Det har blivit dags att stänga boken, skriva 2024 års sista ord här. Årets bok är fulltecknad, inte minsta tomrad finns kvar. Inte mycket återstår att säga.
Sidorna är knöliga och somliga har fått både vinfläckar och hundöron. Det syns att året levt och haft skoj.
Årskrönikan hamnar som vanligt i en annan bok, en av papper. Den skrivs på ett café i sorlet av stadens liv. Mitt i.
Mitt i slutet, mitt i början.
Just där är jag nu. Gott slut 2024. Tack för i år!
Lusten att rensa kommer sådär apropå. Dottern kastar strumpor som aldrig förr, man kan alltså tro att hon aldrig gjort det förr. Strumpsamlingen är enorm och vissa har mer hålrum än textilmaterial i sig. Vissa är så små att det svindlar. När hade hon så små fötter?
Själv ska jag ge mig på linneförrådet, dvs den sköna bråte som pressats in med våld längst upp och längst in i våra garderober i sovrummet. Där ligger lakan från spjälsängar kvar. Man tar sig för pannan. Vissa filtar är sedan min mor var spädbarn i mitten av fyrtiotalet. Finns det inte ett bäst-före-datum för rosa babyfiltar?
Nästa steg blir att rensa ut skåpen i vardagsrummet. De behöver tömmas på det mesta för skåpen ska ut. De har blivit gulnade och fula som stryk. Ser ut som gamla kylskåp och det har vi ändå tillräckligt av här hemma.
Året lider mot sitt slut och allt behöver inte hänga med i in i det nya.
Tiden förvandlar sådant jag en gång i tiden valt och köpt till skräp. Entropin ökar. Kaos tar över. Var är min kaosupphävare när jag behöver henne?
Idag är det juldagen 25 december. Dagen alla utom de nordiska länderna firar som mest. Av någon underlig anledning firar vi mest dagen innan. Julafton som inte ens är en röd dag i kalendern. Och visst förefaller julen infalla tidigare och tidigare nuförtiden?
När jag vad barn på sjuttiotalet var det ovanligt med storslagna firanden i december. Inga glöggmingel eller Jul med Ernst på teve under advent. Adventskalendern på SVT däremot den fanns där sedan länge, en väletablerad tradition som inte gärna missades för på den tiden fanns bara direktsändning att tillgå, möjligen gick dagens avsnitt i repris på kvällen.
Julgranen togs in och kläddes först på kvällen innan julafton och samma sak var det förstås med paketen. Innan den kvällen fanns ingen gran att lägga dem under. Dagens julfirare kan ofta gå i veckor och snegla och klämma på grannlåten under granen.
Förr varade julen längre, ända till tjugondag Knut eller åtminstone till trettondagen. Nu vill jag gärna ha ut granen innan nyårsbubblet korkas upp.
Men innan vi kommer så långt i kalendern vankas kalkon hos våra vänner, nu ikväll. En riktigt god och kär tradition.
God Jul!
Jag gav en slant till Frälsningsarmén via Swish och fick några ord till tack som värmde speciellt. De påminde mig om när det förr om åren stod frälsningssoldater vid insamlingsgrytorna på torget och bad oss förbipasserande att hålla dem kokande. I dem lämnade jag alltid något till jul och fick orden, gud välsigne dig, tillbaka.
Det har inte fallit sig så att jag själv har någon vidare religiös tro men, tro det eller ej, trots att det möjligen inte är min gud så känns hälsningen lika värdefull. Den som skickar den min väg tror ju och det är allt som behövs.
Med hopp och tro på medmänsklig godhet.
Min karaktärer, vilka är de egentligen, innerst inne? Det är sådana funderingar som upptar mina tankar såhär under lediga stunder. Maj och Jan har jag presenterat för er och Monica vill dröja ännu en tid i kulisserna.
Men det finns fler på kö, som de udda typerna Silvia och Gert i en Jämtländsk by vid Revsundssjön och Kim Lanz som tar sin tillflykt till bergrummet under Sankt Eriksbron när livet spelar honom ett märkligt spratt.
Kim blir min tredje karaktär, fjärde om man räknar Jan, som får nöjet att träffa Tora, min magiska musa. Tora kommer till Kims undsättning efter att han fått ett tandimplantat med en fripassagerare. Instängd i skruven av titan råkar ett magiskt väsen fastna. En kaosupphävare.
Det är inte alls meningen att en sådan ska sitta fast inne i en människa. Deras uppgift är att fritt fara runt och slumpa till det lite lagom här och där. De gillar att hänga med någon en stund på casinot, eller frottera sig med gubbarna på travet och ibland kan de pigga upp på det halvdeppiga tipsfiket utanför kassorna på Coop.
För Kim är det inte ett dugg kul. Det som började smålustigt med att han slog idel sexor under ett parti yatzy har på bara ett par veckor fått honom helt ur spel. Den tidigare fullt normale IT-teknikern förvandlas till uteliggare under Stockholms fulaste brofäste.
Historien hade kunnat sluta riktigt illa för Kim om han inte fått ett meddelande från polisens hittegodsavdelning.
Ja ni förstår, Kim lever redan sitt eget liv. Frågan är om det är någon idé att försöka styra vartåt han och Tora drar min berättelse? Är den ens längre min?
Bäst att hänga med här och se vad som händer....
Nu har jag ju aldrig haft några bilder här på bloggen och har inga planer på att börja med det heller. Mina fotografiska talanger är därtill alltför klena. Men jag vill ändå försöka beskriva en färg.
