Att betrakta berg

Det är något visst med berg. Så rent ut sagt bergsfast. Tryggt och lugnande. Berget flyttar sig i regel inte, såvida det inte är jordskred men det rör förstås sällan ett helt berg. Berget är gammalt, har funnits där i alla tider och kommer att stå kvar långt efter allt jag kan föreställa mig om framtiden hunnit bli forntid.

När jag blickar upp mot berget sjunker pulsen, oron lugnas och allt saktar ner. Nu är vi i gränslandet, det finns fortfarande snö på berget, det går att åka skidor ytterligare några dagar. Men man märker att naturen är på väg att vakna och kasta av sig sitt vita täcke.

Tusen små tussilago-solar skiner i vägkanten och på vissa ställen i skidbackarna tittar berget fram ur det tunna snötäcket. 

Jag kan med lätthet förstå vördnaden som finns för exempelvis Fuji-san och Uluru. Det är inte svårt att föreställa sig att berget har en levande själ. En mycket gammal och stilla själ. Ett nödvändigt ankare för allt det snabba, nyvakna som ryms i dess närhet.

Berget är att lita på.