsla av igenkänning. Hade jag inte skrivit ett inlägg med just den titeln för inte så länge sedan?
Jo, mycket riktigt, efter Kungsholmen runt i början av maj. Då kände jag mig duktig, rent av som en bättre människa av att bara gå omkring på stan med en nummerlapp på bröstet. Fånigt men helt sant.
Vad är det som driver mig att springa? Oklart med det är en speciell känsla. Och idag kan jag njuta av segerns sötma och unna mig en riktigt slö söndagkväll utan minsta skuldkänsla. Dryga 21 kilometer och ändå var jag inte direkt döende när jag kom i mål. Betyder förmodligen att jag antingen kunnat springa fortare eller åtminstone längre.
Men detta får räcka i form av långlopp för säsongen och nu har jag precis köpt träningskort på Friskis.
Varför är det så himla svårt att befästa en vana? Åtminstone om det är något som ska vara nyttigt och hälsosamt. Annars kallas det ovana och de är sällan några som helst problem att befästa.
Men att flossa, eller röra på sig i syfte att förbättra kondition eller rörlighet. ta mig tusan vad svårt det är.
Mellan för en gångs skull och en gång för alla utbreder sig ett hav av dåligt samvete.
Jag hörde ett så bra ord häromdagen i Tidspodden, där någon hade en yngre släkting som myntat begreppet svårfåtaglig för att beskriva en person som var just svår att få tag på.
Annars lider ju de allra flesta av tillgänglighetssjukan. Alltid nåbara. Alltid redo.
Tyvärr är jag inget undantag utan har ständigt mobilen inom räckhåll och om jag någon gång inte har det, i duschen, på löpturen, på promenad då jag medvetet lämnat den hemma, är jag påtagligt nervös.
Vad riskerar jag att missa?
Jag vaknar ofta på natten av inbillade sms-pling. Grynt irriterande att få nattsömnen störd av något som inte finns. Framför allt onödigt. Jag borde ligga i hårdträning för att bli mer svårfåtaglig. Då kanske jag hinner få tag på mig själv lite oftare.
