Fyra vänner skriver en roman tillsammans. Vi skriver ett kapitel var i en slinga där vi har varsin karaktär. I tur och ordning har vi stafettpinnen i vår hand och springer ett stycke på vår karaktärs stig.
Jag minns inte vem av oss som kläckte idén att vi skulle skriva något ihop och inte heller varför vi skulle just till Roskilde. Lika bra det för då blir det allas gemensamma idé på riktigt. En sann samproduktion.
Nu har vi hållit på att staffettskriva i ganska exakt ett år och snart är manuset klart.
Klart och klart förresten, när är ett manus egentligen färdigt? Och färdigt för vad? I det här fallet är berättelsen färdig, alla ledtrådar utlagda och alla andra trådar sammanflätade. Historien hänger samman. Otroligt nog får man nog lov att säga.
Från början fanns ingen tråd. Ingen gemensam story, ingen aning om ett enda dugg för att vara ärlig. Det visade sig att alla fyra kvinnor bär på varsin hemlighet, har något de flyr från och något de saknar.
Kapitlet jag just skickat iväg till nästa i raden handlar om två systrar. De har samme far och ingen av dem vet om den andra. Min karaktär är mor till den ena av systrarna men har aldrig vetat vem som är fadern. Genom mötet med systern, som är ruskigt lik sin pappa, nystas allt upp och den knuten kan till slut lösas upp. Viola och Linnea fick de heta mina påhittade blomsterflickor.
Stafettromanen visade sig vara en berättelse om vänskap. Här får vi bevis på att vänskap inte har något bäst-före-datum. Den handlar även om kärlek och alla slingriga vägar den kan ta sig fram på.
Om jag skulle våga ge mig på en hiss-pitch så skulle den lyda: Sex and the City möter Jönssonligan.
Det låter väl rafflande? Häng med oss till Roskilde så får du se!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar