Det har blivit dags att stänga boken, skriva 2024 års sista ord här. Årets bok är fulltecknad, inte minsta tomrad finns kvar. Inte mycket återstår att säga.
Sidorna är knöliga och somliga har fått både vinfläckar och hundöron. Det syns att året levt och haft skoj.
Årskrönikan hamnar som vanligt i en annan bok, en av papper. Den skrivs på ett café i sorlet av stadens liv. Mitt i.
Mitt i slutet, mitt i början.
Just där är jag nu. Gott slut 2024. Tack för i år!
Lusten att rensa kommer sådär apropå. Dottern kastar strumpor som aldrig förr, man kan alltså tro att hon aldrig gjort det förr. Strumpsamlingen är enorm och vissa har mer hålrum än textilmaterial i sig. Vissa är så små att det svindlar. När hade hon så små fötter?
Själv ska jag ge mig på linneförrådet, dvs den sköna bråte som pressats in med våld längst upp och längst in i våra garderober i sovrummet. Där ligger lakan från spjälsängar kvar. Man tar sig för pannan. Vissa filtar är sedan min mor var spädbarn i mitten av fyrtiotalet. Finns det inte ett bäst-före-datum för rosa babyfiltar?
Nästa steg blir att rensa ut skåpen i vardagsrummet. De behöver tömmas på det mesta för skåpen ska ut. De har blivit gulnade och fula som stryk. Ser ut som gamla kylskåp och det har vi ändå tillräckligt av här hemma.
Året lider mot sitt slut och allt behöver inte hänga med i in i det nya.
Tiden förvandlar sådant jag en gång i tiden valt och köpt till skräp. Entropin ökar. Kaos tar över. Var är min kaosupphävare när jag behöver henne?
Idag är det juldagen 25 december. Dagen alla utom de nordiska länderna firar som mest. Av någon underlig anledning firar vi mest dagen innan. Julafton som inte ens är en röd dag i kalendern. Och visst förefaller julen infalla tidigare och tidigare nuförtiden?
När jag vad barn på sjuttiotalet var det ovanligt med storslagna firanden i december. Inga glöggmingel eller Jul med Ernst på teve under advent. Adventskalendern på SVT däremot den fanns där sedan länge, en väletablerad tradition som inte gärna missades för på den tiden fanns bara direktsändning att tillgå, möjligen gick dagens avsnitt i repris på kvällen.
Julgranen togs in och kläddes först på kvällen innan julafton och samma sak var det förstås med paketen. Innan den kvällen fanns ingen gran att lägga dem under. Dagens julfirare kan ofta gå i veckor och snegla och klämma på grannlåten under granen.
Förr varade julen längre, ända till tjugondag Knut eller åtminstone till trettondagen. Nu vill jag gärna ha ut granen innan nyårsbubblet korkas upp.
Men innan vi kommer så långt i kalendern vankas kalkon hos våra vänner, nu ikväll. En riktigt god och kär tradition.
God Jul!
Jag gav en slant till Frälsningsarmén via Swish och fick några ord till tack som värmde speciellt. De påminde mig om när det förr om åren stod frälsningssoldater vid insamlingsgrytorna på torget och bad oss förbipasserande att hålla dem kokande. I dem lämnade jag alltid något till jul och fick orden, gud välsigne dig, tillbaka.
Det har inte fallit sig så att jag själv har någon vidare religiös tro men, tro det eller ej, trots att det möjligen inte är min gud så känns hälsningen lika värdefull. Den som skickar den min väg tror ju och det är allt som behövs.
Med hopp och tro på medmänsklig godhet.
Min karaktärer, vilka är de egentligen, innerst inne? Det är sådana funderingar som upptar mina tankar såhär under lediga stunder. Maj och Jan har jag presenterat för er och Monica vill dröja ännu en tid i kulisserna.
Men det finns fler på kö, som de udda typerna Silvia och Gert i en Jämtländsk by vid Revsundssjön och Kim Lanz som tar sin tillflykt till bergrummet under Sankt Eriksbron när livet spelar honom ett märkligt spratt.
Kim blir min tredje karaktär, fjärde om man räknar Jan, som får nöjet att träffa Tora, min magiska musa. Tora kommer till Kims undsättning efter att han fått ett tandimplantat med en fripassagerare. Instängd i skruven av titan råkar ett magiskt väsen fastna. En kaosupphävare.
Det är inte alls meningen att en sådan ska sitta fast inne i en människa. Deras uppgift är att fritt fara runt och slumpa till det lite lagom här och där. De gillar att hänga med någon en stund på casinot, eller frottera sig med gubbarna på travet och ibland kan de pigga upp på det halvdeppiga tipsfiket utanför kassorna på Coop.
För Kim är det inte ett dugg kul. Det som började smålustigt med att han slog idel sexor under ett parti yatzy har på bara ett par veckor fått honom helt ur spel. Den tidigare fullt normale IT-teknikern förvandlas till uteliggare under Stockholms fulaste brofäste.
Historien hade kunnat sluta riktigt illa för Kim om han inte fått ett meddelande från polisens hittegodsavdelning.
Ja ni förstår, Kim lever redan sitt eget liv. Frågan är om det är någon idé att försöka styra vartåt han och Tora drar min berättelse? Är den ens längre min?
Bäst att hänga med här och se vad som händer....
Nu har jag ju aldrig haft några bilder här på bloggen och har inga planer på att börja med det heller. Mina fotografiska talanger är därtill alltför klena. Men jag vill ändå försöka beskriva en färg.
Jag har den med i min bok och det är en nyans av blått, som drar en smula åt grönt fast ändå inte turkos. Det finns även ett inslag av grått. Är kulörten jag söker duvblå eller möjligen dalablå, fast inte så knallig. Kanske ljust koboltblått?
Svårt detta med att beskriva en färg med ord!
Jag har sett den. På en fondvägg i en hotellfoajé i en liten fransk by, på tygbanden man ibland får knutna kring det inhandlade på den lokala te- och kaffehandeln och givetvis för min inre syn.
Hotell Blå lögnen är titeln på boken och namnet på det lilla landsortshotell som spelar en avgörande roll för handlingen.
Vad är då en blå lögn?
Blå lögn (en definition)
En lögn så bra att du tror den själv. En fantasi som uppfattas som en verklighet.
Blå lögner, till skillnad från vita, är inte oskyldiga. Det är ett raffinerat sätt att skapa den verklighet du vill ha.
Ja, så är det med den saken!
Hur fångar man en tid? Särskilt klurigt i en berättelse som har ett glidande förhållande till tidens i normala fall säkra lunk. Här handlar det om en kvinna som inte trivs i den tid hon fötts. Hon är på rätt plats men i fel tid.
Fyrtiotalets efterkrigstid hägrar. Där vill hon fortsätta leva sina dagar. Hon har känt det hela sitt liv, i allt från minnesglimtar i barndomen av sådant hon inte borde ha några minnen av till en tonårscrush på Humphrey Bogart.
Hemmet fylls av gamla loppisfynd och hon är stammis på Myrorna. Allt från tiden som inte är på tok för dyrt hamnar i köksskåp och garderob och samsas med det arvegods som redan finns på plats.
Jag vill liksom min romankaraktär fånga en tid som flytt. Göra den rättvisa och verklig. Mitt mål är att beskriva den tillräckligt väl, göra den trovärdig nog för min karaktär att flytta in i.
Ibland avundas jag henne. Hon som får backa bandet och leva klart sitt liv i dagar hon redan vet vad de för med sig. Tryggheten i vetskapen. Att slippa ovisshetens oro.
Men jag är inte som hon och skulle förmodligen tycka det var urtrist och förgås av leda långt innan jag fick chansen att återse millenieskiftet ytterligare ett varv.
Varje jul läser jag David Baldaccis The Christmas Train - en relativt fånig julsaga men jag gillar stämningen. Den är från 2002 så har alltså några år på nacken. Av en slump lika många som min äldsta dotter och jag har skrivit mitt namn och årtal då jag köpte och läste den första gången på försättsbladet, 2003.
Sedan dess har det skrivits och getts ut otaliga julböcker, det har närmast blivit en egen genre. Romantiska historier i juletid. Nån nybliven singel på vift och drift i tillvaron, som kommer till en ny okänd plats och träffar på sitt livs kärlek.
Kärlek med förhinder givetvis. Annars blir det ingen saga. Huvudpersonen Tom, på håll ingift släkt med Mark Twain ska företa sig den långa tågresan från Washington D.C. till Los Angeles, från kust till kust och föreviga resan i skrift. Något som Mark Twain ska ha planerat men aldrig avslutat.
Tom som känner sig en smula misslyckad ska nu uppfylla sin fars sista önskan, skriva resereportaget som Twain aldrig gjorde. En bidragande faktor är även att han är bannad från alla flygbolag i USA under två år, på grund av en incident i säkerhetskontrollen där Tom spräckte topplocket och ställde till lite av en scen.
Han kliver snart på tåget och äventyret kan börja. Boken bjuder på snöstorm, julstämning, mänsklig godhet och givetvis kärlek. Dessutom ett helt filmteam och en av skådespelarna är förstås ingen mindre än Toms long lost girlfriend. Flickan han aldrig gifte sig med.
Ett tåg är en så tacksam plats att förlägga en story till med sin begränsning i såväl tid som utrymme. Om sen tåget råkar fastna i ett bergspass under tiderna värsta snöstorm är lyckan gjord och scenen satt.
Även i min egen roman förekommer en tågresa och ett möte. Ett tåg som färdas genom tid och rum. Utan annan begränsning än den man väljer att se.
Vad händer om vi bortser från att se tiden och rummet som en barriär?
Imorse när jag vaknade var det faktiskt vitt på hustaken på andra sidan kanalen. Kanske vädergudarna ändå hörde min snöbön igår. Troligen smälter det bort inom kort men imorse var det åtminstone väldigt vackert.
Det finns få saker som är så vackra som en granskog täckt av snö. Ett fjäll gömt under ett vitt täcke och iskristaller som gnistrar i solen.
Sänder en önskan om en vit jul. Någonstans infrias drömmen och det får vara gott nog.
I'm dreaming of a white Christmas... Let it snow let it snow let it snow...
Det ska inte regna i december. Ihållande smatter mot fönsterblecken istället för ljudlöst fallande flingor av snö.
Inte Ok!
Min julkänsla flyr fältet och barrikaderar sig på vinden tillsammans med lådorna fulla av julpynt. Jag ser honom sitta hopkurad bakom några kartonger med hörselkåpor över öronen för att slippa eländet.
Givetvis hörs regnet extra väl häruppe under taket.
Till och med i årets julkalender på tv är det snöbrist. Förödande för en familj som driver skidhotell på fjället. Jag förstår hur de känner.
Det är en evig skillnad mellan vatten i flytande form och fruset men hur svårt kan det vara för vädergudarna att ordna lite puder?
Som alla som provat säkert redan vet. Det är inte att skriva en bok som är det svåra utan att nå ut med den. Ut genom bruset av alla himla många böcker som vill synas, höras och märkas. De trängs i bokhandeln och på julmarknadernas bokbord.
De myllrar i hyllorna och stångas i ljudbokslistorna. Utan hejd. I den digitala bokhandeln finns ingen platsbrist och inget kösystem. Här råder andra regler för att nå fram. Vilka titlar som trendar styrs av osynliga siffror.
Vad finns att göra för en enkel debutant, vars enda önskan är att sprida sina ord?
Nå, nu ligger de åtminstone i säkert förvar här. Här är det dock tyst och fullkomligt vindstilla. Inget brus så långt örat når.
Om inget hörs, finns det då någon som ändå lyssnar?
Och nu är det då äntligen november! Får man ens skriva så? Äntligen och november i samma mening och utan att inkludera ordet slut. För ännu är inte november slut.
Men slut är min väntan på fjärde delen av septologin Uträkning av omfång som handlar om en enda novemberdag som upprepas i en oändlig loop.
För Tara Selter tar månaden aldrig slut. Hon är Solvej Balles romankaraktär som för evigt fastnat i en novemberdag. Den artonde för att vara noga. I början var Tara ensam om sin upplevelse men efter en tidsrymd motsvarande ett par år träffade hon en man i samma situation. Nu en bit in i fjärde delen är de ett helt kollektiv av personer som upptäckt att de delar samma bisarra situation.
Det faktum att de numera är ett helt sällskap på säkert dryga femtio personer som sitter fast i artonde november gör upplevelsen mindre klaustrofobisk. Det var just känslan av ensamhet som jag tyckte var mest skrämmande och som gjorde att jag fastande så hårt för historien i somras.
Tänk att behöva förklara om och om igen för sina närmaste att man upplever samma dag på repeat. Man kan leverera så pass träffsäkra bevis för att så verkligen är fallet att omgivningen tror en men nästa dag börjar allt förklarade om igen.
Inte undra på att alla till slut gett upp och lämnat allt bakom sig, valt att resa runt på måfå på egen hand utan att försöka knyta några nya vänskapsband, för det går ju inte.
Tills nu då när de träffat på en hel drös med folk som är strandade i samma novemberbåt.
Fascinerande historia som visar på kraften i begränsningen. I det här fallet begränsningen av en enda dag. Tiden har hakat upp sig.
En likande melankolisk känsla fick jag av romanen Väggen av Marlen Haushofer som handlar om en kvinna som blir ensam fast i skogen kring en stuga hon lånat av en vän. Det kommer som en osynlig vägg runt ett område och hon tar sig aldrig därifrån.
Läsning som går på djupet. Läsning som passar i november.
Jag har aldrig varit religiös och brukar säga att det inte blivit så. Ibland önskar jag att det varit annorlunda. Att det varit så. Jag inbillar mig att det ofta beror på uppväxten trots att jag vet att det finns undantag.
Men, folk blir väl inte troende bara sådär?
Kan man bestämma sig bara hux flux att jag också vill vara med? Släppas in i den trygga förvissningen om att det finns något mer. Något större än mitt ego och min skenande fantasi.
Måste tron alltid föregås av något stort. Ett livsavgörande trauma. Vissa har mött sin gud längst ner på botten av livets och samhällets djupaste brunn. Den kraft som tog dem upp därifrån blir något som stannar kvar.
Och varför kallas det tro när det snarare är en övertygelse? I sig en sanning. Tro kan väl vem som helst tillåta sig att göra. Att hoppas. Men att tvärsäkert veta, det känns inte rätt. Inte för mig.
Jag fortsätter hoppas. Väljer att tro på hoppet. Det får vara min andliga kompass och vägvisare.
Fotografiskt minne har man ju hört talas om men det är inte riktigt så jag tänker att mitt bildminne fungerar. Jag kommer verkligen inte ihåg alla detaljer jag sett, hört och läst. Tvärt om har jag över lag märkt att mitt minne är förhållandevis uselt.
Men det jag minns, det är knivskarpt. Ungefär som foton som tagits genom mina ögon.
Jag har lånat ut förmågan till en av mina romankaraktärer, Maj i Hotell Blå lögnen. Det är så hennes minnen av fyrtiotalet ser ut. Hon ser dem som foton för sin inre syn.
Följer dem som ledstjärnor tills dess minnena blir verklighet och hon kan minnas dem på riktigt.
Klick och omelett!
Sitter ofta uppe alldeles för sent och skriver och läser. Det är hopplöst att somna när man inte är trött. Att bara ligga vaken och vrida sig timme efter timme känns inte som ett rimligt alternativ.
I DN hittar jag artikeln som utlovar: Sju råd - så blir du piggare i höstmörkret.
Jag behöver bara ett råd. Gå och lägg dig människa!
Jag har nu inträtt i sista trimestern av dessa väntans tider. Om tre månader är det tänkt att mitt bokbarn ska se dagens ljus. Processen pågår och som jag konstaterat tidigare kräver denna grossess betydligt mer inblandning från min sida än när det handlat om mina människobarns tillblivelse.
Uppgiften för stunden handlar om att nagelfara texten som nu är satt inför tryck. Det gäller att hitta alla dessa små typos som kommer att kännas sjukt onödigt irriterande om de hamnar på pränt. Ett skrivfel blir så mycket mer permanent i pappersform än digitalt. Det digitala låter sig så enkelt redigeras och korrigeras. På det analoga pappret står vad det står.
För evigt inpräntat.
Jag är fullt på det klara med att jag omöjligt kommer att hitta precis allt men jag måste ju försöka. Tar till alla medel och stirrar mig blind på orden jag en gång i tiden formulerat. Vad tusan står det egentligen?
Berättelsen, den skrivna värld som jag gjort mitt yttersta för att göra så verklig att läsaren ska glömma att den läser måste nu lösas upp och bli till ord, tecken, bokstäver och stavelser. Lösa byggstenar. Beståndsdelar. Ärligt talat har jag nog aldrig sett dem tidigare. Jag har aldrig sett orden, aldrig skrivit dem medvetet. När jag skapade historien var den redan i en sammanhållen värld, minst lika verklig som den här andra.
Den värld där jag nu sitter och stirrar på ord i en datafil som ska matas in i en tryckpress.
Hittills har jag hittat ett mellanslag för lite och ett för mycket.
Med andra ord, i snitt fullt korrekt.
Vi är två dagar in i november och i mitt kök råder fortfarande sommartid. Ingen var hemma och kom ihåg att ställa tillbaka klockarna när det blev vintertid för snart en vecka sedan. Jag märkte det igår kväll och insåg att det var en timme tidigare än köksklockan på väggen och spisens röda siffror visade.
Givetvis ska jag ställa om klockorna men inte riktigt ännu.
Jag vill låta sommaren sträcka ut sig en liten extra stund. Bara här i mitt kök.
Strax ska jag ta itu med röjning inför det som kommer. Vintern. Sommarens blommor på balkongen ska tas bort. Tyvärr klarar de inte att övervintra. Det får bli nya till nästa vår.
Och jag välkomnar snart vintern. Även i mitt kök.
Min relation till snö är en speciell och långvarig kärlekshistoria. Visst uppskattade jag sommarlov med bad och glass men störst var ändå vintern.
Inget gick upp mot den första snön och jag hade hunnit bli ganska många år innan det föll någon i mina trakter. Sen följde ett decennium av som jag minns det stränga vintrar med mycket snö. Den fick skottas från radhustaken och det gick att gräva ut snögrottor ur högarna med nära nog ståhöjd, åtminstone för barn, och fler rum i fil.
Jag älskar fortfarande snö, detta vita fluffiga duntäcke som draperar sig över granarna utanför mitt köksfönster. Det har snöat ett par dagar nu men ännu är det lite för varmt.
Det som faller nu är inte riktig vintersnö utan förtäckt regn.
men snart så, snart blir det vinter.
Översättningar är fascinerande. Särskilt om det handlar om romaner där det finns gott om subtila saker och sköra undertoner. Sånt som lätt går förlorat i översättningens kvarnar. Särskilt om det är fråga om böcker som översätts i flera led. Ofelbart måste det bli en form av viskningslek.
Hur har den som först skrev texten tänkt sig? Det är för övrigt inte enkelt att få det rätt ens i den första överfarten från författare till läsare. På originalspråket då.
Det sägs dessutom att man kommer närmare inpå med sitt första språk. Att allt annat blir med ett filter. Översättningsfiltret. Att förmedla en betydelse är en sak, att förmedla en känsla är något helt annat.
Å andra sidan är det inte alltid enkelt att förmedla en betydelse heller. Min salig svärfar som under sitt yrkesliv arbetade med stereoutrustning hade en del roliga översättningsmissar på lut.
Kontrollera att bandet är virat igen. Eller min absoluta favorit. Fin melodi ditt tv.
Kul för oss som förstår vad det egentligen skulle ha stått. Dagens ungdom göre sig icke besvär.
För att inte tala om svordomar. Jo, det gör vi! Svordomar är också kul. Osande eder på franska eller finska blir för den icke infödde mer som roliga ramsor och leder inte till den massiva känslostorm som de är avsedda att framkalla.
Det känns alltid mindre allvarligt att svära på andra språk än det första man exponerades för. Där känns svordomarna värre. Kanske för att man minns den smått förbjudna känslan, Själv samlade jag på svordomar. Jag gick i lekskolan, något som dåtidens fem-sexåringar roades med och lärde mig många fina svordomar. För att inte glömma bort dem skrev jag dem med bläckpenna på undersidan av bordsskivan i vårt köksbord. En plats där ingen vuxen skulle komma på tanken att titta.
Ända tills den dagen då ett nytt köksbord införskaffades och det gamla skulle ut. Jag och pappa tog tag i bordet, vände det av nån anledning upp och ner och bar ut det. Väl ute på gatan utbrister min pappa något i stil med "Vad i helvete... " när han får syn på alla mina noga nedtecknade svordomar i fullt dagsljus.
Jag, nu i tidiga tonåren, hade helt glömt bort detta och höll på att skratta ihjäl mig. Av någon outgrundlig anledning hade även ordet skelett slunkit med som ett riktigt läskigt ord och tydligen enligt min mening var detta tillräckligt för att komma med på min lista svordomslista.
Satans synd att vi inte tänkte på att ta ett foto av bordets undersida innan det fick åka till tippen.
Numera är det höstlov hela vecka 44. Jag skriver numera, för så länge jag gick i skolan, från 1977 till 1988, fanns inget sådant lov. Höstterminen var en enda lång räcka skoldagar, från sommarlov till jullov.
Mina barn däremot har alltid haft ledigt denna vecka så någonstans mellan 1988 och 2008 då äldsta dottern började skolan måste lovet ha införts. Lika välbehövligt som den gamla tidens potatislov eller skurlov. En ledighet för att hjälpa till med potatisskörd eller allmän höströjning.
Nu ska det istället läsas. Höstlovet kallas läslov sedan ett antal år. Det tilltalar mig. Jag gillar böcker. Båda att läsa och skriva dem.
Vilken lycka. Jag har lov att skriva!
Man ska nog egentligen inte försöka sig på att återge drömmar, det blir ofta så himla konstigt men ...
Jag var ett brysselkex. Ett bland alla andra likadana på kakfatet. Vi kråmande oss och ville märkas i vimlet av brysselkex och minst sex andra sorters kakor.
Och varför just dessa kakor? Inte en susning. Jag är tveksam till att jag någonsin ens smakat ett brysselkex. Min kompis Anna däremot hon har bakat en jäkla massa en gång i tiden. En faslig massa små. Och detta enbart på grund av en gammal kokbok och risken med att använda ett gammalt kopparmynt som storleksmått.
Inget är beständigt särskilt inte en femöring.
Brysselkexdegen skulle enligt det gamla receptet rullas till en rulle av en femörings omkrets och sedan skäras i slantar.
När Anna läste receptet fanns visserligen fortfarande femöringar i omlopp men de hade krympt betänkligt. Hennes brysselkex blev därför väldigt små och väldigt många. Säkert goda dock.
Hur ett barn av idag skulle ha tolkat receptet vete katten. Vi har inga öringar alls kvar numera.
Men hur var det nu med mig som brysselkex?
Jag förmodar att det handlade om att vilja synas i mängden. En önskan om att någon skulle lägga märke till en och glatt utbrista:
Tjena kexet! Står du här och smular ...
Jag blev påmind om att det fanns kulturella kollektiva rum för gemenskap även innan Internet. De fanns i form av tidningarnas insändarsidor. Bland annat i ungdomstidningen Starlet som jag förmodligen läste de flesta nummer av under mina formativa år. Tidningen med det där trevliga lilla tjocka formatet. Som en kvadratisk pocketbok.
Jag har tänkt på det här tidigare men inte lika konkret som Kristina Öhman berättade om på Bokmässan. Hon har skrivit en avhandling i ämnet och hennes föredrag var intressant på flera plan.
Igenkänning och en kollektiv nostalgitripp tillbaka till det som lockade och roade under de där få åren för så länge sedan men som nu visade sig ligga tätt under glömskans yta.
Bilderna, de svartvitt tecknade serierna som lästes med förtjusning och viss fasa.
Vi är många som minns en ungdom med Starlet. De innan oss hade kanske en motsvarande relation till Fickjournalen. Även Kamratposten fick en likande funktion. Man kunde skapa kontakt via insändare och skaffa sig brevvänner. Insändare och svar publicerades och läsaren betraktades som medskapare av materialet.
Det förefaller helt enkelt likna ett Slow-Internet. Ett nätverk för spridande av idéer, för skapande av kontakter men utan de snabba kickarna och jakten på likes.
Något tilltalar mig på djupet med detta kollektiva rum. Jag är tacksam att jag fick vara ung på den tiden då allt inte behövde gå så snabbt och då allt inte behövde synas för att finnas.
Jag har skrivit ett drama som utspelar sig under ett par sommardagar eller under sjuttio år. Allt beroende på hur man ser det. Ett äventyr som påbörjades för sjuttio år sedan ska snart få sin upplösning. Sjuttio år, fast idag känns det som igår.
Så blir det när tillvaron är på väg att slå knut på sig själv. Dagar som sedan länge är förbi kommer plötligt oväntat nära nuet.
En resa i tid och rum. Ett osannolikt kärlekspar som aldrig borde kunna mötas gör det likafullt. Kreativitet, hopp och en gnutta magi är allt som behövs.
Kammarspelet kan ta sin början. Publiken sitter bänkade i raderna.
Kära karaktärer, välkomna upp på scen!
Just hemkommen efter en långhelg på Bokmässan. Det var minst sagt intrycksintensivt. Så trött som jag var efter första dagen har jag inte varit sedan jag var student mitt i den mest intensiva tentaperioden där det även låg insprängt laborationer i fysik där man skulle tillverka hologram.
Man såg i kors och tvärs.
Fantastiskt roligt att kunna välja och vraka bland författarsamtal på ett otal scener och intressanta möten i förlagens montrar.
Här skulle man vara! Och det var jag!
Jag har ohämmat frossat i berättelser om kreativa tillblivelser och insett att kan de så kan jag. Det handlar om lusten att berätta, att låta den ta plats.
Ta över.
Men först ska jag återhämta mig någonstans långt bort ifrån.
I morse när jag vattnade på balkongen kände jag höstens krisp i luften. Där ute är det vildvuxet och som vanligt är det ogräset som frodas mest. Men jag uppskattar all växtlighet och vattnar glatt allt som slagit rot.
Två röda chili plockades igår. En hamnade i middagssoppan och en i frysen där årets skörd trängs i en låda. Kanske hinner nån mer av de nu ännu gröna frukterna mogna innan frosten kommer. Nu har de åtminstone fått vatten.
Det är det enda jag kan påverka. Vädret sköter sig själv.
Jag ska för första gången åka på Bokmässan. Sitter och studerar programmet och känner mig som en unge i en gottebutik. Jag kan baske mig inte välja. Ska jag ha godisremmar, choklad, saltlakrits eller geléråttor för hela slanten?
På en egen utflykt, bara för mig själv.
Det här blir som att få äta lördagsgodis hela helgen. Utan att oroa mig för tänderna.
Min hotellverksamhet uppgår till inte mindre än tre småhotell. Tyvärr går den inget vidare, rummen står tomma. Ingen tycks intresserad av att checka in.
Var är mina gäster? Och vilka är de? De är av det sexfotade slaget. Inte att förväxlas med lättfotade och jag hyr inte ut per timme. Snarare per säsong och gärna längre än så. Jag vill att de ska flytta in för gott och dessutom gärna föröka sig.
Hotellen finns på min balkong och visst finns det insekter där, det är bara de att de inte tycks intressera sig för att bli bofasta. Är man liksom lurad? Trivs insekter inte alls i såna där små hus fulla med mysiga hålrum, bark och kottar?
Hur som, jag är glad var de än bor så länge de finns kvar. Ibland flyttar de ända in men det uppskattar inte mina medmänniskor och då försöker jag vänligt men bestämt fösa ut dem.
Kom, kom och gör mig glad. Här finns husrum bland blommor och blad.
Vi har en stor matta i vardagsrummet, typ en långhårig best. En gång i tiden var den len och fin och jag kallade den chokladmattan för dess fina ljust bruna nyans.
Som Marabou mjölkchoklad.
Nu är den mer en rufsig ovårdad päls. Oborstad. Om man tappar något ätbart hör man hur det knaprar och knastrar. Mattan är ett levande väsen som livnär sig på tappade smulor och kladd. Och det var inte så värst många år sedan jag hittade en Barbie-sko gömd i mattluddet. Barnen är vuxna sedan länge.
Det är hög tid att rycka undan mattan.
Att redigera ett romanmanus innebär bland annat att jaga efter så kallade filterord. Små retliga extraord som inte tillför ett smack.
Jaga, hitta och rensa bort. Ord som lite, plötsligt, så och ju.
Med ett utryck som: Nu har jag ju ingen hund...
Menar jag ju inte att du som läsare förväntas veta att jag inte har någon hund. Det kan du ju knappast känna till.
Nu menar jag ju inte att vara oförskämd men det där jäkla ju:et får det ju att låta så.
Väck med det!
Gapet mellan möjligheten att känna igen kreativ konst av hög kvalitet och att själv kunna producera densamma. Stundtals en avgrund och så ibland kan man ta ett kliv och för en stund känna ruset.
Förundran. Har jag skapat det här?
Samma fenomen känner vi igen från många platser. Alla kan uppskatta en symfoniorkester men få kan bidra till dess helhet och skönhet. Att uppskatta konsten på väggarna är inte liktydigt med att själv ha förmågan att måla.
Men det är där det börjar. I förmågan att ens uppfatta och uppskatta. Den som inte sett en vacker tavla, hört musik som får håren på armarna att ställa sig i givakt eller läst en bok man önskar aldrig ska ta slut, saknar förutsättning för eget skapande. Någonstans måste lusten komma ifrån. Längtan väckas till liv.
Och med längtan följer hoppet. Om någon kunnat skapa detta, så varför skulle inte även jag kunna?
Jag brukar kalla känslan för den goda avunden. En omisskännlig dragning åt det håll jag vill gå. Lyssna på känslan.
Odla kreativiteten. Inte i för trånga krukor, kom ihåg att vattna och se till att solskenet når in.
Snart har jag jobbat lika länge som jag var ledig i somras. Så känns det inte! Semestern föreföll så mycket länge än dessa arbetade fyra veckor. Antagligen för att de bjöd på betydligt större variation.
Känslan för hur länge sedan något var, vad som helst, ett bröllop, en människas födelse, eller en speciell bemärkelsedag, av någon underlig anledning känns det alltid som sju år sedan. Detta oavsett om det enligt kalendertid är trettio eller fem år sedan.
Jag kan inte avgöra, inte känna skillnaden på sådana tidspann. Det blir alltid sju år.
Nu är jag mer än halvvägs gången med bok-grossessen som jag tillkännagav i våras. Redigeringsrunda nummer ett är avklarad och nästa vecka väntar runda nummer två.
Foto på författaren har valts med vånda och stort besvär. Föremålet blundar envist på alla bilder. Eller har ett asflabb så stort att det inte passar sig alls. Tills slut hittade jag ett som går an. Nåja.
Sen var det detta med framsidan. Så märkligt att se sina tankar i bild. Såklart har jag liksom sett allt framför mig, i åratal men bilderna är ändå suddiga och flytande. Flyende. Nu har jag det så att säga svart på vitt, fast i färg då.
Två tomma stolar framför en bardisk. Drinkglasen står där, intill varandra som i en ordlös fråga: Får jag komma dig nära?
Reflektionen i spegeln på väggen bakom baren visar de två som likt ett Schrödingers kärlekspar, kanske och samtidigt kanske inte, sitter där på stolarna. Deras väskor står iallafall där på golvet på varsin sida om stolarna.
Vad händer sen?
Jag läste en artikel i DN om poddar, om fenomenets fördummande effekt. Inte högkvalitativa produktioner från SR och BBC utan de mer såphala sakerna där några sitter och blajar och flabbar utan manus.
Underhållande på samma sätt som min ungdoms Nattsudd på tv.
Jag minns nattsuddarna som ett sällskap i den annars ensamt ödsliga tonårsnatten. Med Svante och Björn på dumburken var man en gäst på sunk-fest. Cigarettröken svepte över rutan som en trolsk dimma och lika dimmigt blev sinnet av att bara se glasen med busgroggar tömmas i direktsändning.
Var det direktsänt?
Var det riktig sprit i glasen?
Förmodligen.
Och jag som tyckte jag hade en så klatschig rubrik till det här inlägget men samtidigt en gnagande känsla av igenkänning. Hade jag inte skrivit ett inlägg med just den titeln för inte så länge sedan?
Jo, mycket riktigt, efter Kungsholmen runt i början av maj. Då kände jag mig duktig, rent av som en bättre människa av att bara gå omkring på stan med en nummerlapp på bröstet. Fånigt men helt sant.
Vad är det som driver mig att springa? Oklart med det är en speciell känsla. Och idag kan jag njuta av segerns sötma och unna mig en riktigt slö söndagkväll utan minsta skuldkänsla. Dryga 21 kilometer och ändå var jag inte direkt döende när jag kom i mål. Betyder förmodligen att jag antingen kunnat springa fortare eller åtminstone längre.
