Vi skriver samma bok

Nyss hemkommen från den årliga fest som är Bokmässan i Göteborg. Bokfull och med fullt utvecklad boksmälla sitter jag vid köksbordet och försöker samla tankarna till något annat än ett trassligt nystan.

Alla dessa samtal om böcker, handling, research och fantasins outgrundliga vindlingar. De säger så lika. Vi skriver på samma historia. Har alla samma berättelse som vill ut?

Det går som en våg genom oss alla, den bär oss och den får oss att flyta med strömmen av ord. Så många likheter och bara små skillnader. Vi känner igen oss i varandras berättelser och ibland blir vi överraskade av något oväntat. 

Vi blir berörda. Mest för att vi kan spegla oss i varandras tankar. Läsa in en bekräftelse. Att någon har sett just mig och skriver för mig. 

Det är en ynnest att få känna den samlade kraften i orden.

Pratbubblan och Skrivmaskinen

Ibland hör jag roliga ord, som rent av passar bättre för något annat än vad de ursprungligen avsåg. En gång får många år sedan befann vi oss på barnakuten med en febrig baby som vägrade dricka. Storasyster på fyra år underhöll i väntrummet. 

Ett äldre par, kanske mor- eller farföräldrar till en annan liten patient, konverserade henne glatt. Mannen kallade henne för en liten pratbubbla.

Det tyckte jag var bra mycket snällare än babbelmaja eller pratkvarn som annats är vanliga epitet för oss ordrika typer. Lilla pratbubblan är sedan länge vuxen och utflugen och även babyn med feber är myndig med råge. Tiden går, rusar eller flyger.

Nästa ord som fastade fick jag häromdagen av en medarbetare på mitt förlag. Hon kallade en av förlagets storproducenter för en riktig Skrivmaskin. Jag kände direkt att en sådan vill jag också vara.

En bok är inte nog. Även om det precis som med barn räcker med ett för att man ska bli förälder. En bok gör dig faktiskt till författare. Det får gärna bli fler men precis som med barn kan man inte veta säkert. Bara hoppas på det bästa.

Blå lögner på Bokmässan

Jag förbereder mitt författarsamtal till Bokmässan. Tänk att jag ska få prata om min bok och min fantasi på scen. I förlagets lilla monter. Så som jag lyssnade på några av deras övriga författare förra året.

Våga tro på blå lögner - hur du skapar en verklighet värd att tro på.

Det är den förhoppningsvis lockande titeln. Kanske ingen, eller ytterst få, kommer och lyssnar men det spelar ingen roll. Eller, det gör det förstås men det är inte något jag kan styra över ändå.

Så, det enda jag kan göra är att vila i tanken.

Att det är roligt. Inte nervöst.

Jag ska prata om magin i att skapa världar av ord. Att levandegöra karaktärer och att våga tro på sin kreativa förmåga. Och mitt i den tanken så slås jag plötsligt av det orimliga i att Maj och Jan båda är skapade av min fantasi. De som annars skapar varandra. Och de är för mig högst levande.

Märkligt.

Sensommar

Jag håller i sommaren allt jag kan. Vill inte släppa taget. Inte släppa in hösten. Inte ännu. Idag var det enkelt. Solen sken och det var sommarvarmt. Inte ett spår av något höstkrisp. Promenad över den långa bron mellan jobbön och hemön.

Mitt över Riddarfjärden kommer ett sms som lockar till en uteservering. Där väntar sangria i genomskinlig tillbringare. Sugrör i glasen. Oliver marinerade i vitlök och chili.

Tack och lov. Det fanns ännu en sommarkväll.

Alla heter Anders

För över tio år sedan slog mig en märklig tanke. Det faktum att hur verklighetstrogen en roman eller film än är så finns en liten men märkbar skillnad jämfört med verkliga livet. Det förekommer aldrig flera karaktärer med samma förnamn. 

Åtminstone har jag inte stött på det, annars väldigt vanliga fenomenet, i fiktionen.

Orsaken till detta lilla avsteg från verkligheten är uppenbar. Det skulle bli bortitok för rörigt annars, för både författare och läsare. Tänk om man skulle skriva en bok där alla heter Anders.

Jag har alltid, åtminstone tidigare, tyckt det varit svårt att namnge karaktärer. Mitt första manus hade länge namnlösa figurer. De visade sig så småningom heta Maj och Jan. Och sen kom även en Tora. Min superhjältinna.

Numera går det skapligt enkelt att höra namnen på mina karaktärer, några i rollistan känner vi redan.

Maj Westerlund, Jan Strandlin, Monica Sand, Tora, kort och gott Tora.

Här hemma på Kungsholmen har vi Kim Lanz, med zäta, gallerist Severin Rubensson, juvelerare M.A Jolin, aka Jollen.Fästmön Leonore, dykkompisen Lennart och polaren Olle, vars soffa aldrig någon sov på.

I Jämtland har vi Silvia, Gert, Olle, Maud, Lasse, Classe, Hjalmar. Fem av dem har flygcert, två är döda men bara en är en mördare. 

Sen har vi djuren. Kamelen Hjärtrud som älskar att åka skidor, särskilt puckelpist och Strutsen Odette, modist i Paris.

Till sist har vi senaste nykomlingen, Mystiska Nina, medelålders tant på vift. Just nu befinner hon sig på ett tåg på väg till Roskilde.