Brysselkex

Man ska nog egentligen inte försöka sig på att återge drömmar, det blir ofta så himla konstigt men ...

Jag var ett brysselkex. Ett bland alla andra likadana på kakfatet. Vi kråmande oss och ville märkas i vimlet av brysselkex och minst sex andra sorters kakor.

Och varför just dessa kakor? Inte en susning. Jag är tveksam till att jag någonsin ens smakat ett brysselkex. Min kompis Anna däremot hon har bakat en jäkla massa en gång i tiden. En faslig massa små. Och detta enbart på grund av en gammal kokbok och risken med att använda ett gammalt kopparmynt som storleksmått.

Inget är beständigt särskilt inte en femöring. 

Brysselkexdegen skulle enligt det gamla receptet rullas till en rulle av en femörings omkrets och sedan skäras i slantar. 

När Anna läste receptet fanns visserligen fortfarande femöringar i omlopp men de hade krympt betänkligt. Hennes brysselkex blev därför väldigt små och väldigt många. Säkert goda dock.

Hur ett barn av idag skulle ha tolkat receptet vete katten. Vi har inga öringar alls kvar numera.

Men hur var det nu med mig som brysselkex?
Jag förmodar att det handlade om att vilja synas i mängden. En önskan om att någon skulle lägga märke till en och glatt utbrista:

Tjena kexet! Står du här och smular ...