Stunderna av skrivande. Det är de jag alltid längtar till. När jag får skapa världar av ord. Mäktigt och magiskt på samma gång. Vilken superkraft!
Det finns folk som kan måla, skapa känslor med färg. Som min vän Hopper. Eller vän och vän, Edward Hopper är en konstnär som jag beundrar. Han gick ur tiden 1967, flera år innan jag föddes, men hans konst är tidlös och jag har omedvetet länge inspirerats av honom.
Jag skriver omedvetet, för så är det. Det är först långt i efterhand som jag insett att han målade paret min första roman handlar om redan 1942. Det är till och med fyra år innan de ses, i min karaktär Jans tideräkning.
Var det Hopper som kunde se in i framtiden eller var det jag som såg bakåt?
Allt finns där i bilden, Jans fedora, Majs röda klänning och hur de sitter där tafatta invid varandra. Nära men åtskilda av ett hav av tid och overklighet, Hur ska de våga närma sig varandra?
Själv kan jag varken måla eller skapa musik, knappt ens spela en trudelutt ur barndomens pianobok jag just hittade i pianopallen. Jag håller mig till ordet. Håller mitt ord.
I skrivande stund, skrivande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar