Jag blev påmind om att det fanns kulturella kollektiva rum för gemenskap även innan Internet. De fanns i form av tidningarnas insändarsidor. Bland annat i ungdomstidningen Starlet som jag förmodligen läste de flesta nummer av under ett antal år. Åren så tidningen hade det där trevliga lilla tjocka formatet. Som en kvadratisk pocketbok ungefär.
Jag har tänkt på det här tidigare men inte lika konkret som Kristina Öhman berättade om på Bokmässan. Hon har skrivit en avhandling i ämnet och hennes föredrag var intressant på flera plan.
Igenkänning och en kollektiv nostalgitripp tillbaka till det som lockade och roade under de där få åren för så länge sedan men som nu visade sig ligga tätt under glömskans yta.
Bilderna, de svartvitt tecknade serierna som lästes med förtjusning och viss fasa.
Vi är många som minns en ungdom med Starlet. De innan oss hade kanske en motsvarande relation till Fickjournalen. Även Kamratposten fick en likande funktion. Man kunde skapa kontakt via insändare och skaffa sig brevvänner. Insändare publicerades och läsaren betraktades som medskapare av materialet.
Det förefaller helt enkelt likna ett Slow-Internet. Ett nätverk för spridande av idéer, för skapande av kontakter men utan de snabba kickarna och likes.
Något tilltalar mig på djupet med detta kollektiva rum. Jag är tacksam att jag fick vara ung på den tiden då allt inte behövde gå så snabbt och då allt inte behövde synas för att finnas.