Jag har den med i min bok och det är en nyans av blått, som drar en smula åt grönt fast ändå inte turkos. Det finns även ett inslag av grått. Är kulörten jag söker duvblå eller möjligen dalablå, fast inte så knallig. Kanske ljust koboltblått?
Svårt detta med att beskriva en färg med ord!
Jag har sett den. På en fondvägg i en hotellfoajé i en liten fransk by, på tygbanden man ibland får knutna kring det inhandlade på den lokala te- och kaffehandeln och givetvis för min inre syn.
Hotell Blå lögnen är titeln på boken och namnet på det lilla landsortshotell som spelar en avgörande roll för handlingen.
Vad är då en blå lögn?
Blå lögn (en definition)
En lögn så bra att du tror den själv. En fantasi som uppfattas som en verklighet.
Blå lögner, till skillnad från vita, är inte oskyldiga. Det är ett raffinerat sätt att skapa den verklighet du vill ha.
Ja, så är det med den saken!
Hur fångar man en tid? Särskilt klurigt i en berättelse som har ett glidande förhållande till tidens i normala fall säkra lunk. Här handlar det om en kvinna som inte trivs i den tid hon fötts. Hon är på rätt plats men i fel tid.
Fyrtiotalets efterkrigstid hägrar. Där vill hon fortsätta leva sina dagar. Hon har känt det hela sitt liv, i allt från minnesglimtar i barndomen av sådant hon inte borde ha några minnen av till en tonårscrush på Humphrey Bogart.
Hemmet fylls av gamla loppisfynd och hon är stammis på Myrorna. Allt från tiden som inte är på tok för dyrt hamnar i köksskåp och garderob och samsas med det arvegods som redan finns på plats.
Jag vill liksom min romankaraktär fånga en tid som flytt. Göra den rättvisa och verklig. Mitt mål är att beskriva den tillräckligt väl, göra den trovärdig nog för min karaktär att flytta in i.
Ibland avundas jag henne. Hon som får backa bandet och leva klart sitt liv i dagar hon redan vet vad de för med sig. Tryggheten i vetskapen. Att slippa ovisshetens oro.
Men jag är inte som hon och skulle förmodligen tycka det var urtrist och förgås av leda långt innan jag fick chansen att återse millenieskiftet ytterligare ett varv.
Varje jul läser jag David Baldaccis The Christmas Train - en relativt fånig julsaga men jag gillar stämningen. Den är från 2002 så har alltså några år på nacken. Av en slump lika många som min äldsta dotter och jag har skrivit mitt namn och årtal då jag köpte och läste den första gången på försättsbladet, 2003.
Sedan dess har det skrivits och getts ut otaliga julböcker, det har närmast blivit en egen genre. Romantiska historier i juletid. Nån nybliven singel på vift och drift i tillvaron, som kommer till en ny okänd plats och träffar på sitt livs kärlek.
Kärlek med förhinder givetvis. Annars blir det ingen saga. Huvudpersonen Tom, på håll ingift släkt med Mark Twain ska företa sig den långa tågresan från Washington D.C. till Los Angeles, från kust till kust och föreviga resan i skrift. Något som Mark Twain ska ha planerat men aldrig avslutat.
Tom som känner sig en smula misslyckad ska nu uppfylla sin fars sista önskan, skriva resereportaget som Twain aldrig gjorde. En bidragande faktor är även att han är bannad från alla flygbolag i USA under två år, på grund av en incident i säkerhetskontrollen där Tom spräckte topplocket och ställde till lite av en scen.
Han kliver snart på tåget och äventyret kan börja. Boken bjuder på snöstorm, julstämning, mänsklig godhet och givetvis kärlek. Dessutom ett helt filmteam och en av skådespelarna är förstås ingen mindre än Toms long lost girlfriend. Flickan han aldrig gifte sig med.
Ett tåg är en så tacksam plats att förlägga en story till med sin begränsning i såväl tid som utrymme. Om sen tåget råkar fastna i ett bergspass under tiderna värsta snöstorm är lyckan gjord och scenen satt.
Även i min egen roman förekommer en tågresa och ett möte. Ett tåg som färdas genom tid och rum. Utan annan begränsning än den man väljer att se.
Vad händer om vi bortser från att se tiden och rummet som en barriär?
Imorse när jag vaknade var det faktiskt vitt på hustaken på andra sidan kanalen. Kanske vädergudarna ändå hörde min snöbön igår. Troligen smälter det bort inom kort men imorse var det åtminstone väldigt vackert.
Det finns få saker som är så vackra som en granskog täckt av snö. Ett fjäll gömt under ett vitt täcke och iskristaller som gnistrar i solen.
Sänder en önskan om en vit jul. Någonstans infrias drömmen och det får vara gott nog.
I'm dreaming of a white Christmas... Let it snow let it snow let it snow...
Det ska inte regna i december. Ihållande smatter mot fönsterblecken istället för ljudlöst fallande flingor av snö.
Inte Ok!
Min julkänsla flyr fältet och barrikaderar sig på vinden tillsammans med lådorna fulla av julpynt. Jag ser honom sitta hopkurad bakom några kartonger med hörselkåpor över öronen för att slippa eländet.
Givetvis hörs regnet extra väl häruppe under taket.
Till och med i årets julkalender på tv är det snöbrist. Förödande för en familj som driver skidhotell på fjället. Jag förstår hur de känner.
Det är en evig skillnad mellan vatten i flytande form och fruset men hur svårt kan det vara för vädergudarna att ordna lite puder?
