Med andra ord

Häst, kuse, ök, märr, totto, pålle kamp. Kärt hovdjur har många namn.

Dessutom har vi fålarna, de som Staffan vattnar i visan. Och springare, ädla och oftast vita, med en prins på.

Synonymer. Olika ord som betyder i stort sett samma sak. Fast inte riktigt, varje variant bär på sin egen egenart. Vissa är för barn, titta totto! Pålle. Andra får slita hårt, kamp, ök och märr. Och en valack är en hingst som berövats förmågan att göra föl med ett sto.

Ytterligare andra är de vi slänger oss med i slang när vi satsat en slant på en kuse på travet.
Hästar blir för övrigt inte svettiga när de springer, de blir löddriga.

Min absoluta favorit är havremoppen.

Jag minns att det fanns en tävling i förlaget Wahlströms ungdomsböcker, de som var noga uppdelade i pojk- och flickböcker. Grön och röd rygg. Jag hade ungefär lika många av varje sort, arvegods från pappa och mamma. I tävlingen kunde man välja om vinsten skulle bli en moppe eller en ponny. Jag tyckte det var så lustigt. Så brutalt olika saker och ändå med samma ändamål. Att sitta på för att ta sig någonstans.

Om vi vänder på steken, har vi stålhingst, hoj, båge, knarr och det för mig nya jonne. Jag har bara hört det tidigare i verbform, "att jonna" i betydelsen cykla.

Nu rider jag vidare mot horisonten, var den nu ligger... Vem vet, plattjordarna kanske inte är helt ute och cyklar?

Lean och skrivprocessen

Jag visste det! Allt hänger ihop.

I veckan var jag på studiebesök på Scania och såg tillverkningen av motorer till lastbilar. I en helt annan bransch jobbar jag med liknande frågor.

Flöde, kundvärde, ledarskap och organisationskultur. Bra, vi kan lära av varandra.

Vad gör man när man fastnar, när flödet står still? Då vattnet står där som en mur. Fruset i tiden. Den som sett ett fruset vattenfall vet vad jag menar.

En stillnad urkraft. För stunden overksam, men med enorm potential.

Idag är jag ledig från jobbet och nu är det min roman som fastnat. Ordflödet.
Något är tokigt. Jag har kört fast. Bra! Älska avvikelser. Inspect and adapt.

Experimentera. Prova och se vad som händer.

Få saker är så lätta att ändra som text skriven på dator. Det är till och med enklare än att ändra i programkod, för där kan det påverka saker i verkliga livet.

Eller, åh förlåt! Det kan litteratur med. Men, i det outgivna nuläget, i tryggt förvar på min hårddisk och kanske på några fler i molnet, är det fullkomligt ofarligt att prova, att flytta, att mixtra med min text.

Det drabbar absolut ingen oskyldig. Det är totalt fail-safe. Tryggt kan jag testa de mest halsbrytande vändningar utan att lämna min nedsuttna fåtölj. Allt för att få igång min berättelses rörelse igen. Smälta det frusna ordflödet.

Ta tillvara det jag lär mig på vägen.

Om vi haft svansar...

Jag läste om en intressant teori, kanske på gränsen till fiktion, kanske helt sant, jag vet faktiskt inte.

Det är det här med svansar... 

Och om känslor och vad som händer om man undertrycker dem. Det känns inte som hokus pokus att många får ont i kroppen till följd av spänningar orsakade av tankar som stressar. Ont i ländryggen. Där den där svansen skulle ha suttit om inte utvecklingen bedömt den som onödig.

Hundar uttrycker helt genomskinligt sina känslor med svansen. Vi människor pratar en del om att vi borde vara mer öppna, mer hela. Kunna vara vårt sanna jag både hemma och på jobbet. Att vi skulle må bättre då.

Tänk vad avslöjande det skulle vara med en svans. En del av kroppen som nästan lever sitt eget liv, som vi inte kan hejda eller dölja så enkelt. Man sitter där och sveper lite lojt med svansen. Det syns att man mår skapligt bra. Man signalerar ett lugn. Kanske sprider man det också.

The tail will tell...

Slokande svans, med rufsig tofs. Signalerar att det kan vara dags att göra en förändring.

En svansföringsupplyftande förändring.

Jag tror moder natur kan ha gjort ett misstag i tillbakabildandet av denna förträffliga extremitet.

Samskapandet

Är mängden historier begränsad? Det händer att jag anar mina egna idéer i andras alster, som nu i förra veckan i en litteraturrecension. En dålig deckarhistoria insprängd i en essä om det egna skrivandets vedermödor, i en avlägsen ungdom. Nåja ingen är väl så unik som man vill tro...

Det är väl så det fungerar med selektiv varseblivning. Igenkänning av det egna tillståndet. När man själv är gravid ser man stora magar och barnvagnar överallt. Är det samma fenomen som gör att jag ser mitt bokbarn springa förbi lite här och där. Tittar busigt fram från en bokhylla fast hon inte ens är tryckt och utgiven ännu.

Men historierna kanske inte kommer inifrån? Ibland känns det verkligen inte så.
Varifrån kommer då idéerna och vem tillhör de? Den är min, jag tog den först! Man kan väl inte stå och slita i en idé från varsitt håll som två tanter på butiksrea i Ankeborg?

Vad blir det då? Två halva berättelser?

Tänk om idéer, som författaren Elizabeth Gilbert på allvar tror och beskriver i sin bok "Big Magic" är egna väsen som genom samarbete, kanalisering med en mottaglig människa kan samskapa en berättelse.

Tänk om det är så kreativiteten fungerar. Samarbete i dess renaste form. Mellan en livsform och en annan. Troligen utan att parterna är riktigt medvetna om hur det sker. Lika magiskt som skapandet av allt liv.

Hur låter inspirationen?

Skriver jag bäst omgiven av sorl eller tystnad? Ibland är gränsen tunn mellan inspirerande bakgrundsljud och vad som blir en störande ljudmatta.

Det störande uppstår när ljudet når in, när det bär på begriplig information. Något man lockas lyssna till och fångas av. En obegriplig ljudmatta är däremot oftast OK, så länge det inte är byggslammer för det kan jag inte tänka till.

Det bästa är lågmält sorl på lokal, tex ett café eller en bar utan hög musik. Men, så snart enskilda ord och samtal går att urskilja blir det en distraktion. Det allra värsta är av någon anledning halva samtal, där den ena parten befinner sig i andra änden av ett telefonsamtal.

Jag undrar hur det skulle vara att lyssna på radio på ett språk jag absolut inte kan ett ord av. Eller bara ljud. Naturens ljud.

Regn. Vindsus. Eldknaster.

Sådana ljud som vi under årmiljoner lärt oss att slappna av och somna till.

Troligen föddes människans berättarkultur kring en knastrande eld med vindsus och regn som bakgrundsljud.

Konstnären vill inte ha tråkigt

I tradigheten sinar den inre idéströmmen. Kreativiteten är våra själars syre. Utan tillgång till den källan kvävs vi.

Det är den påtvingade normaliteten som dödar kreativiteten. Vardagslunken tar kål på lekfullheten och den inte helt normal-accepterade knasigheten.

Det gäller alltså att hålla inspirationen vid liv. Roa den, ge den näring genom handlingar och tankar den inte gäspar igenkännande åt.  

Livet i mars

Mars månad...

Marskatt
Marseille
Marsvin, är det vin som dricks i mars.

Marsalavin
Marshmallow
Marsansås
Marsipan

Marsupilami