Rosa bubblor

Jag är barnsligt förtjust i rosa champagne. Oklart varför. Förmodligen av samma skäl till att jag är lika förtjust i kulörta lampor och lyktor.

Vita ljus och vitt bubbel är uppenbarligen inte festligt nog för min smak. 

För några åt sedan läste jag en bok som tog upp något om forskningen jag nu tänker skylla allt på. Alltså varför vi naturliga människor tilltalas av färg och bling. Det som somliga trista typer fnyser åt som krimskrams och kitsch.

Det är ofarligt. Vackra blommor och runda former. Det signalerar inte, akta dig. Inga vassa taggar eller huggtänder i sikte. Nu är tid att njuta och känna glädje och lugn. Hitta den där harmonin jag alltid är på spaning efter.

Idag har jag införskaffat en flaska rosa bubbel. 

Hörde jag skål?

Nå genom bruset

Som alla som provat säkert redan vet. Det är inte att skriva en bok som är det svåra utan att nå ut med den. Ut genom bruset av alla himla många böcker som vill synas, höras och märkas. De trängs i bokhandeln och på julmarknadernas bokbord.

De myllrar i hyllorna och stångas i ljudbokslistorna. Utan hejd. I den digitala bokhandeln finns ingen platsbrist och inget kösystem. Här råder andra regler för att nå fram. Vilka titlar som trendar styrs av osynliga siffror.

Vad finns att göra för en enkel debutant, vars enda önskan är att sprida sina ord? 

Nå, nu ligger de åtminstone i säkert förvar här. Här är det dock tyst och fullkomligt vindstilla. Inget brus så långt örat når. 

Om inget hörs, finns det då någon som ändå lyssnar?

Här börjar julen

Idag är en speciell dag, min egenpåhittade upptakt till julen. Söndagen innan första advent tjuvstartar jag med att sätta upp adventsljusstakar och balkongbelysning. Ikväll får vi även provsmaka årets glögg. Enligt etiketten ska den ha smak av Edinburgh. 

Vad betyder det? Jo smak av skotsk whisky blandat med glöggkryddor och en hint av sjögräs för att hedra lilla Nessie. Jag tvivlar på att kombinationen kan vara god med som alltid ska den få sin chans innan jag öppnar de mer traditionella favoriterna med cognac och rom.

Om exakt en månad är det julafton. Ikväll kommer doften av glögg på värmning sätta fart på julkänslan och göra rum för den efterlängtade friden i själ och sinne.

God nollte advent! 

Strandad i november

Och nu är det då äntligen november! Får man ens skriva så? Äntligen och november i samma mening och utan att inkludera ordet slut. För ännu är inte november slut.

Men slut är min väntan på fjärde delen av septologin Uträkning av omfång som handlar om en enda novemberdag som upprepas i en oändlig loop.

För Tara Selter tar månaden aldrig slut. Hon är Solvej Balles romankaraktär som för evigt fastnat i en novemberdag. Den artonde för att vara noga. I början var Tara ensam om sin upplevelse men efter en tidsrymd motsvarande ett par år träffade hon en man i samma situation. Nu en bit in i fjärde delen är de ett helt kollektiv av personer som upptäckt att de delar samma bisarra situation.

Det faktum att de numera är ett helt sällskap på säkert dryga femtio personer som sitter fast i artonde november gör upplevelsen mindre klaustrofobisk. Det var just känslan av ensamhet som jag tyckte var mest skrämmande och som gjorde att jag fastande så hårt för historien i somras.

Tänk att behöva förklara om och om igen för sina närmaste att man upplever samma dag på repeat. Man kan leverera så pass träffsäkra bevis för att så verkligen är fallet att omgivningen tror en men nästa dag börjar allt förklarade om igen.

Inte undra på att alla till slut gett upp och lämnat allt bakom sig, valt att resa runt på måfå på egen hand utan att försöka knyta några nya vänskapsband, för det går ju inte.

Tills nu då när de träffat på en hel drös med folk som är strandade i samma novemberbåt. 

Fascinerande historia som visar på kraften i begränsningen. I det här fallet begränsningen av en enda dag. Tiden har hakat upp sig. 

En likande melankolisk känsla fick jag av romanen Väggen av Marlen Haushofer som handlar om en kvinna som blir ensam fast i skogen kring en stuga hon lånat av en vän. Det kommer som en osynlig vägg runt ett område och hon tar sig aldrig därifrån.

Läsning som går på djupet. Läsning som passar i november.

Att be om en gud

Jag har aldrig varit religiös och brukar säga att det inte blivit så. Ibland önskar jag att det varit annorlunda. Att det varit så. Jag inbillar mig att det ofta beror på uppväxten trots att jag vet att det finns undantag. 

Men, folk blir väl inte troende bara sådär?

Kan man bestämma sig bara hux flux att jag också vill vara med? Släppas in i den trygga förvissningen om att det finns något mer. Något större än mitt ego och min skenande fantasi.

Måste tron alltid föregås av något stort. Ett livsavgörande trauma. Vissa har mött sin gud längst ner på botten av livets och samhällets djupaste brunn. Den kraft som tog dem upp därifrån blir något som stannar kvar. 

Och varför kallas det tro när det snarare är en övertygelse? I sig en sanning. Tro kan väl vem som helst tillåta sig att göra. Att hoppas. Men att tvärsäkert veta, det känns inte rätt. Inte för mig.

Jag fortsätter hoppas. Väljer att tro på hoppet. Det får vara min andliga kompass och vägvisare.

Rollistan

Mina vänner, mina karaktärer. Jo, med tiden har de faktiskt blivit kära vänner. Trots att, och det här tar emot att erkänna, de inte finns i min verklighet.

Närmast mig står är Maj eller kanske Monica. De är två kloner, varsin halva av någon som aldrig blev. De som blev är bättre än mosaiken som var. Var för sig kommer de till sin rätt och till liv på sidorna.

Först upp på scen är Maj och hennes Jan. Ett osannolikt kärlekspar. Inte av denna världen. Hoptussade av finurliga Tora i ett dubbelbokat rum på det tidlösa Hotell Blå lögnen. 

Tora är en mycket gammal och klok dam vars livsuppgift är att hjälpa kreativiteten på traven. Hon är något så ovanligt som en livs levande musa och hon har tumme med skapelsens krafter.

Den sista namngivna karaktären är Monica som i detta kammarspel bara spelar sin roll via sms men i nästa uppsättning är det hennes tur att vara primadonna. Huvudkaraktär och ledstjärna för berättelsen. Även den gången spelar Tora en avgörande roll i dramat. 

Snart startar biljettförsäljningen. Välkomna att göra oss sällskap i salongen!

Minnen som foton

Fotografiskt minne har man ju hört talas om men det är inte riktigt så jag tänker att mitt bildminne fungerar. Jag kommer verkligen inte ihåg alla detaljer jag sett, hört och läst. Tvärt om har jag över lag märkt att mitt minne är förhållandevis uselt.

Men det jag minns, det är knivskarpt. Ungefär som foton som tagits genom mina ögon.

Jag har lånat ut förmågan till en av mina romankaraktärer, Maj i Hotell Blå lögnen. Det är så hennes minnen av fyrtiotalet ser ut. Hon ser dem som foton för sin inre syn. 

Följer dem som ledstjärnor tills dess minnena blir verklighet och hon kan minnas dem på riktigt.

Klick och omelett!