Men detta får räcka i form av långlopp för säsongen och nu har jag precis köpt träningskort på Friskis.
Varför är det så himla svårt att befästa en vana? Åtminstone om det är något som ska vara nyttigt och hälsosamt. Annars kallas det ovana och de är sällan några som helst problem att befästa.
Men att flossa, eller röra på sig i syfte att förbättra kondition eller rörlighet. ta mig tusan vad svårt det är.
Mellan för en gångs skull och en gång för alla utbreder sig ett hav av dåligt samvete.
Jag hörde ett så bra ord häromdagen i Tidspodden, där någon hade en yngre släkting som myntat begreppet svårfåtaglig för att beskriva en person som var just svår att få tag på.
Annars lider ju de allra flesta av tillgänglighetssjukan. Alltid nåbara. Alltid redo.
Tyvärr är jag inget undantag utan har ständigt mobilen inom räckhåll och om jag någon gång inte har det, i duschen, på löpturen, på promenad då jag medvetet lämnat den hemma, är jag påtagligt nervös.
Vad riskerar jag att missa?
Jag vaknar ofta på natten av inbillade sms-pling. Grynt irriterande att få nattsömnen störd av något som inte finns. Framför allt onödigt. Jag borde ligga i hårdträning för att bli mer svårfåtaglig. Då kanske jag hinner få tag på mig själv lite oftare.
Jo, det är skrivet så med flit, skrivkamp är inte ett felstavat skrivkramp. Skrivkampen är något helt annat att kämpa emot. Det är en kamp att vinna. Men vem är då motståndaren i kampen?
Vad är det som hindrar skrivandet? Gissar att det är högst individuellt men att det ändå finns en begränsad mängd olika motståndare. Kanske sju, kanske fler, möjligen så många som tio.
Det kan vara en besvärlig inre kritiker. Som Rutger, men han är tack och lov inte min, utan honom är det istället min romankaraktär Monica som får dras med.
Prokrastinering, uppskjutarbeteende, det däremot lider jag av. Jag gör det sen...
Somliga saknar verktyg för sitt skrivande, till den skaran sällar jag mig inte heller. Jag har verktyg så det räcker och blir över, lådan svämmar över. Om jag sen försöker slå in en spik med en skiftnyckel vet jag ju mindre om.
Mobilen. Denna lilla manick. Ständigt pockande på uppmärksamhet, Allt finns där. Mail, meddelandecentraler av allsköns sort. sms, Instagram, Whatsup, sen får man lust att kolla sparkontot aktiekontot och matkontot. Har jag några fickpengar kvar?
Sen får man för sig att läsa tidningen i mobilen. Det får väl ändå passera som ok eftersom jag inte längre har nån papperstidning. Men fy vad den lilla grunkan stjäl tid och uppmärksamhet.
Det sägs att skrivande är ett ensamt jobb men det har jag aldrig tyckt. Tvärt om. Så den kan jag också låta bli att bocka av som en av mina kamper.
Ibland kör man ju fast, det är oklart vad som bör hända i historien man skriver. Så är det men då är det bara att tålmodigt vänta. Invänta.
Latmasken är en annan figur som kampen ofta förloras mot. Latmasken vinner oftast.
Nya idéer som pockar på. Som nu när jag liksom fått glimtar av tredje delen i det jag nu förstått ska bli en trilogi. Då vill jag ju skriva på den, fast de första två ännu inte är klara.
Sen finns det en drös med personlighetsdrag som hindrar, svårighet att hålla uppmärksamheten, den irriterande lättstördheten.
Det finns de som inväntar den perfekta meningen men det ska man inte göra. Den kommer när den kommer och man ska ju ändå redigera texten sjuttioåtta gånger. Det finns enstaka meningar som kommer perfekta ur förpackningen men de allra flesta behöver bearbetas, slipas och målas.
För min del är det definitivt bristen på kom-sig-för som ställer till det. Jag skjuter på min skrivtid, bland annat genom att skriva blogginlägg här. Först ska jag, ska bara och så vidare i all oändlighet. Och det är faktiskt jättekonstigt! För jag vill ju inget hellre än att skriva och tid har jag.
Så vad sjutton är problemet?
Ibland känner jag att jag har för lite tid för att det ska vara lönt att sätta igång, för när jag väl är igång vill jag ju inte sluta. Men minst lika ofta handlar det istället om att jag har för mycket tid. Så mycket att jag slösar och slarvar bort den.
En hel sista semestervecka lyckades jag slarva bort utan så mycket som en textrad. Jag fick tipset av min skrivlärare att skaffa en timer eller kanske ett timglas för att liksom skapa mig en begränsning i det oändliga tidshavet.
En bra idé. Jag måste bara hitta ett magiskt timglas. Bör väl finnas i nån antikbod gissar jag.
Jag har märkt att jag kommer på en herrans massa idéer och uppslag medan jag springer. Det är jätte-irriterande för då har jag ju inget att skriva på. Och så glömmer jag hälften innan jag är hemma och kan skriva ner det. Som sagt grymt irriterande men otroligt bra för generering av idéer uppenbarligen.
Igår kom jag på flera kapitelrubriker och vidhängande handling till del tre i Tora-trilogin. Jag är så sugen på att skriva på den men måste få ut de två första ur systemet innan dess.
Jag skriver bara ner stolpar för ihågkomst. Fokus fokus, en sak i taget. Äsch.
Under gårdagens löptur hann jag även med att komma på hur jag ska göra lite reklam på Instagram för Hotell Blå lögnen. Locka med "trailers" för boken och handlingen. Dessutom ett utkast till ett bröllopstal. Det är inte klokt vad jag var produktiv.
Får se om något av det kan komma till verklig användning.
Framsteg i löpningen alltså. Jag ligger ju i träning för en halvmara och det är helt olikt mig och inget jag alls är bekväm med men gjort är gjort och nu är det bara att hänga med.
Mest troligt kommer jag inte att hinna i mål innan de drar snöret och loppet så att säga är kört men vad gör väl det om hundra år?
Idag klarade jag iallafall av en hel tredjedel av den totala distansen. 7 km på veckans friskvårdstimme.
Jag segar mig fram och skam den som ger sig osv...
Det är bra att vara ödmjuk, för det är det väl? Frågan ställer jag till mig själv och alla som kan tänkas ha en åsikt, för ödmjuk vill jag tro att jag är.
Ödmjuk är att inte vara en framfusig och irriterande förståsigpåare, en mansplainer fast av honkön.
Nej fy.
Men kan det gå för långt? Kan slipstenen mala ner sig själv till sand?
En gång i tiden arbetade jag som konsult. Då var det bradåligt att vara ödmjuk. Man skulle på samma gång vara säker på att man kunde precis allt, eller i vart fall det man skulle ägna sig åt på nästa kunduppdrag, på högpresterande nivå från dag ett och samtidigt vara just ödmjuk.
Jag minns en gång då man skulle fylla i ett formulär där man skulle skatta sig själv på en skala. Hur ödmjuk är du från 1-5 eller något i den stilen. Jag skrev 4 för det tyckte jag var ödmjukt nog. Men se det tyckte inte min chef som tyckte jag borde ange 5 för att vara säker på att inte framstå som för kaxig.
Ah, de vill ha folk som är ödmjuka intill självutplåning alltså? Frågade jag extra vänligt och ödmjukt. Jag tror inte jag fick just det uppdraget...
Med denna anekdot vill jag inte dissa ödmjukheten som sådan, bara påminna om att det finns grader av allt.
Man måste till att börja med tro på sig själv för att överhuvudtaget kunna vara ödmjuk inför det faktum att man trots allt kan något som är värt att skryta om.
Äsch...
Jag samlar ju på uttryck och ett jag kom på att jag gillar är pin kiv. Troligen för att det låter skoj och för tankarna till en avlägsen barndom som inte var min. En barndom för dem långt innan jag föddes. För söderkidsen på 40- och 50-talet kanske?
Föreställer mig att de gjorde en massa hyss på pin kiv. Av en ren och skär lust att retas helt enkelt.
Sånt man gör på pin kiv är aldrig illa ment, det är bara på skoj. Som att lägga en plånbok mitt på trottoaren och själv ligga fnissandes gömd i buskaget intill och snabbt dra undan den med en tunn fiskelina just som någon böjer sig för att plocka upp den.
Just det buset har jag själv gjort. Likaså har jag hällt grön karamellfärg i mjölpaketet och satt en tejpremsa under den lilla klacken längs med hela klaviaturet på pianot i klassrummet i femman. Tangenterna gick inte att trycka ner och magistern blev smått galen innan han kom på vad som hindrade dem...
Sånt bus är på pin kiv.
Idag är första arbetsdagen för terminen. Jag delar fortfarande in mitt år i terminer, har liksom aldrig släppt det där med skolan... Det är väl de långa sommarloven som lockar.
Idag inleds alltså vardagslunken. Och det ska bli skönt. Intalar jag mig. Vänligt men bestämt. Det har blivit dags att kavla upp de mentala ärmarna, det är fortfarande varmt ute så kortärmat gäller ännu och börja jobba.
Och det bästa med arbetet det är att man kan få gå på After Work och det ska jag givetvis passa på att göra.
Mellantiden fattas mig. Den där lilla stunden mellan jobbet och hemmet. Då, när jag kunde landa i mig själv (usch så klyschigt det låter!) men vad ska man annars kalla det?
Ställtiden, som Bodil Jönsson myntade. Tiden då man ställer om från det ena till det andra.
Jag brukade kalla det textstund och som sällskap hade jag en blommig skrivbok jag fått av mina föräldrar i födelsedagspresent. Det kan ha varit sommaren 2017. Sju år sedan, varför är det alltid sju år sedan då man tänker tillbaka på något?
Eller tjugosju? Som det gått sedan den sommaren vi flyttade in i huset där vi bor. Då var jag för övrigt också just tjugosju år. Det är den ålder jag alltid tänkt och sagt är den optimala. Den där jag skulle velat stanna för evigt om det gick.
Du är inte för ung för något speciellt. Jag hade tagit examen, fått jobb, gift mig och som sagt flyttat in i det lägenhetshus som jag ännu bor kvar i. Nu har det i en grisblink gått lika lång tid till.
Två gånger tjugosju, är det möjligen dubbelt så bra?
Hur som helst så ska jag återuppta den där textstunden. Åtminstone en dag efter jobbet varje vecka ska jag boka in en träff mellan mig och den där blommiga skrivboken. Inte samma som sist utan en likadan. Den första jag fick är förstås fulltecknad sedan länge.
Det som saknas i tiden är möjligen en pausknapp.
Varför springer jag? För att orka. Orka med livet. Rensa ut tankar, stress och sånt som annars fastnar.
Stelnar.
Vardagsspringandet och loppen. Vardagsspringandet bara är. Loppen är kul! Att vara en av många med ändå själv. Lagsport har dessvärre aldrig varit min grej men att kunna dela glädjen efter målgång.
Ibland är alla klädda i likadana tröjor, som på Midnattsloppet. Det är en mäktig syn. Även efteråt på puben där många dricker sin välförtjänta vätskeersättning efteråt. Man ser vilka som sprungit, Varje år en ny tröjfärg. Detta år är den mörkt turkos. Jag som hoppats på illrosa men jag får helt enkelt gilla läget.
Det finns så många olika ord för delar av en helhet.
Brottstycken, spillror, skärvor, fragment... Smulor!
Alla är de delar av något som en gång varit helt. Jag söker efter motsvarande ord för delar som kan höra samman. Legobitar som kan bli ett hus eller en bil eller som deras senaste påfund, en katt.
Jag hittar inga bra ord men kanske kan allt bli delar till en ny helhet?
Sandkornen kan aldrig åter formas till ett berg men väl till ett slott på stranden.
Eller något mindre poetiskt och mer vardagsnära. Smulorna kan inte bli till brödlimpor men väl till panering på en wienerschnitzel!
Jag har just återupptagit mitt springande. Nyss hemkommen från en månad på resande och icke springande fot är det nu hög tid att komma i gång. Komma i form.
Nu på dag två av en streak, om man nu kan kalla det så efter blott två stackars vändor fram och tillbaka längs kanalen. En sträcka jag vet är precis 3 kilometer. Nåja, imorgon blir det tre om jag bara håller i.
Om jag klarar en hel vecka så kommer jag upp i den sträcka det är meningen att jag ska springa om knappt en månad. 7 x 3 = 21.
En hel halvmara. Eller en halv helmara. Jag vet inte vilket alternativ som låter minst osannolikt att jag ska klara, inte heller vem jag lurar genom att uttrycka det sådär fånigt.
Men det var egentligen inte mitt fåfänga försök till löpträning jag tänkt skriva om. Inte alls utan snarare om alla de olika språk som jag hann uppfatta under min korta tur längs kanalen. Mitt löpstråk är som ett virvlande vatten av olika tungomål.
Medan jag springer hinner jag uppfattar ett ord här och ett ord där. Ibland är det språk jag enkelt kan identifiera. Två glatt pladdrande tjejer på franska, ett festklätt jättesällskap italienare, Flera olika slaviska språk som jag tyvärr inte klarar att identifiera närmare än just så.
Roligt att så många oliktalande väljer att flanera längs detta stråk. Efter att ha tillbringat flera veckor i olika europeiska länder gör det hemkomsten mindre abrupt.
Eller nåja, snarare från campingplats till slottspark men det låter ju inte alls lika klatschigt. Ungefär så gick sommarens resa. Både campingen och slottet låg i Danmark som av geografiskt praktiska skäl blev både startpunkt och sista anhalt för vår Europa-tour 2024.
Det är roligt att resa med bil man ser, så att säga, mer längs vägen. Olika länder och platser blir som ett helt pärlband av mini-resor. Var och en med sin särart. Ena dagen i storstad, nästa i en liten by på landet, Ett par dagar på en ö i Atlanten och ytterligare några i huvudstaden i ett pyttelitet land.
Hav, berg och vidsträckta fält med vinrankor eller solrosor. Motorväg och slingrande serpentiner, tunnlar och broar och till sist en färjetur så kort att vi nätt och jämt hann få i oss de obligatoriska röda varmkorvarna.
Nu sista anhalten på ledigheten, en semestervecka återstår som ska tillbringas hemma i stan.
Efter bergen kom havet. Två städer vid Biscayabukten och efter det Medelhavet. Berg och hav. De två behöver varandra, formas av olikheterna. Motsatser som skapar en helhet.
Nu är jag i ett land som till stor del saknar kust. Bara en liten remsa mot Nordsjön och en liten bit in åt andra hållet. In mot det lilla innanhav jag själv bor vid.
Snart hemma igen. Ska bara ta oss över lilla och stora Bält samt över Öresund. Bergsmassiven är passerade för denna gång.
Jag befinner mig i en liten stad, i ett litet land, så pass litet att bilarnas nummerplåtar är kortare än vanligt. Åt alla håll syns höga berg. Pyrenéerna omger denna huvudstad. Efter tjugosex år av dimmiga minnen återser jag staden mellan bergen.
Denna gång körde vi en sprillans ny elbil, då en gammal cheva som kokade i bergen och fick en slurk Evian för att orka ta oss fram.
Bergen är bedövande vackra och ändå saknar jag havet.
Ännu ett kul uttryck. Orda. I betydelsen att prata. Använda orden. Ta dem i bruk.
Oftast finner jag dock att:
Osagt är bäst...
Skrivet är bättre!
Måste man ha tråkigt för att locka fram kreativiteten? Håller den sig undan när mobilen med sin oändliga repertoar av förströelser alltid finns till hands, närmast fastvuxen i handen.
De bästa idéerna kommer när du slutar tänka på dem. På semestern eller i duschen. Eller på dass. Fast dit in får ju ofta mobilen följa med som den moderna tidens tidning.
Vips har man scrollat iväg och kreativiteten drar sig undan ännu en gång.
Långtråkigheten är vad som lockar fram den, så oändligt svårt att få till numera när långtråkighet är en bristvara. Närmast utrotningshotad.
Vem kunde tro att man skulle sakna att ha tråkigt?
Gud över en dag. En titel som kom till mig efter att jag läst om Solvej Balles karaktär Tara Selter som för evigt är fast i en novemberdag. Den 18:e för att vara exakt. Hon genomlever den om och om igen. Som en sorgligt stämd variant av komedin Groundhog Day.
I Taras dag råder en tingens märkliga ologik. Läsningen ger mig en klaustrofobisk känsla och jag kan inte sluta läsa. Berättelsen skapar en kvardröjande känsla i mig och då måste man väl säga att författaren har lyckats.
Ut ur dig - in i mig.
