Fruset vatten - ode till snön

Min relation till snö är en speciell och långvarig kärlekshistoria. Visst uppskattade jag sommarlov med bad och glass men störst var ändå vintern.

Inget gick upp mot den första snön och jag hade hunnit bli ganska många år innan det föll någon i mina trakter. Sen följde ett decennium av som jag minns det stränga vintrar med mycket snö. Den fick skottas från radhustaken och det gick att gräva ut snögrottor ur högarna med nära nog ståhöjd, åtminstone för barn, och fler rum i fil.

Jag älskar fortfarande snö, detta vita fluffiga duntäcke som draperar sig över granarna utanför mitt köksfönster. Det har snöat ett par dagar nu men ännu är det lite för varmt. 

Det som faller nu är inte riktig vintersnö utan förtäckt regn. 

men snart så, snart blir det vinter.

Svordomar - lost in translation och under bordet

Översättningar är fascinerande. Särskilt om det handlar om romaner där det finns gott om subtila saker och sköra undertoner. Sånt som lätt går förlorat i översättningens kvarnar. Särskilt om det är fråga om böcker som översätts i flera led. Ofelbart måste det bli en form av viskningslek.

Hur har den som först skrev texten tänkt sig? Det är för övrigt inte enkelt att få det rätt ens i den första överfarten från författare till läsare. På originalspråket då.

Det sägs dessutom att man kommer närmare inpå med sitt första språk. Att allt annat blir med ett filter. Översättningsfiltret. Att förmedla en betydelse är en sak, att förmedla en känsla är något helt annat. 

Å andra sidan är det inte alltid enkelt att förmedla en betydelse heller. Min salig svärfar som under sitt yrkesliv arbetade med stereoutrustning hade en del roliga översättningsmissar på lut.

Kontrollera att bandet är virat igen. Eller min absoluta favorit. Fin melodi ditt tv.

Kul för oss som förstår vad det egentligen skulle ha stått. Dagens ungdom göre sig icke besvär.

För att inte tala om svordomar. Jo, det gör vi! Svordomar är också kul. Osande eder på franska eller finska blir för den icke infödde mer som roliga ramsor och leder inte till den massiva känslostorm som de är avsedda att framkalla.

Det känns alltid mindre allvarligt att svära på andra språk än det första man exponerades för. Där känns svordomarna värre. Kanske för att man minns den smått förbjudna känslan, Själv samlade jag på svordomar. Jag gick i lekskolan, något som dåtidens fem-sexåringar roades med och lärde mig många fina svordomar. För att inte glömma bort dem skrev jag dem med bläckpenna på undersidan av bordsskivan i vårt köksbord. En plats där ingen vuxen skulle komma på tanken att titta.

Ända tills den dagen då ett nytt köksbord införskaffades och det gamla skulle ut. Jag och pappa tog tag i bordet, vände det av nån anledning upp och ner och bar ut det. Väl ute på gatan utbrister min pappa något i stil med "Vad i helvete... " när han får syn på alla mina noga nedtecknade svordomar i fullt dagsljus. 

Jag, nu i tidiga tonåren, hade helt glömt bort detta och höll på att skratta ihjäl mig. Av någon outgrundlig anledning hade även ordet skelett slunkit med som ett riktigt läskigt ord och tydligen enligt min mening var detta tillräckligt för att komma med på min lista svordomslista.

Satans synd att vi inte tänkte på att ta ett foto av bordets undersida innan det fick åka till tippen.

Höstlov, läslov, skrivlov

Numera är det höstlov hela vecka 44. Jag skriver numera, för så länge jag gick i skolan, från 1977 till 1988, fanns inget sådant lov. Höstterminen var en enda lång räcka skoldagar, från sommarlov till jullov. 

Mina barn däremot har alltid haft ledigt denna vecka så någonstans mellan 1988 och 2008 då äldsta dottern började skolan måste lovet ha införts. Lika välbehövligt som den gamla tidens potatislov eller skurlov. En ledighet för att hjälpa till med potatisskörd eller allmän höströjning.

Nu ska det istället läsas. Höstlovet kallas läslov sedan ett antal år. Det tilltalar mig. Jag gillar böcker. Båda att läsa och skriva dem.

Vilken lycka. Jag har lov att skriva!

Tystnad tagning

Detta inlägg handlar bara om den hederligt gammaldags uppmaningen att vara tyst för nu är det ljudupptagning på gång. I radio eller teve.

Samma princip gäller även för den skrivna scenkonsten.

Tystnaden är alldeles nödvändig för att något ska ha chans att komma fram. Vad är då detta något annat? Det får man inte veta förrän det blir tyst runt omkring eller det ständiga tjattret inuti skallen lyckas stillas.

