Inte riktigt hundra men nära nog

Vaddå inte helt hundra? Ja antalet lästa böcker under året alltså. Det blev tyvärr bara 80 och jag tycker nog att det är nära nog. Förra året blev det hela 83 stycken. Ganska många ändå. Säkert fler än de flesta läser. 

Idag är årets sista dag och jag hinner kanske precis läsa ut en av de jag har på gång. Min ständigt allt längre läslista förs över till nästa års och så fortsätter läsandet.

Vidgande vyer. Besök i nya världar. Utsikter om goda insikter. Allt sådant finns att finna bland böckerna. I de skrivna orden. Givetvis hoppas jag själv kunna bidra till floden av böcker. Om inte under 2026 så åtminstone året efter. Processen tar tid och behöver så få göra.

Gott slut 2025!

Mandelmassenasse

Av tradition och ohejdad vana brukar min man få en marsipangris i julklapp. Så även detta år och denna gång hittade jag en rejält stor en.

Han börjar alltid äta från rumpan, den ände som är doppad i choklad. Så imorse när jag fick syn på den stackars grisen kunde jag ju inte låta bli att kommentera att den såg en aning rumphuggen ut. Haha.

Ja, grymt, blev svaret. Haha igen. Ett skämt med knorr på.

Raska på

Idag har vi raskat granen. Tagit ner alla julkulor eller pumlor som jag lärt mig att de heter i norr. Ett helt kompani garntomtar fick order att hoppa ner från grenarna. Ljusslingorna virades loss och upp på pappkartong för att förhoppningsvis fungera även nästa år.

Granen förpassades ner i två svarta sopsäckar, stackars krake. Och kastad på högen med utkastade granar här utanför huset. Vilket öde när man tänker på det. Bara för vårt höga nöjes skull. Kanske måste det ändå bli en av plast framöver, fast det tar emot.

Vi får se hur det blir, det är långt till nästa jul. Förmodligen har jag hunnit glömma hur bökigt det är att välja gran, klä den och sen förvisso njuta av blinget i minst ett par veckor. Som sagt, vi får se.

Nu är det nyår som väntar. En annan sorts fest. Ut med det röda och gröna, in med guld och silver. Champagne och bubbel. Glitter och glamour och min mormors gamla klänning får komma ut ur garderoben.

En annan dag

Idag är det en annan dag, en annan dag än igår och en annan dag än imorgon. Med andra ord så är varje dag en annan dag jämfört med de övriga.

Äsch, nu får jag sluta fåna mig. Skärpning!

Idag var en vacker och solig dag i Stockholm där jag befinner mig. Mörkret faller utanför köksfönstren, och förstås överallt, inte bara just utanför mina fönster. Men, nu råkar jag sitta i köket och då blir det så jag beskriver det.

Denna annandag ska vi strax på kalkonmiddag. En tradition som jag minns att mina morföräldrar höll hårt på. Jag vet inte hur vanligt det är i övrigt, om det är en del av vår gemensamma jultradition. Det allvetande oraklet på internet tycks inte heller veta säkert. Kanske är kalkonen ändå vanligast på juldagen.

Att det blev idag, annandagen, detta år beror förmodligen bara på att det råkade passa bra. Och det gör det ju. Passar bra alltså för jag börjar känna mig skapligt hungrig.

Juldagen glimmar

I de flesta andra länder som firar jul enligt samma tradition som vi så är det juldagen som är den stora högtiden. Den stora familjefesten. Av någon outgrundlig anledning är det hos oss istället den 24:e som allt kulminerar. Möjligen är det samma sak i övriga Norden.

Jag har alltid tyckts att julen är bäst före. Dagarna som leder fram. Advent och lucia. Glögg och mingel med vänner. Förväntan. Alltså väntan före. Känslan sedan barndomen, som kanske inte ens var verklig då, utan bara en fantasi, den sitter i om jag känner noga efter.

Känslan går att frammana. Minnas. Doften, girlangerna av rött och grönt kräppapper. Smällkarameller tillverkade ihop med mormor den där trevliga kvällen då föräldrarna inhandlade julklapparna. Sill har alltid varit en favorit på julbordet. I år besökte jag två olika julbord som båda hade massor av goda sillinläggningar och lax dessutom. Mums.

Andra kanske föredrar godisbordet men för mig har det alltid varit sillen. I år gjorde jag ingen egen sort men det ska väl bli av nån gång igen.

Kanske till nästa jul.

Nu är det jul igen...

En synnerligen god jul. Ett försiktigt solsken anas och det är skapligt kallt. Faktiskt ett par minusgrader, så pass att det bet i näsan på promenaden på stan i förmiddags.

Som vanligt har året gått fort. Förra julen var ju alldeles nyss. Visst?

Är det bara min inre klocka som vridits upp för hårt eller känns det så för oss alla? Oklart. Givetvis, för ingen annan kan ju känna det jag känner. Vi är alla fångar innanför våra pannben.

Ensamt. Fast alternativet vore förstås inget vidare heller.

Och ensamhet, en sån här dag går det knappast att undvika att tänka på den saken. Hur de som är ofrivilligt ensamma känner sig ännu mer så en dag när det är laserfokus på samvaro och lyckliga familjer.

Det är nu det är läge att påminna om att detta är bara en mall, en julmall som kommer av föreställningar om hur det borde vara. Baserat på berättelser och fåniga julfilmer. Egentligen är det smått befängt att den som årets övriga dagar klarar sig alldeles utmärkt i sitt eget sällskap plötsligt skulle känna sig ensam för en kväll.

Om så skulle vara så beror det enbart på den kollektiva föreställningen, julteatern. I verkligheten finns inte någon ensam stackare. Tänk njutningen av att slippa stressa runt som tokar för att hinna allt för att passa in i pepparkaksformen. Förmodligen alldeles underbar.

Undrar vems ögon som tindrar mest.

God jul!

Dum som en gås

Hur stor del av författaren finns i deras verk? Jag som gillar deckare och skräckromaner inser och framför allt hoppas att det inte är alltför mycket. Många av de som skriver riktigt hårdkokta saker är ju snälla som lamm.

Jag vet inte vem som har sagt följande med det ligger förmodligen en hel del i det.

"Att vilja lära känna en författare för att man tycker om hans eller hennes verk är som att älska gåslever och vilja träffa gåsen."

Den uppenbara frågan blir ju här. Vem sjutton är kocken?

Midvinternatten

Årets längst natt. Midvinter. Nu vänder vi åter mot ljusare tider. Här i mitten av landet som förr om åren brukade vara någorlunda snösäkert är det nollgradigt och töväder. Lite snö finns det men det mesta har regnat bort. Få saker smälter snö så fort som regn. 

Det är inte bara midvinter utan även fjärde advent de fyra ljusen har lyst upp kvällen medan knäcken puttrat på spisen. Häromdagen blev den lite bränd men kvällens revansch blev perfekt.

Precis lagom seg och söt. I bästa fall klarar sig tänderna.

Turist eller resenär

Kan man resa på olika vis? Är det sämre att vara klassisk turist än att resa mer planlöst? Utan karta och förbokade hotell.

Svårt att säga. Det enda jag vet är att det är roligare att inte veta allt i förväg. Tiden känns längre när allt inte är inbokat, utstakat och färdigtänkt. Det får gärna finnas utrymme för spontanitet och uppslag utefter vägen. Även en turist kan göra avstickare utanför de inrutade mönstren. Smita ifrån den guidade turen och istället upptäcka något oväntat.

Det är sådant man minns.

Och samtidigt är jag svårt förtjust i traditioner. Det är en rejäl motsägelse här. Vill jag ha samma sak år efter år eller vill jag förnya mina löften till livet?

Både ock om jag får välja och önska. Ibland får man faktiskt det. Mixen av det trygga, invanda, som ett par väl intassade tofflor i slitet fårskinn och det nya obeprövade. Stigen man aldrig gått förr, i nya vandringskängor. Det gäller bara att packa med skavsårsplåster.

Vad väntar vi på?

Just nu läser jag sjätte delen i Solvej Balles septologi om 18 november. En evig 18 november som upprepas i det oändliga. Nästan 37 år har gått sedan berättelsens huvudperson Tara fastade i dagen. Till en början var hon ensam, nu är det ett stort samhälle med förgreningar över hela världen. Hundratals människor som lever under en enda dag. 

Dag efter dag. Fast samma dag i all oändlighet. Eller nej inte i oändlighet för de åldras precis som vanligt. Om de inte lyckas ta sig ur den ständigt loopande novemberdagen på annat vis kommer de åtminstone att dö till slut.

Alltid en tröst kan man tänka sig, även om den är klen.

Nu väntar jag otåligt på sjunde och sista delen av historien. Undrar om de någonsin hittar ut ur dagen. 

Rida draken

Kan man resonera med oro? Är inte själva kärnan i det vi kallar ångest att den inte är logisk eller går att styra, tygla eller ordna efter mönster?

Men man kan lära sig att acceptera att man inte vet. Acceptera osäkerhet. Ovisshet.

Kanske. Det är åtminstone värt ett försök. Ännu ett försök. En insats och ett vågat språng. Dags att tygla det som inte tyglas kan. Dags att rida draken.

Under gång

Jag går för att inte gå under. Promenaden fram och tillbaka till jobbet har blivit som en kär vän. En jag inte vill vara utan. En dag utan känns som en plump i protokollet. Något värdefullt jag gått miste om.

Tanken trivs i rörelsen. Stillasittandes händer inte mycket. Jag tror man kan få raska promenader utskrivet på recept, åtminstone borde man kunna det. Säkert minst lika bra som något på pillerburk.

Rörelsen sätter igång processer i kroppen. Nyttiga ämnen frigörs och tankens låsningar löses upp. Under gång kommer idéerna och uppslagen. Insikterna formligen haglar.

Imorgon inleds mitt jullov och arbetspromenaderna gör uppehåll. På sätt och vis kommer jag sakna dem men var sak har sin tid och nu blir det annan rörelse. På skidor bland annat om jag har tur och det finns snö i backarna.

Västerbron ligger kvar. Och jag kommer tillbaka på nyåret.

Slöndag

Idag är det söndag eller slöndag som jag raskt döpte om den till. En riktigt slö dag alltså. Eller jätteslö har jag nu inte varit för jag var ute i regnet och sprang en halvmil. Jäkligt ruggigt och blött och skorna står nu i badrummet med tidningspapper i för att torka.

I övrigt har jag varit i mataffären och handlat förnödenheter för några dagar. Det är dessutom tredje advent så ska tända ljus och dricka en skvätt glögg senare.

Min slöndag är en dag för vila. Gärna utan vidare måsten. 

En vän berättade om en bok där det förekommer en hel extra dag, bara för de rika. Plurdag. Vi ses på plurdag heter den. Rolig idé och man önskar att det vore sant. Fast inte för rika då utan lite mer efter behov.

Behöver du en extra dag? Ja gärna! Varsågod här har du en extra slöndag.

Lucia

Givetvis är det en smula märkligt att vi här i norr så envist firar ett italienskt helgon. Att barnens och ungdomarnas högtid kommer sig ur att en ung flicka brändes på bål.

Lucia är ett lapptäcke av religionens berättelser och pepparkaksdeg under strumporna. En mix av elektriska ljus som ibland behagar fungera, trassligt glitter och lucialinnen som slutar strax under knäna. 

Luciavaka om någon minns?

Vi välkomnar allt som bringar ljus denna tid på året. Allt som kommer med hopp. En av mina vänner har alltid öppet hus på Lucia och strax ska jag traska genom mörkret mot ljuset och en mugg värmande glögg.

Medvind

I brist på snöstorm är mitt favoritväder medvind. Tänk om man kunde få ha vinden i ryggen ett tag. Slippa kämpa sig fram i motvind och regn. 

Jag vet att man inte kan önska väder. Vädret gör ändå som det vill. Otämjbart som en katt.

Vilt och vackert. Även när det inte är särskilt vackert alls.

Från de vita vidderna i norr

Jag har varit på utflykt till de norra regionerna av landet, ett par dagar på jobbmöte i Luleå. Äntligen fick jag se snö, Inga mängder men det var vitt på marken och åtminstone lite under nollan på termometern.

Under inflygningen till Kallax kunde jag se fruset vatten där istäcket spruckit som ett pussel ihopsatt av jättarnas ungar.  

Nu är jag tillbaka i Stockholm och här är det barmark och ingen snö i sikte. En vinter utan snö känns inte rätt. Det är djupt inrotat i min känsla för julen och vintern att det ska vara snö. Gärna ett tjockt täcke som ligger kvar länge. Snö som går att lita på. Som inte smälter bort i brådrasket utan släpper sitt grepp om marken först till våren.

Det ser inte ut att bli nån snö här i trakterna så det enda raka blir att jaga snön i norr igen.

Fånga den sjunde dagen

Sjunde december. Andra advent. Sjunde dagen på veckan. Söndag. En dag att stanna upp. En dag att vila innan nästa vecka tar vid.

Hur får man tiden att räcka till mer, räcka alls? Fyller jag den med för mycket rasslar dagarna iväg fortare än jag hinner säga kvastskaft. Och alternativet, att göra mindre, tycks märkligt svårt. Dagarna och kvällarna fylls på något magiskt vis.

Vem är det som skriver in alla prylar i min kalender?

Min plan för denna söndagen andra advent. Sjunde december 2025 är att få ett romanmanus tillräckligt färdigt för att skicka på redigeringsrunda. Det behöver, och kan inte heller, vara färdigt, perfekt eller så. Tvärt om, det är fullt av skavanker som nu ska slipas bort och fyllas i med flytspackel.

Och ändå, vill jag putsa en sista gång, inte skicka med de onödiga fadäserna och perspektivmissarna. Vill ju att min redaktör ska få fokusera på det jag inte själv kan upptäcka på egen hand.

Sen får vi se vad det blir av alltsammans...

Bjud inspirationen på te

Om du inte vet vad du ska skriva, skriv ändå. Alltid blir det något. Orden vill finnas. Berättelser vill födas. Det är ingen idé att passivt invänta inspirationen. Den kommer inte till den som bara väntar. 

Knappast. Det spelar ingen roll att ha eoner av tid, buntvis med tomma papper, den perfekta pennan eller en sprojlans ny dator. Nej, inspirationen håller sig effektivt undan så länge man söker den.

När man inte alls är beredd, när man ingenting har att anteckna på, då minsann hoppar inspirationen fram från sitt gömställe och räcker långnäsa och tunga åt en.

Ibland undrar man verkligen. Vem är det som hittar på historierna? Den kanaljen skulle man allt bra gärna vilja träffa och dricka en stor kanna te ihop med. Så man hinner lyssna riktigt noga och länge på berättelserna och helst hinna ta anteckningar.

Att sprida orden

Medan jag skriver på en berättelse har jag inte en tanke på den som ska läsa, eller ens att någon ska det. 

Under skrivprocessen kan ingen publik finnas. Bara scenarbetare och statister. Mina vänner som hjälper berättelsen ta plats på scen. Generalrepetitionen för min senaste skapelse närmar sig. Sista ordet är skrivet.

Eller så är det givetvis inte, det ska till många nya ord och några ska rensas bort. Innan det är färdigt på riktigt och teatern kan sätta upp affischerna och öppna biljettluckan så återstår ännu mycket jobb.

Men när alla kostymer och repliker sitter rätt, då är det dags att sprida orden. Orden som hittills varit dolda. Då känns det inte längre rätt att dölja dem bakom en ridå. De vill fram, de vill synas, stå i rampljuset.

Märkligt. Orden som nyss var så oändligt skygga står med ens frimodigt på scen.

Tro hopp och kärlek

Vad ska man önska sig såhär års? Framtidshopp kanske. Eller mera kärlek i världen. Tro hopp och kärlek lyder ramsan som jag lärde mig som barn. För tron stod korset, eftersom jag befinner mig i en del av världen där kristendomen är vanligast. Även om jag inte räknar mig till de religiösas skara hade jag nog föredragit en månskära eller en stjärna som min symbol för tro.

Korset är ju ett tortyrredskap, lite som att ha en löpsnara eller giljotin som symbol. En aning bisarrt men så ser det ju ut. Nåväl inte mycket att göra åt nu när det är så etablerat.

Hoppet då? Konstigt nog har jag sett både hästskon och ankaret där bland de tre symbolerna. Ankaret tycks vara vanligast men jag har fått förklarat att det ska vara en hästsko eftersom hästen kan hoppa över hinder.

För mig blir det bli dessa tre. Hjärtat, hästskon och ankaret, där ankaret får bli min symbol för tro. Något som håller mig tryggt på plats men ändå tillåter en rörlighet och frihet. Ankaret går ju fint att dra upp och kasta i på en ny plats.

Om att sträcka tiden

Hur får man tiden att räcka längre? Timmarna att räcka till mer? Vi är nog många som ställer oss dessa eviga frågor. Särskilt nu i juletid när så mycket ska hinnas med. Allt vill man göra. Alla gamla saker, de som man alltid gjort, det där som kallas tradition om det gjorts tillräckligt många gånger.

Dessutom vill man prova nytt. Gärna utan att sluta med för mycket av det gamla invanda. I tidningarna finns listor med saker att hinna med. Det är redan för sent att göra lutfisk från grunden men det är ok det har jag aldrig gjort.

Inte heller kokat skinka till något dopp i grytan. Jag har provat en enda gång men blä det var inte särskilt gott. Annat däremot måste alltid finnas. Sill och risgrynsgröt, knäck och nötter.

Går det på något vis att sträcka ut tiden, liksom tänja och dra så att den räcker lite längre. Givetvis utan att bli alltför uttunnad förstås, Tidstråden får ju inte gå tvärt av. Hoppas den är av elastiskt material.

Nu har ännu en pärla trätts upp på tråden och det är dags att låta denna dag gå till sängs.

Advent

Jag tycker om dagarna i december och vill maxa känslan av förväntan. Julen är som alltid bäst i förväg, alltså i själva väntan före. En långsam upptrappning där fler och fler tomtar trippar fram. Eller, rättare sagt, jag får nog ge mig ut på vinden i jakt på dem. De lär inte komma in av sig själva om man säger så.

Det är jag som är julnörden i familjen även om det är min mans dagars upphov som tillverkat tomtarna i fråga. Nåja, just den genen gick inte i arv.

Första december, kommer det rassla på nu så snabbt att jag inte hänger med? Hur får jag tiden att dröja en smula. Jag vill hinna se alla julljusen, allt som glimmar och gnistrar. Även vår stadsdel har för första gången fått julbelysning uppsatt längs de större gatorna.

I fredags inledde vi med att titta på julskyltningen hos NK, på Pippi-tema och väldigt snyggt. Vi försummade heller icke att besöka hotell Nobis för ett par glas vin, en tradition sedan gammalt i julhandeln. Till och med årets stora julbord med föräldrarna har vi hunnit med. Igår på första advent. Jag var mätt till långt in på eftermiddagen idag.

Med andra ord ligger jag bra till med julen. Allt det viktiga ska nog hinnas med. Njuta av varje dag.