En septologi. Jag visste knappt att ordet fanns. Men ok då, även Harry Potter kom i form av sju tjocka böcker som nu står i min bokhylla. Lästa av alla, glömda av ingen.
Resenären, en novell jag skrev en gång, gav mig samma känsla som berättelsen om den evigt upprepande novemberdagen. Det var något från den som gjorde sig påmind nu när jag läser om Taras fåfänga försök att skapa en förnimmelse av tidens gång genom att resa till olika sorters väder och klimat. Hon beger sig norrut för vinter och söderut för att möta vår och sommar.
Min resenär befinner sig i ett annat slags vacuum, självvalt förvisso men oändligt ödsligt. Hon reser för att känna sig fri. Om hon stannar upp är hon rädd att bli fast.
Jag har fortsatt läsa närmast maniskt om pärlbandet av novemberdagar för att till min besvikelse nu upptäcka att del fyra till sju ännu inte är släppta. Ack det blir att vänta till november och sen februari.
Vilken tur att min tid rör på sig!
Bara ordet kontinenten för mina tankar till semester, sol och klassisk flärd. En sorts gammeldags lugn som jag fått för mig fanns förr i världen. Säkert ren inbillning men ändå.
Flanerande i en storstad som inte är hemma. Varm mjuk sand, randiga parasoller och dito baddräkter med ben. Solhattar och färgglada glassar. Och ljuset är som på gamla gulnade foton. Blekta på ett sätt som får färgerna att påminna om en barndom. En tid då jag endast kunde drömma om långväga resor.
Det gör jag förvisso fortfarande för trots numera många resor har målet inte förlorat sin lockelse. Jag drömmer nu med.
Jag drömmer om gator av kullersten som öppnar upp i små torg där man kan sätta sig med ett glas rosé under ett parasoll med reklamtryck för en eller annan dryck. Gärna i sällskap av en käresta eller en god bok.
Om en vecka kan drömmen mycket väl vara verklighet. Semestern är här.
Dialektala uttryck är skoj. Något som är vardagsbegrepp här blir fullkomligt obegripligt där.
På bron. För mig är det solklart en liten utbyggnad i samband med trappen upp till ytterdörren. Ibland med en bekväm sittplats att nyttja medan man tar av eller på skorna och skakar tvestjärtarna ur morgontidningen.
På bron ligger en trasmatta och där kan gärna hänga en ampel med blommande växter. En bro är inte primärt en väg över vatten även om givetvis också den betydelsen av ordet alltid funnits i min värld.
Att det jag brukar kalla farstu, eller ännu vanligare trapphus, på västkusten kallas för svale var för mig helt obekant tills jag i vuxen ålder fick vänner från Göteborg. Är det för att det är svalt där ute?
Själv tänker jag då loftgång men det har jag aldrig hört ett synonymt begrepp för. Loftgång är skumt. Det är ju bara som en lång balkong från vilken man kommer åt ytterdörrarna. Loft för mig är annars det samma som vind.
Högst upp i huset och stadstomtarnas naturliga boning. Fullt rimligt, jag har alltid tänkt att det nakna trävirket och vindskontoren är förvillande likt ett stall.
Första dagen på andra halvan av 2024. Första juli och en måndag. En ny vecka, en ny månad och ett nytt halvår på samma dag. Värt att fira och uppmärksamma.
Det är fortfarande arbetsveckor. Ytterligare två innan årets sommarsemester. Och fortfarande har jag en smula svårt att skilja på arbete och ledighet och det är inte min arbetsgivare som förlorar på min sammanblandning. Tyvärr är det min så kallade fritid som ryker. Min skrivtid.
Jag har inte skrivit en rad på veckor. Det måste få till en ändring, har massor att få till, ihop och klart. Svårt att motivera mig. Svårt med komsigföret och orken.
Lusten. Hur var det nu, vad var det jag sökte?
Lust och ro?
Just det så var det! Hoppas juli kan erbjuda lite sådant.
Det har byggts en stor flytbrygga utanför mitt hus. Plötsligt låg den i kanalen och nu fylls den så akteliga av soldyrkande Kungsholmsbor. Jag tror det är en form av miljöprojekt. Stans kajer och promenadstråk ska bli mer livfulla.
Ett trevligt initiativ som påminner en smula om Paris Plages där man sedan många år ordnar finkorniga sandstränder invid Seine och ställer ut solstolar, parasoll och sandleksaker.
Dock kan man inte bada, varken i Seine eller i Karlbergskanalen. Eller visst kan man men då får man riskera att bli sjuk av nåt äckel som finns i vattnet. Tyvärr.
Annars är Stockholms vatten ofta tjänligt för bad och Seine är i skrivande stund renare än någonsin i modern tid med anledning av stundande OS och simtävlingar i flodens vatten.
Nåja, vi får kalla det solbrygga och inte badbrygga och njuta efter bästa förmåga.
Nu låter jag som en gammal kärring men så blir det väl med tiden. Med tiden blir alla gamla kärringar om vi har tur, eller gubbar förstås om de har samma tur.
Kommer tid kommer råd och med tiden blir vi möjligen klokare och visare. Vem vet? Tiden vet.
Framtiden, dåtiden och nutiden. Eller samtiden. När är den? Samtidigt som vadå kan man fråga sig. Tid är ett knepigt koncept. Jag förstår mig inte på tiden eller dess gång. Inget känns så långt som det borde, enligt klockan och kalendern.
På något vis blir jag alltid förvånad. Är det så länge sedan det och det hände, eller kors i krösamoset är det redan sommarlov igen.
Igår plockade jag smultron i vägkanten. bevisligen väldigt nyss men när gjorde jag det senast innan dess? Ingen aning men jag vet att det var länge sedan och nyss.
Så blir det med tiden. Allt blir på samma gång länge sedan som nyss. Samtidigt.
För ett antal år sedan lärde jag mig ordet tematik, i betydelsen gestaltning eller bearbetning av ett tema. Det handlade om skrivandet och tematiken i berättelserna.
Jag har ärligt talat fortfarande svårt att exakt greppa vad ordet betyder. Kan det vara själva känslan berättelsen vill förmedla? Kanske.
Att en berättelse förmedlar en handling som leder till tankar och känslor är inte så konstigt. Men kan den känsla jag hade när jag skrev uppstå i läsaren av min berättelse? I så fall är det ren tankeöverföring. Tankeläsning.
Tänk, någon kan läsa mina tankar och rent av känna dem. Magi på riktigt. Eller bara så det är. Det är väl just därför vi berättar för att vi vill komma nära varandra. Vill jag tro.
Min berättelses tematik blir då tro, hopp och kärlek. Hopp om att våga tro på kreativiteten. Och insikten om att kreativiteten är den sanna kärleken. Den som möjliggör ett skapande av allt.
Det är något speciellt med att odla. Och tro nu för allt i världen inte att jag gör det i nån större utsträckning eller skala. Så är inte fallet. Tvärt om det är en ytterst liten balkongodling jag ägnar mig åt.
Men, icke desto mindre, det är något djupt tillfredställande i att ta in första lilla skörden mogen djupröd chili. Eller den första mogna jordgubben om jag nu någonsin hinner före den kvicka pippin. Koltrasten.
Jag trycker glatt ner resterna av färska köpta kryddörter i jorden, förhoppningsvis växer de upp igen. Tyvärr tycks min mångåriga gräslök ha gett upp. Den brukar få så vackra lila blommor. Jag får försöka plantera nytt.
Gröna fingrar har jag inte. Bara jordiga.
Det är roligt att googla på olika uttryck och på Nordiska museets hemsida står att "inte få en syl i vädret" kommer sig av att luften är så förtätad av ord att inte ens en smal syl får plats,
Ja det låter onekligen som att det är trångt om saligheten. Det gäller att försöka säkra en plats bland alla vassa sylar, armbågar, tungor och pennor...
Sicken tur då att min genre är så smal...
I begynnelsen var ordet... Jag skulle inte säga mig vara religiös, det har inte blivit så. Men. När jag nu läser de där välkända orden och meningarna ser jag en för mig ny betydelse.
Ordet är skapat ur kreativitet och kreativiteten är sprungen ur en källa som är svårt att inte förundras över. En källa som rymmer allt mellan himmel och jord och så oändligt mycket mer.
Allt vi kan föreställa oss och där bortom. Bortom föreställningen.
Föreställningen kan börja!
