Översättningar är fascinerande. Särskilt om det handlar om romaner där det finns gott om subtila saker och sköra undertoner. Sånt som lätt går förlorat i översättningens kvarnar. Särskilt om det är fråga om böcker som översätts i flera led. Ofelbart måste det bli en form av viskningslek.
Hur har den som först skrev texten tänkt sig? Det är för övrigt inte enkelt att få det rätt ens i den första överfarten från författare till läsare. På originalspråket då.
Det sägs dessutom att man kommer närmare inpå med sitt första språk. Att allt annat blir med ett filter. Översättningsfiltret. Att förmedla en betydelse är en sak, att förmedla en känsla är något helt annat.
Å andra sidan är det inte alltid enkelt att förmedla en betydelse heller. Min salig svärfar som under sitt yrkesliv arbetade med stereoutrustning hade en del roliga översättningsmissar på lut.
Kontrollera att bandet är virat igen. Eller min absoluta favorit. Fin melodi ditt tv.
Kul för oss som förstår vad det egentligen skulle ha stått. Dagens ungdom göre sig icke besvär.
För att inte tala om svordomar. Jo, det gör vi! Svordomar är också kul. Osande eder på franska eller finska blir för den icke infödde mer som roliga ramsor och leder inte till den massiva känslostorm som de är avsedda att framkalla.
Det känns alltid mindre allvarligt att svära på andra språk än det första man exponerades för. Där känns svordomarna värre. Kanske för att man minns den smått förbjudna känslan, Själv samlade jag på svordomar. Jag gick i lekskolan, något som dåtidens fem-sexåringar roades med och lärde mig många fina svordomar. För att inte glömma bort dem skrev jag dem med bläckpenna på undersidan av bordsskivan i vårt köksbord. En plats där ingen vuxen skulle komma på tanken att titta.
Ända tills den dagen då ett nytt köksbord införskaffades och det gamla skulle ut. Jag och pappa tog tag i bordet, vände det av nån anledning upp och ner och bar ut det. Väl ute på gatan utbrister min pappa något i stil med "Vad i helvete... " när han får syn på alla mina noga nedtecknade svordomar i fullt dagsljus.
Jag, nu i tidiga tonåren, hade helt glömt bort detta och höll på att skratta ihjäl mig. Av någon outgrundlig anledning hade även ordet skelett slunkit med som ett riktigt läskigt ord och tydligen enligt min mening var detta tillräckligt för att komma med på min lista svordomslista.
Satans synd att vi inte tänkte på att ta ett foto av bordets undersida innan det fick åka till tippen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar