Det har blivit dags att stänga boken, skriva 2024 års sista ord här. Årets bok är fulltecknad, inte minsta tomrad finns kvar. Inte mycket återstår att säga.
Sidorna är knöliga och somliga har fått både vinfläckar och hundöron. Det syns att året levt och haft skoj.
Årskrönikan hamnar som vanligt i en annan bok, en av papper. Den skrivs på ett café i sorlet av stadens liv. Mitt i.
Mitt i slutet, mitt i början.
Just där är jag nu. Gott slut 2024. Tack för i år!
Lusten att rensa kommer sådär apropå. Dottern kastar strumpor som aldrig förr, man kan alltså tro att hon aldrig gjort det förr. Strumpsamlingen är enorm och vissa har mer hålrum än textilmaterial i sig. Vissa är så små att det svindlar. När hade hon så små fötter?
Själv ska jag ge mig på linneförrådet, dvs den sköna bråte som pressats in med våld längst upp och längst in i våra garderober i sovrummet. Där ligger lakan från spjälsängar kvar. Man tar sig för pannan. Vissa filtar är sedan min mor var spädbarn i mitten av fyrtiotalet. Finns det inte ett bäst-före-datum för rosa babyfiltar?
Nästa steg blir att rensa ut skåpen i vardagsrummet. De behöver tömmas på det mesta för skåpen ska ut. De har blivit gulnade och fula som stryk. Ser ut som gamla kylskåp och det har vi ändå tillräckligt av här hemma.
Året lider mot sitt slut och allt behöver inte hänga med i in i det nya.
Tiden förvandlar sådant jag en gång i tiden valt och köpt till skräp. Entropin ökar. Kaos tar över. Var är min kaosupphävare när jag behöver henne?
Idag är det juldagen 25 december. Dagen alla utom de nordiska länderna firar som mest. Av någon underlig anledning firar vi mest dagen innan. Julafton som inte ens är en röd dag i kalendern. Och visst förefaller julen infalla tidigare och tidigare nuförtiden?
När jag vad barn på sjuttiotalet var det ovanligt med storslagna firanden i december. Inga glöggmingel eller Jul med Ernst på teve under advent. Adventskalendern på SVT däremot den fanns där sedan länge, en väletablerad tradition som inte gärna missades för på den tiden fanns bara direktsändning att tillgå, möjligen gick dagens avsnitt i repris på kvällen.
Julgranen togs in och kläddes först på kvällen innan julafton och samma sak var det förstås med paketen. Innan den kvällen fanns ingen gran att lägga dem under. Dagens julfirare kan ofta gå i veckor och snegla och klämma på grannlåten under granen.
Förr varade julen längre, ända till tjugondag Knut eller åtminstone till trettondagen. Nu vill jag gärna ha ut granen innan nyårsbubblet korkas upp.
Men innan vi kommer så långt i kalendern vankas kalkon hos våra vänner, nu ikväll. En riktigt god och kär tradition.
God Jul!
Jag gav en slant till Frälsningsarmén via Swish och fick några ord till tack som värmde speciellt. De påminde mig om när det förr om åren stod frälsningssoldater vid insamlingsgrytorna på torget och bad oss förbipasserande att hålla dem kokande. I dem lämnade jag alltid något till jul och fick orden, gud välsigne dig, tillbaka.
Det har inte fallit sig så att jag själv har någon vidare religiös tro men, tro det eller ej, trots att det möjligen inte är min gud så känns hälsningen lika värdefull. Den som skickar den min väg tror ju och det är allt som behövs.
Med hopp och tro på medmänsklig godhet.
Min karaktärer, vilka är de egentligen, innerst inne? Det är sådana funderingar som upptar mina tankar såhär under lediga stunder. Maj och Jan har jag presenterat för er och Monica vill dröja ännu en tid i kulisserna.
Men det finns fler på kö, som de udda typerna Silvia och Gert i en Jämtländsk by vid Revsundssjön och Kim Lanz som tar sin tillflykt till bergrummet under Sankt Eriksbron när livet spelar honom ett märkligt spratt.
Kim blir min tredje karaktär, fjärde om man räknar Jan, som får nöjet att träffa Tora, min magiska musa. Tora kommer till Kims undsättning efter att han fått ett tandimplantat med en fripassagerare. Instängd i skruven av titan råkar ett magiskt väsen fastna. En kaosupphävare.
Det är inte alls meningen att en sådan ska sitta fast inne i en människa. Deras uppgift är att fritt fara runt och slumpa till det lite lagom här och där. De gillar att hänga med någon en stund på casinot, eller frottera sig med gubbarna på travet och ibland kan de pigga upp på det halvdeppiga tipsfiket utanför kassorna på Coop.
För Kim är det inte ett dugg kul. Det som började smålustigt med att han slog idel sexor under ett parti yatzy har på bara ett par veckor fått honom helt ur spel. Den tidigare fullt normale IT-teknikern förvandlas till uteliggare under Stockholms fulaste brofäste.
Historien hade kunnat sluta riktigt illa för Kim om han inte fått ett meddelande från polisens hittegodsavdelning.
Ja ni förstår, Kim lever redan sitt eget liv. Frågan är om det är någon idé att försöka styra vartåt han och Tora drar min berättelse? Är den ens längre min?
Bäst att hänga med här och se vad som händer....
Nu har jag ju aldrig haft några bilder här på bloggen och har inga planer på att börja med det heller. Mina fotografiska talanger är därtill alltför klena. Men jag vill ändå försöka beskriva en färg.
Jag har den med i min bok och det är en nyans av blått, som drar en smula åt grönt fast ändå inte turkos. Det finns även ett inslag av grått. Är kulörten jag söker duvblå eller möjligen dalablå, fast inte så knallig. Kanske ljust koboltblått?
Svårt detta med att beskriva en färg med ord!
Jag har sett den. På en fondvägg i en hotellfoajé i en liten fransk by, på tygbanden man ibland får knutna kring det inhandlade på den lokala te- och kaffehandeln och givetvis för min inre syn.
Hotell Blå lögnen är titeln på boken och namnet på det lilla landsortshotell som spelar en avgörande roll för handlingen.
Vad är då en blå lögn?
Blå lögn (en definition)
En lögn så bra att du tror den själv. En fantasi som uppfattas som en verklighet.
Blå lögner, till skillnad från vita, är inte oskyldiga. Det är ett raffinerat sätt att skapa den verklighet du vill ha.
Ja, så är det med den saken!
