Om platser

Platsen har betydelse. Var en historia utspelas påverkar den. Orten påverkar orden om man så vill. Det kan handla om dialekt och uttryck. Det kan handla om kultur. Det kan handla om att skildra sin egen plats.

Min första roman utspelar sig delvis i mitt eget Stockholm, föga fantasifullt men ändå mitt. Vi får även se en glimt av 1946 års version av staden. Andra delen av historien är förlagd till den fiktiva orten Blåhärad som antagligen finns i en alternativ tidlös version av Småland. Huvudpersonerna tar åtminstone tåget söderut från huvudstaden så någonstans där i trakterna bör det kunna vara. Ingen vet säkert, allra minst jag själv.

Det tråkiga är att jag inte kan resa dit och göra research. Jag kan inte besöka det lilla stadshotellet och dess magiska bar. Istället har jag låtit den byggas upp utifrån många olika hotellbarer. En mosaik av minnen, där det första fröet kom från Hydro Majestic i Australiens Blue Mountains. Där föddes tanken för 25 år sedan. 

En annan plats som fått stå modell till min bar är den lilla baren på hotell Åregården. Bokens framsidebild är tecknad utifrån ett foto därifrån. Receptet löd: Tag ett foto i en fin hotellbar, blanda med Edward Hoppers ande och vips sitter vi i baren på Hotell Blå lögnen.

Och bilen går bra?

För ganska många år sedan och ändå inte så länge sedan hade jag en gammal Cheva som hette Emy. Som alltid när känslan är så, att det är länge sedan men ändå inte så är det just sju år sedan. Hur som helst Emy var vår familjebil i många herrans år innan hon fick gå iväg på bilaktion.

Nu var det inte heller Chevan utan en annan amerikansk bil som var dagens ämne. Den där som inte längre känns helt rätt att ha investerat i, fast det måste sägas, själva bilen är fin. Blänkande röd och lystrar till namnet Blixten. 

Namnet står skrivet med små metall bokstäver där bak. Och det förde tankarna till en hyrbil vi hade för en dag för väldigt mycket längre än sju års sedan. Trettiotre om jag räknar rätt. Och det var en Nissan SENTRA CX eller nåt i den stilen. Det roliga var att någon som hyrt bilen före oss haft lite kul med de dr bokstäverna bak på bilen och arrangerat om dem så set stod SEX RAT och så de två överblivna bokstäverna en bit ifrån, förstås. Det var märkligt skoj, det var en sorts humor som föll gott i min jord. 

På samma sätt som varianten av den i USA så populära bil-dekalen Jesus-fisken: En firre med fötter där det istället för Jesus stod Darwin. Det var kul även om det ena strängt taget inte behöver utesluta det andra. 

Men nu var det Blixen vi skulle tala om och alla de olika sätt man skulle kunna arrangera om bokstäverna i namnet han har stämplat i baken.

Inget ont om namnet i sig Nikola Tesla var liksom jag själv elektroingenjör och till skillnad från mig en smått galen vetenskapsman.

Och jag kan konstatera att det finns förvånansvärt många fullt rimliga sätt att arrangera blott fem bokstäver. Se här ett urval jag gärna skulle testa om om jag visste att det inte skulle förstöra lacken.

SLATE (i betydelsen kritisera något/någon)
T-SALE
ASLET (ref, Elsa i Paris)

ELSAT
SATEL
TASEL (som i en liten tofs)

Och jo tack, Blixten rullar på som vilken Volvo som helst.

Två fåglar på en pinne

Många funderar på vad de ska ta sig för när barnen flugit ut. Det blir ett annat sorts liv, för vår del ett nygammalt där merparten av tiden bara är för oss två.

Man kan tänka att det blir tomt och tyst. Att man inte längre behövs och så är det givetvis. Hela föräldraskapet går i grunden ut på att man ska göra sig själv umbärlig och barnen självständiga.

Ändå tycks så många tycka det är svårt. Det talas om sådana som oss som Empty Nesters. Förvirrade fågelföräldrar som står där med nyfångad mask i näbben och ingen kvar i boet att mata. Ack och kvack.

Vi är ännu inte riktigt där, vi har en fågelunge kvar i boet. Det är en tidsfråga till även hon flyger ut. I takt med att barn blir större kommer tiden tillbaka. Tiden som fanns innan barn. Tid på kvällar, tid på helger, tid när man annars gick tidigt från jobbet för att hämta på fritids. Eller tid man spenderade hemma med snuviga små. Eller tiden i otaliga sporthallar.

Tid som var rolig då, men som man inte längtar tillbaka till nu. Trots allt. Allting har sin tid.

Nu är det tid för annat.

Sportlov i skrivarstugan

Det är helgen innan sportlovet i den del av landet där jag snart inte längre kan skylla på att jag har skobarn. Yngsta barnet tar studenten till sommaren och på högskolan finns inget som heter sportlov. 

Inget av dessa faktum hindrar mig dock från att ta ledigt under den beryktade vecka 9 och bege mig till fjällen tillsammans med halva huvudstadens befolkning. Så här är jag nu, visserligen iklädd ett av mina snygga underställ men åkt skidor har jag icke.

Vädret är alltför milt. Jämtlandsfjällen svettas av sig snön och kallare väder väntas inte förrän i slutet av veckan då det är dags att åka härifrån. Det gör mig inte jättemycket, jag gillar visserligen att åka skidor, i flacka backar om solen skiner, men när det är som nu slipper jag gärna.

Samma sak skrev tidningen Skrivas Johanna Wiman förra veckan då det var sportlov i hennes delar av landet. Hon gick ett steg längre och tyckte att man gott kunde slänga skidstavarna åt skogen och istället fatta pennan i ena handen och ett glas rödvin i den andra. 

Jag tror jag följer hennes råd tills kylan och solen behagar återkomma.

Trycksaker

Intryck, uttryck, avtryck och påtryck.

Såna ord går jag och tänker på medan jag otålig som en äggsjuk höna vankar runt och väntar på att min första roman ska komma ut från tryckeriet.

Försenat. Förbenat och så vidare. Trycka upp och trycka ner.
Högtryck och lågtryck

Och nu har jag kommit jädrigt långt från ämnet. Så vi sätter punkt här.

En mening

Jag får ett trevligt mail varje måndagsmorgon från en person som profilerat sig som coach och föreläsare, coach inom idrott och på senare år föreläsare inom gebitet vettiga tankar för kontorsarbetare på konferens. Jag uppskattar hans positiva framtoning och fokus på det goda i livet och hos oss människor.

Han kallar sitt morgonmail en termos i gryningen, något som värmer och det tycker jag han lyckas väl med.

Veckans mail handlar om mening, En menig med livet. För mig är meningen, meningen med livet. Skrivandet av meningar. Sammanfogandet av meningar till världar av ord.

Är det något man skulle våga sig på att kalla livsfilosofi, eller betyder det bara att jag ägnar mig åt verklighetsflykt?

Det jag uppfattar som budskapets kärna är att man behöver avsätta tid till den här sortens funderingar. Vad som är min mening är inget man snyter enkelt ur näsan. Nej, det är nog snarare en sån där eländig snorkråka som sitter fast så det blöder när man petat loss den.

Och om meningen inte dyker upp, om orden inte kommer. Vad betyder det? Att något saknas.

I mitt fall är det tid, tid och nyttjandet av denna tid, som ju förstås finns. Tid finns det alltid. Tipset som gavs var att prova att resa bort, för att ge sig själv tid. Gå in i en bubbla av tid där andra måsten inte får komma in. 

Kan den där bubblan vara ett sportlov i fjällen?

Tidsotypisk

Jag är nog, inser jag, inte tidstypisk, alltså typisk i mitt förhållande till tiden. Bodil Jönsson, som genom åren skrivit så mycket klokt och insiktsfullt om tid, säger i en intervju i DN...

Att hon ser tiden som ett ständigt närvarande bakgrundsbrus. Inte något som nödvändigtvis är viktigt. Inte ett diktat tänker jag. Bara något som är. Något som vi får.

Hon säger vidare 

- Det får mycket med en människa om man börjar fokusera på tiden som kommer istället för på tiden som försvinner.

Väldigt klokt, för tiden, eller åtminstone upplevelsen av den, är ju i mångt och mycket en konstruktion skapad av oss människor.

För mig är tiden en bärvåg för allt som sker.

Personen bakom texten

Läste en artikel i DN häromdagen där ett antal skrivande och läsande personer tillfrågades om hur de tänker kring den som skrivit en text i relation till läsupplevelsen.

Måste man gilla personen bakom en text för att kunna uppskatta ett verk?

Nej, och åter nej, svarade alla tillfrågade. Och jag håller givetvis med. Mitt svar är ett rungande nej. Varken rymd-odysséer eller historier om magi blir sämre av upphovsmakarnas privata åsikter och handlingar. 

Vad ska det spela för roll? Jag tänker att texten ska ses som något fristående. Något som rent av kan bli mer intressant och mångbottnat genom vetskapen att någon med åsikter man kanske inte alls förstår eller delar kan ha skrivit något så lysande.

Det är fascinerande med skrivandet. Hur någons erfarenhet blandat med fantasi kan bli till en fullödig värld, skapad i någons tanke. En värld som läsaren kan stiga in i.

Kreativt skapande är i sanning magiskt och frågan är hur mycket av handlingen som författaren ens bestämmer över.

