En bok för yrvakna ord

Sedan många år skriver jag morgonsidor som det näst första jag gör på morgonen. Det första är kaffet. Utan kaffe kommer inga ord.

På sistone har det varit svårt att hinna. Skriva. Tidiga morgnar är inte min kopp te. Inte ens efter att jag fått mitt kaffe.

Så ibland har sidorna skrivits sent på dagen eller kvällen eller inte alls. Och jag har tänkt, spelar tidpunkten någon roll? Kan inte mina tankar fästas på papper lika bra på kvällen som på morgonen?

Men jag kan inte lura mig själv. Här hjälper inte ens blåa lögner. Morgonsidorna är till för de nakna, raka, ofriserade tankarna. De som kommer innan jag hoppat in i duschen.

Tidshunger

Personer med dålig lungkapacitet kan lida av lufthunger. Jag kan känna av tidshunger. Tiden räcker sällan till och jag hungrar ständigt efter mer.

Tiden är annars den mest rättvisa naturtillgången som existerar. Alla har alltid lika mycket tid. Varje dag är en ny dag och för alla är den lika lång. Att vi väljer eller kanske tvingas, fylla våra rättvist tilldelade timmar på olika vis är en annan sak.

Fritid, tid fri från vad? Arbete, restid, middagsdisk och tvättstugan. Räknas tiden vi sover som fritid? Oklart men det känns inte helt rättvist om det vore så.

Jag schabblar ofta bort min fria tid på meningslösheter. Slösar den på annat än att skriva de meningar jag borde för att mitt världsbygge ska fortgå. Kim får inte stanna av mitt i steget, fastna uppe på Sankt Eriksbron, eller bli för evigt sittande på Bron med en öl fastfrusen i handen.

Vad händer i mitt manus när jag inte själv är där?

Den som skriver får se... 

Lite är bättre än inget

Det är grymt svårt att få till en daglig skrivrutin. Dygnets timmar räcker inte till. Vad ska jag plocka bort? Mellan heltidsjobb och en någorlunda stabil nattsömn ryms inte alltid tid att sätta sig på rumpan och skriva. 

Inte ens en kvart?

Jo, förmodligen. Men då kanske jag får skippa att flossa och det gör jag ändå. Skippar det alltså.

Men, ändå så förbaskat svårt att få till den där skrivstunden. Det blir mer en gång i veckan än en gång om dagen. Och jodå, jag inser att detta är höjden av lyxproblem, att ha svårt att hinna med ett fritidsintresse, bland flera andra.

En sann passion är det ändå. odiskutabelt så vad håller jag egentligen på med? Detta svammel när jag kunnat skriva flera rader i mitt pågående romanprojekt.

Nåja, bättre lycka i övermorgon. Då gör jag ett nytt försök!

Är schack inrutat?

Schack är ett spel med tydliga regler och samtidigt finns ett närmast oändligt antal möjliga drag och utfall. Utgör då schackbrädets rutor en begränsning?

Visst, har varje pjäs sitt bestämda rörelsemönster inom vilka ramar det behöver hålla sig. Springaren får inte lov att rusa runt hur som helst på brädet och kungen får bara trippa fram ett enda steg i taget.

För mig har alltid begränsningar och ramar inneburit frihet. Visserligen frihet inom en ram men ändå. Inom ramen kan det mesta hända och helt utan ramar händer sällan något av värde och vikt.

En målning blir rätt märklig om den inte håller sig på duken eller inom sin ram eller är målad med färger i ett spektrum det mänskliga ögat inte uppfattar.

Musiken följer sina lagar skapade av fysiken. En sträng av en viss längd låter på ett visst sätt och avstånden mellan noterna håller takten.

Ramar och begränsningar lockar till kreativitet. Tänk vad som kan skapas med en uppsättning bokstäver som kan sättas samman till ett oändligt antal ord och berätta vilken saga som helst, trots att språkets regler noga följs.

Mina ord på egna äventyr

Nu har det gått en dryg månad sedan min bok släpptes och det känns jättekonstigt att se den ute i världen. Det första som hände var att en person som brukar skriva om böcker på Instagram och som förlaget skickat ett recensions-ex till lade upp boken på foto bredvid sin kaffekopp. Frukostlektyr.

Det såg väldigt trevligt ut. Och så vardagligt självklart. Men tänk att någon jag inte känner läser min berättelse... det känns faktiskt ordetnligt skumt, fast på ett bra sätt.

Och nu finns boken både i Sunny California och i Kuala Lumpur.

Fantasi på kexchokladgatan

Igår gick jag förbi 21:an på Narvavägen, där en av mina romankaraktärer bor. I min föreställning känns det mer realistiskt än att lägenheten befolkas av de personer som lär bo där enligt folkbokföringen.

Sanningen finns förstås en "Hitta-googling" bort men jag vill inte veta. Vill inte släppa in verkligheten i min dröm.

Och vad är för övrigt fantasi, om inte glimtar av andra världar?

Första maj

Valborgsmässoafton har just passerat och nu har studenterna tagit på sig sina vita mössor. Igår påminde staden om ett fält med vitsippor. Nyutslagna och spirande av rusig livslust. Den som ändå var ung igen...

Eller? Vill man verkligen det? Oklart. Troligen ändå inte, men visst kan själva känslan av att allt ligger framför, att allt, eller åtminstone det mesta är möjligt.

Möjligt att förverkliga.

Detta år har vi vår andra student att fira. Fyra år sedan den första. Så annorlunda denna gång när det inte råder begränsningar för samvaro och festande. Så lätt att glömma de där tre åren som sammanföll till en infinitesimal punkt och samtidigt innehöll i stort sett allt.

Idag är det första dagen på maj och även om vädret är gråmulet så är våren odiskutabelt här.