Att lyssna till tystnaden. 

Inte mycket kan mäta sig med det.

I tystnaden vågar kreativiteten sig fram.

Shh ...

Brysselkex

Man ska nog egentligen inte försöka sig på att återge drömmar, det blir ofta så himla konstigt men ...

Jag var ett brysselkex. Ett bland alla andra likadana på kakfatet. Vi kråmande oss och ville märkas i vimlet av brysselkex och minst sex andra sorters kakor.

Och varför just dessa kakor? Inte en susning. Jag är tveksam till att jag någonsin ens smakat ett brysselkex. Min kompis Anna däremot hon har bakat en jäkla massa en gång i tiden. En faslig massa små. Och detta enbart på grund av en gammal kokbok och risken med att använda ett gammalt kopparmynt som storleksmått.

Inget är beständigt särskilt inte en femöring. 

Brysselkexdegen skulle enligt det gamla receptet rullas till en rulle av en femörings omkrets och sedan skäras i slantar. 

När Anna läste receptet fanns visserligen fortfarande femöringar i omlopp men de hade krympt betänkligt. Hennes brysselkex blev därför väldigt små och väldigt många. Säkert goda dock.

Hur ett barn av idag skulle ha tolkat receptet vete katten. Vi har inga öringar alls kvar numera.

Men hur var det nu med mig som brysselkex?
Jag förmodar att det handlade om att vilja synas i mängden. En önskan om att någon skulle lägga märke till en och glatt utbrista:

Tjena kexet! Står du här och smular ...

Innan Internet

Jag blev påmind om att det fanns kulturella kollektiva rum för gemenskap även innan Internet. De fanns i form av tidningarnas insändarsidor. Bland annat i ungdomstidningen Starlet som jag förmodligen läste de flesta nummer av under mina formativa år. Tidningen med det där trevliga lilla tjocka formatet. Som en kvadratisk pocketbok.

Jag har tänkt på det här tidigare men inte lika konkret som Kristina Öhman berättade om på Bokmässan. Hon har skrivit en avhandling i ämnet och hennes föredrag var intressant på flera plan.

Igenkänning och en kollektiv nostalgitripp tillbaka till det som lockade och roade under de där få åren för så länge sedan men som nu visade sig ligga tätt under glömskans yta.

Bilderna, de svartvitt tecknade serierna som lästes med förtjusning och viss fasa. 

Vi är många som minns en ungdom med Starlet. De innan oss hade kanske en motsvarande relation till Fickjournalen. Även Kamratposten fick en likande funktion. Man kunde skapa kontakt via insändare och skaffa sig brevvänner. Insändare och svar publicerades och läsaren betraktades som medskapare av materialet.

Det förefaller helt enkelt likna ett Slow-Internet. Ett nätverk för spridande av idéer, för skapande av kontakter men utan de snabba kickarna och jakten på likes.

Något tilltalar mig på djupet med detta kollektiva rum. Jag är tacksam att jag fick vara ung på den tiden då allt inte behövde gå så snabbt och då allt inte behövde synas för att finnas.

Ett kammarspel

Jag har skrivit ett drama som utspelar sig under ett par sommardagar eller under sjuttio år. Allt beroende på hur man ser det. Ett äventyr som påbörjades för sjuttio år sedan ska snart få sin upplösning. Sjuttio år, fast idag känns det som igår.

Så blir det när tillvaron är på väg att slå knut på sig själv. Dagar som sedan länge är förbi kommer plötligt oväntat nära nuet.

En resa i tid och rum. Ett osannolikt kärlekspar som aldrig borde kunna mötas gör det likafullt. Kreativitet, hopp och en gnutta magi är allt som behövs. 

Kammarspelet kan ta sin början. Publiken sitter bänkade i raderna.

Kära karaktärer, välkomna upp på scen!

Bokfull med boksmälla

Just hemkommen efter en långhelg på Bokmässan. Det var minst sagt intrycksintensivt. Så trött som jag var efter första dagen har jag inte varit sedan jag var student mitt i den mest intensiva tentaperioden där det även låg insprängt laborationer i fysik där man skulle tillverka hologram.

Man såg i kors och tvärs.

Fantastiskt roligt att kunna välja och vraka bland författarsamtal på ett otal scener och intressanta möten i förlagens montrar. 

Här skulle man vara! Och det var jag!

Jag har ohämmat frossat i berättelser om kreativa tillblivelser och insett att kan de så kan jag. Det handlar om lusten att berätta, att låta den ta plats. 

Ta över.

Men först ska jag återhämta mig någonstans långt bort ifrån.