Personen bakom texten

Läste en artikel i DN häromdagen där ett antal skrivande och läsande personer tillfrågades om hur de tänker kring den som skrivit en text i relation till läsupplevelsen.

Måste man gilla personen bakom en text för att kunna uppskatta ett verk?

Nej, och åter nej, svarade alla tillfrågade. Och jag håller givetvis med. Mitt svar är ett rungande nej. Varken rymd-odysséer eller historier om magi blir sämre av upphovsmakarnas privata åsikter och handlingar. 

Vad ska det spela för roll? Jag tänker att texten ska ses som något fristående. Något som rent av kan bli mer intressant och mångbottnat genom vetskapen att någon med åsikter man kanske inte alls förstår eller delar kan ha skrivit något så lysande.

Det är fascinerande med skrivandet. Hur någons erfarenhet blandat med fantasi kan bli till en fullödig värld, skapad i någons tanke. En värld som läsaren kan stiga in i.

Kreativt skapande är i sanning magiskt och frågan är hur mycket av handlingen som författaren ens bestämmer över.

I skrivande stund

Stunderna av skrivande. Det är de jag alltid längtar till. När jag får skapa världar av ord. Mäktigt och magiskt på samma gång. Vilken superkraft!

Det finns folk som kan måla, skapa känslor med färg. Som min vän Hopper. Eller vän och vän, Edward Hopper är en konstnär som jag beundrar. Han gick ur tiden 1967, flera år innan jag föddes, men hans konst är tidlös och jag har omedvetet länge inspirerats av honom.

Jag skriver omedvetet, för så är det. Det är först långt i efterhand som jag insett att han målade paret min första roman handlar om redan 1942. Det är till och med fyra år innan de ses, i min karaktär Jans tideräkning. 

Var det Hopper som kunde se in i framtiden eller var det jag som såg bakåt?

Allt finns där i bilden, Jans fedora, Majs röda klänning och hur de sitter där tafatta invid varandra. Nära men åtskilda av ett hav av tid och overklighet, Hur ska de våga närma sig varandra?

Själv kan jag varken måla eller skapa musik, knappt ens spela en trudelutt ur barndomens pianobok jag just hittade i pianopallen. Jag håller mig till ordet. Håller mitt ord.

I skrivande stund, skrivande.

40 000 ord

Hur lång är en roman? Hur långt är ett snöre? En berättelse? Deckare har ett mer mallat format, styrt av konventioner, 300 sidor omkring 80 000 ord är något av en standard.

Min första roman är så kort att jag nu är orolig att titeln inte ska rymmas att trycka på bokryggen. Jag väntar som en äggsjuk höna på att boken ska komma från tryckeriet och det är förseningar. 

Ingen prognos på leveransdatum. Nervöst värre, nästan i klass med den veckan jag gick över tiden med yngsta dottern. Farligt nära att bli ett aprilskämt kom hon till slut, den trettiosista mars. För snart nitton år sedan och så länge sedan känns det då rakt inte.

Min berättelse är omkring 40 000 ord. Det blev inte mer innan den var klar. Likadant är det med efterföljaren som nu ligger på lagring för att mogna. Jag hoppas att den bär sig åt som ett fint vin och blir bättre av att ligga till sig i mörkret.

Den tredje delen i det som jag föreställer mig blir en trilogi är påbörjad sedan nyss. Där finns i skrivande stund 6 000 ord. På god väg med andra ord, eller dessa ord, om vi ska tro att även denna stannar på i runda slängar 40 000.

Naturen läker

Titeln på detta inlägg är trevligt tvetydig. Så bra, då kan jag få fram två poänger i ett svep. Den första är naturens läkande kraft. Det faktum att våra kroppar tycks vara präglade på naturen, i samklang på ett sätt som vi förmodligen inte fullt ut förstår.

Puls och blodtryck sjunker hos sen stressande stadsmänniskan så fort hon sätter foten i gröngräset. Det kan rent av räcka med att titta på en bild av ett träd. Vi är skapade för att vara i naturen, knappast för att tillbringa en stor del av vår tid inuti byggnader av betong.

Shinrin-yoku är ett begrepp från japanskan, som vanligt har de ord för saker jag gillar. Rakt översatt betyder det skogsbad och innebär att man ska låta sina sinnen bada i naturen, översköljas av frodig grönska.

Min andra poäng med titeln Naturen läker är förstås naturens egen förmåga att hela sig själv. Om vi bara lämnar den ifred så kan den med stor sannolikhet läka de stora sår vi orsakat. Visst blir det ärr men när såren läkt kanske naturen står starkare än innan.

Jag vill tro att naturen har kraft nog att läka, både sig själv och oss, att vi kan få finnas kvar.

Det tycks vara alltför lätt och behändigt att glömma bort att även vi människor är en del av naturen.

Brinn min låga

En ny romanidé, alldeles i sin linda. Precis i början är en berättelse liten, nykläckt och yrvaken. Är den livskraftig nog att bli en färgsprakande galande tupp? Eller kanske bor något helt annat i ägget, som en drake, eller en sköldpadda.

Det kan man inte så noga veta. Inte ännu.

Nu gäller det att hålla liv i den lilla flämtande lågan. Men hur, när så förtvivlat lite tid finns att fästa historien på papper. Eller datorminne då för att vara ärlig.

Formuleringar trängs i huvudet men om jag inte hinner skriva ner dem så rinner de ner i avloppet. Tyvärr är det ofta i duschen som idéerna kommer, eller på en löptur när inget finns att skriva på. Det var faktiskt just under en springrunda som det första idé-fröet till det jag skriver på nu behagade dyka upp.

Till slut var jag tvungen att korta ner den planerade löpturen och vända hem för att inte tappa något som kan bli till en hel roman. I bästa fall och om jag kan hålla den ömtåliga lilla lågan brinnande länge nog för att brasan ska ta sig.

Granbarr och konfetti

Jag såg just ett granbarr på hallgolvet och istället för att plocka upp det så skriver jag ett inlägg här. 2025 är idag en månad gammalt och både jul och nyår känns som länge sedan. Vår gran raskades ut redan i mellandagarna så barret måste ha legat där ett bra tag. Eventuellt har det skyfflats runt, det har knappast legat exakt mitt på hallgolvet hela tiden.

Hur mycket man än dammsuger och sopar blir det alltid barr kvar och de kommer fram när man minst anar det en solig dag i juli. 

Precis som med konfetti går barren aldrig att bli av med. Har man en gång i festyra strött ut de små färgglada papperslapparna så finns de i ditt hem för alltid, ja i nästa persons hem också för de blir kvar under tröskeln när du flyttstädar och sen kryper de fram.

Granbarret får ligga kvar. 

Far är rar - mor är en orm

Med denna travesti på den gamla läseboksgodingen inleder vi detta nya år. Lämnar draken att vila och går in i ormens år. Åren går fort och djurparaden rusar snabbt förbi. Det har redan gått fem år sedan vi firade råttans intåg.

Vad kännetecknar då ormens år? 

En person född i ormens år kännetecknas av intelligens och visdom. Även elegans och charm tillskrivs denna lyckans orm.

För oss övriga då som inte är födda på ett orm-år? Vad betyder det att leva under ormens år?

Ormen är starkt kopplad till transformation, förnyelse och förändring. Kreativiteten ska visst kunna få sig en skjuts genom trä-elementet som är kopplat till årets orm.

Och svärmor är faktiskt en orm, hon är född 1941.

Gott nytt år!