I skrivande stund

Stunderna av skrivande. Det är de jag alltid längtar till. När jag får skapa världar av ord. Mäktigt och magiskt på samma gång. Vilken superkraft!

Det finns folk som kan måla, skapa känslor med färg. Som min vän Hopper. Eller vän och vän, Edward Hopper är en konstnär som jag beundrar. Han gick ur tiden 1967, flera år innan jag föddes, men hans konst är tidlös och jag har omedvetet länge inspirerats av honom.

Jag skriver omedvetet, för så är det. Det är först långt i efterhand som jag insett att han målade paret min första roman handlar om redan 1942. Det är till och med fyra år innan de ses, i min karaktär Jans tideräkning. 

Var det Hopper som kunde se in i framtiden eller var det jag som såg bakåt?

Allt finns där i bilden, Jans fedora, Majs röda klänning och hur de sitter där tafatta invid varandra. Nära men åtskilda av ett hav av tid och overklighet, Hur ska de våga närma sig varandra?

Själv kan jag varken måla eller skapa musik, knappt ens spela en trudelutt ur barndomens pianobok jag just hittade i pianopallen. Jag håller mig till ordet. Håller mitt ord.

I skrivande stund, skrivande.

40 000 ord

Hur lång är en roman? Hur långt är ett snöre? En berättelse? Deckare har ett mer mallat format, styrt av konventioner, 300 sidor omkring 80 000 ord är något av en standard.

Min första roman är så kort att jag nu är orolig att titeln inte ska rymmas att trycka på bokryggen. Jag väntar som en äggsjuk höna på att boken ska komma från tryckeriet och det är förseningar. 

Ingen prognos på leveransdatum. Nervöst värre, nästan i klass med den veckan jag gick över tiden med yngsta dottern. Farligt nära att bli ett aprilskämt kom hon till slut, den trettiosista mars. För snart nitton år sedan och så länge sedan känns det då rakt inte.

Min berättelse är omkring 40 000 ord. Det blev inte mer innan den var klar. Likadant är det med efterföljaren som nu ligger på lagring för att mogna. Jag hoppas att den bär sig åt som ett fint vin och blir bättre av att ligga till sig i mörkret.

Den tredje delen i det som jag föreställer mig blir en trilogi är påbörjad sedan nyss. Där finns i skrivande stund 6 000 ord. På god väg med andra ord, eller dessa ord, om vi ska tro att även denna stannar på i runda slängar 40 000.

Naturen läker

Titeln på detta inlägg är trevligt tvetydig. Så bra, då kan jag få fram två poänger i ett svep. Den första är naturens läkande kraft. Det faktum att våra kroppar tycks vara präglade på naturen, i samklang på ett sätt som vi förmodligen inte fullt ut förstår.

Puls och blodtryck sjunker hos sen stressande stadsmänniskan så fort hon sätter foten i gröngräset. Det kan rent av räcka med att titta på en bild av ett träd. Vi är skapade för att vara i naturen, knappast för att tillbringa en stor del av vår tid inuti byggnader av betong.

Shinrin-yoku är ett begrepp från japanskan, som vanligt har de ord för saker jag gillar. Rakt översatt betyder det skogsbad och innebär att man ska låta sina sinnen bada i naturen, översköljas av frodig grönska.

Min andra poäng med titeln Naturen läker är förstås naturens egen förmåga att hela sig själv. Om vi bara lämnar den ifred så kan den med stor sannolikhet läka de stora sår vi orsakat. Visst blir det ärr men när såren läkt kanske naturen står starkare än innan.

Jag vill tro att naturen har kraft nog att läka, både sig själv och oss, att vi kan få finnas kvar.

Det tycks vara alltför lätt och behändigt att glömma bort att även vi människor är en del av naturen.

Brinn min låga

En ny romanidé, alldeles i sin linda. Precis i början är en berättelse liten, nykläckt och yrvaken. Är den livskraftig nog att bli en färgsprakande galande tupp? Eller kanske bor något helt annat i ägget, som en drake, eller en sköldpadda.

Det kan man inte så noga veta. Inte ännu.

Nu gäller det att hålla liv i den lilla flämtande lågan. Men hur, när så förtvivlat lite tid finns att fästa historien på papper. Eller datorminne då för att vara ärlig.

Formuleringar trängs i huvudet men om jag inte hinner skriva ner dem så rinner de ner i avloppet. Tyvärr är det ofta i duschen som idéerna kommer, eller på en löptur när inget finns att skriva på. Det var faktiskt just under en springrunda som det första idé-fröet till det jag skriver på nu behagade dyka upp.

Till slut var jag tvungen att korta ner den planerade löpturen och vända hem för att inte tappa något som kan bli till en hel roman. I bästa fall och om jag kan hålla den ömtåliga lilla lågan brinnande länge nog för att brasan ska ta sig.