Att be om en gud

Jag har aldrig varit religiös och brukar säga att det inte blivit så. Ibland önskar jag att det varit annorlunda. Att det varit så. Jag inbillar mig att det ofta beror på uppväxten trots att jag vet att det finns undantag. 

Men, folk blir väl inte troende bara sådär?

Kan man bestämma sig bara hux flux att jag också vill vara med? Släppas in i den trygga förvissningen om att det finns något mer. Något större än mitt ego och min skenande fantasi.

Måste tron alltid föregås av något stort. Ett livsavgörande trauma. Vissa har mött sin gud längst ner på botten av livets och samhällets djupaste brunn. Den kraft som tog dem upp därifrån blir något som stannar kvar. 

Och varför kallas det tro när det snarare är en förvissning, en övertygelse. I sig en sanning. Tro kan väl vem som helst tillåta sig att göra. Att hoppas. Men att tvärsäkert veta, det känns inte rätt. Inte för mig.

Jag fortsätter hoppas. Väljer att tro på hoppet. Det får bli min andliga kompass och vägvisare.

Rollistan

Mina vänner, mina karaktärer. Jo, med tiden har de faktiskt blivit kära vänner. Trots att, och det här tar emot att erkänna, de inte finns i min verklighet.

Närmast mig står är Maj eller kanske Monica. De är två kloner, varsin halva av någon som aldrig blev. De som blev är bättre än mosaiken som var. Var för sig kommer de till sin rätt och till liv på sidorna.

Först upp på scen är Maj och hennes Jan. Ett osannolikt kärlekspar. Inte av denna världen. Hoptussade av finurliga Tora i ett dubbelbokat rum på det tidlösa Hotell Blå lögnen. 

Tora är en mycket gammal och klok dam vars livsuppgift är att hjälpa kreativiteten på traven. Hon är något så ovanligt som en livs levande musa och hon har tumme med skapelsens krafter.

Den sista namngivna karaktären är Monica som i detta kammarspel bara spelar sin roll via sms men i nästa uppsättning är det hennes tur att vara primadonna. Huvudkaraktär och ledstjärna för berättelsen. Även den gången spelar Tora en avgörande roll i dramat. 

Snart startar biljettförsäljningen. Välkomna att göra oss sällskap i salongen!

Minnen som foton

Fotografiskt minne har man ju hört talas om men det är inte riktigt så jag tänker att mitt bildminne fungerar. Jag kommer verkligen inte ihåg alla detaljer jag sett, hört och läst. Tvärt om har jag över lag märkt att mitt minne är förhållandevis uselt.

Men det jag minns, det är knivskarpt. Ungefär som foton som tagits genom mina ögon.

Jag har lånat ut förmågan till en av mina romankaraktärer, Maj i Hotell Blå lögnen. Det är så hennes minnen av fyrtiotalet ser ut. Hon ser dem som foton för sin inre syn. 

Följer dem som ledstjärnor tills dess minnena blir verklighet och hon kan minnas dem på riktigt.

Klick och omelett!

Piggelin

Sitter ofta uppe alldeles för sent och skriver och läser. Det är hopplöst att somna när man inte är trött. Att bara ligga vaken och vrida sig timme efter timme känns inte som ett rimligt alternativ.

I DN hittar jag artikeln som utlovar: Sju råd - så blir du piggare i höstmörkret.

Jag behöver bara ett råd. Gå och lägg dig människa!

Grannlaga granskning av inlaga

Jag har nu inträtt i sista trimestern av dessa väntans tider. Om tre månader är det tänkt att mitt bokbarn ska se dagens ljus. Processen pågår och som jag konstaterat tidigare kräver denna grossess betydligt mer inblandning från min sida än när det handlat om mina människobarns tillblivelse. 

Uppgiften för stunden handlar om att nagelfara texten som nu är satt inför tryck. Det gäller att hitta alla dessa små typos som kommer att kännas sjukt onödigt irriterande om de hamnar på pränt. Ett skrivfel blir så mycket mer permanent i pappersform än digitalt. Det digitala låter sig så enkelt redigeras och korrigeras. På det analoga pappret står vad det står. 

För evigt inpräntat.

Jag är fullt på det klara med att jag omöjligt kommer att hitta precis allt men jag måste ju försöka. Tar till alla medel och stirrar mig blind på orden jag en gång i tiden formulerat. Vad tusan står det egentligen? 

Berättelsen, den skrivna värld som jag gjort mitt yttersta för att göra så verklig att läsaren ska glömma att den läser måste nu lösas upp och bli till ord, tecken, bokstäver och stavelser. Lösa byggstenar. Beståndsdelar. Ärligt talat har jag nog aldrig sett dem tidigare. Jag har aldrig sett orden, aldrig skrivit dem medvetet. När jag skapade historien var den redan i en sammanhållen värld, minst lika verklig som den här andra. 

Den värld där jag nu sitter och stirrar på ord i en datafil som ska matas in i en tryckpress. 

Hittills har jag hittat ett mellanslag för lite och ett för mycket.

Med andra ord, i snitt fullt korrekt.

Sommartidens sista fäste

Vi är två dagar in i november och i mitt kök råder fortfarande sommartid. Ingen var hemma och kom ihåg att ställa tillbaka klockarna när det blev vintertid för snart en vecka sedan. Jag märkte det igår kväll och insåg att det var en timme tidigare än köksklockan på väggen och spisens röda siffror visade.

Givetvis ska jag ställa om klockorna men inte riktigt ännu.

Jag vill låta sommaren sträcka ut sig en liten extra stund. Bara här i mitt kök. 

Strax ska jag ta itu med röjning inför det som kommer. Vintern. Sommarens blommor på balkongen ska tas bort. Tyvärr klarar de inte att övervintra. Det får bli nya till nästa vår.

Och jag välkomnar snart vintern. Även i mitt kök.