Rada upp orden. Ställ dem på led. De kommer inte stanna där. Ord är inte lydiga. De är ordlydiga. De bildar sina egna gäng, formar sagor och berättelser. Sägner som går i arv och planlöst vandrar vidare tills de inte längre minns varifrån de kom.
Vad är meningen med allt? Tillvaron finns för att skapa sig själv. Om och om igen. Pånyttfödd i ett nytt meningsfullt kapitel.
Där har vi vår mening.
Jodå jag vet vad väderspänningar betyder... men det finns alternativa tolkningar att göra!
Idag på morgonen var vädret aningen mulet och tryckande, med en sån där värme som ligger som en tyngd över nejden. En värme som oftast kräver en rejäl urladdning i form av åska för att lossa.
Sådant väder kan ge huvudvärk. Spänningshuvudvärk. Av vädret. Ja ni hör ju.
Vädret är i sig en fascinerande företeelse, särskilt när man inte kan ta det vackra för givet. Det är alltid oklart hur länge det stannar. I våra trakter är det oklart hur länge vädret är klart. Solklart!
Roligare och soligare än simpelt gas i magen. Och släppa denna min fascination för vädret tänker jag då rakt inte göra.
Maj och jag har en nära relation. Till att börja med har jag min födelsedag i maj. Hon är alltså min början och min start i livet. Maj borde ha varit mitt namn. Åtminstone i andranamn eller fjärde, jag har redan tre.
Nu har istället Maj fått ge namn åt huvudpersonen i min första roman. Hon är inte jag men väl min skapelse. Nästan som ett barn men på ett annat vis och hon kommer ut i världen om ganska precis 8 månader så det är ännu early days. It doesn't show.
Men jag tänker att när det handlar om bokbarn finns ingen anledning att avvakta den första trimestern innan man berättar.
Maj är jämnårig med mig, oändligt mycket klokare och ganska rejält knäppare. Det är åtminstone vad jag intalar mig. Jag har möjligen hittat på henne men det känns helt klart som att hon lever sig eget liv.
Precis så som jag önskar att alla mina skapelser ska göra.
Jag kan gå igång på vissa ord och uttryck. Skymundan är ett sådant. Jag vill genast bege mig dit. Dra mig undan och bara läsa, skriva eller tänka. Vara ifred. Jag trivs i skymundan och om jag hade en egen plats skulle jag döpa den till just det.
Tänk en liten stuga, en röd med vita knutar i Sörmland eller en av sten och gråvit puts med blå fönsterluckor i södra Frankrike. Vilket som går bra!
Mitt kära Skymundan. Så fort jag får tillfälle drar jag dit. Till bakgrunden där allt och inget spelar någon roll.
Jag hade glömt bort det, men tydligen hade jag skickat in en bidrag till en skrivtävling. Man skulle skicka in början på en roman och eftersom jag just har en pågående sådan så testade jag. Närmare femhundra bidrag fick tidningen in och de har roligt nog publicerat alla på sin webbplats.
Det kom ett mail om det igår. Så nu finns första snutten av Nattgammal is, inte precis på pränt men digitalt publicerat.
Början ja, det är väl ingen match? Säger Rutger. Det är slutet som är det svåra att få till, vänta bara.
Rutger, han är en sån där lindrigt charmig inre kritiker. Går alltid i fotriktiga skor och grå trenchcoat. Grå alltigenom. Utom när det är fullmåne på en udda söndag för då plockar han fram sina rödglittriga platåskor ur garderobens innersta hörn och dansar i månskenet.
Han lär inte hjälpa mig att få till ett slut på historien. Det är en riktig vånda. Hur i all världen får man till ett klatschigt slut?
Det borde finnas kurser och tävlingar för sånt!
Det är många detaljer som behöver kluras ut och kollas upp. Det kan även kallas research. Idag har jag exempelvis tittat igenom ett antal filmklipp på YouTube med Lady och Lufsen. Jag var tvungen att dubbelkolla vem det var som gav den sista köttbullen till vem.
Sådana detaljer får helt enkelt inte bli fel i en bok även om det i övrigt knappast finns några krav på verklighetsförankring och sanningshalt.
När jag skrev mitt förra manus som innehåller en hel del referenser till 40-talet hade jag nöjet att kolla upp när kexchoklad lanserades, vilket år gröna hissen hade premiär och vad drinken med samma namn innehåller. Cosmopolitan som även den förekommer, fanns ännu inte uppfunnen och namngiven i en av karaktärernas tidslinje när han får den serverad. Det gör inget, ingredienserna fanns tillgängliga.
Små hack i tidslinjen är tillåtna.
Visst hade jag önskat att det gått att göra ett studiebesök i 40-talet och riktigt insupa atmosfären och tidens drinkutbud men man kan inte få allt här i livet. Nån tidsmaskin har jag icke utan får hålla tillgodo med min fantasi och en bra sökmotor.
Jag har aldrig lyckats få se de dansande slöjorna över himlen. Det retar mig mer än lite. För jag har verkligen försökt. Har till och med en app i telefonen som larmar när det kan vara dags att se upp i trakten jag befinner mig. Maken har den också. Han vill se norrsken minst lika gärna som jag.
Men ack, varje gång det hittills sett lovande ut, tex igår kväll så har vi gått bet. Antingen är det molnigt eller så är det bara otur.
En gång för ett par tre år sedan var jag på väg hem en kväll och råkade på en liten samling personer som stod och spanade efter norrsken invid kanalen där jag bor. Jag stannade och pratade med dem och särskilt en kvinna som jag fortfarande har kontakt med på Instagram.
Jag har till och med ett inte försumbart antal högskolepoäng i ämnet rymdfysik där norrskenets fysik förklarades ingående. Så jag tycker ändå att jag gjort mig klart förtjänt av att få se det.
Kom igen nu solstormen, ge mig en show!
Jag var ute och sprang i morse med dottern, samma dotter som jag sprang Kungsholmen runt med. Denna gång blev det bara ungefär ett fjärdedels varv, fram och tillbaka. 5 km med andra ord och även denna gång i mitt bästa lunkentusstempo.
Vad tusan är en Lunkentuss? Tydligen ett troll i en gammal folksaga och namnen på en av de gamla elefanterna på Skansen, förstås döpt efter trollet.
Oavsett vad så låter det som en figur som lunkar långsamt fram på stora tassar till fötter. Inte för att jag har så värst stora fötter, bara blytunga.
Men jag lufsar stadigt på.
Jag förstår att rubriken är en hopplöst dum fråga. Tystnaden kan väl inte låta. The Sound of Silence är bara titeln på en sångtext.
Ljud uppstår när en tryckvåg når den biologiskt konstruktion vi kallar öra och fortplantar sig på något halvt obegripligt vis och omvandlas till signaler i hjärnan som uppfattas som ljud.
Vad är då tystnad. Avsaknad av ljud? Eller något helt annat. Fullkomlig tystnad är sällan njutbart, det känns mest som man är täppt i öronen. Egentligen är det nog inte tystnad jag är ute efter utan friheten ifrån en viss form av oljud. Disharmoniska ljud.
Vilsamt är, vindens sus i trädens lövverk, porlande vatten, eldknaster men även slurpandet från diskmaskinen är vilsamt och jag vet flera småbarn som sovit extra gott i tvättstugan till torktumlarens trygga brummande.
Så skönt. En söndag utan större förpliktelser än att vattna blommorna och veckohandla. Idag får jag vila. Har träningsvärk i benen så hoppar över Friskisgympan.
Dessutom är det kallt, grått och regnigt väder så till skillnad mot igår finns inte skäl att vara ute mer än absolut nödvändigt.
En perfekt dag att hålla sig inomhus, i stillhet med en god bok. Vardagen kan vänta.
Eller sprunget mer korrekt. Alltså avklarat, Årets första millopp. Kungsholmen runt. Fy för den lede vad det var kämpigt bitvis. Men nu är det gjort och jag kan slöa med gott samvete resten av dagen. Särskilt som jag även städade av lite på balkongen, åtminstone med hartassen.
Det har jag tänkt på länge nu men att tänka hjälper inte på en skitig balkong. Jag vill ju ha en ren balkong att tänka på, eller skriva på. Gärna i sällskap av ett glas iskall torr rosé och gärna någon trevlig humla.
Humlor är för övrigt alltid trevliga. Jag har åtminstone aldrig träffat på någon annan sort.
Men åter till loppet. Som vanligt känner jag mig som en duktig människa så fort jag går omkring på stan med en nummerlapp på bröstet. Lite som en bättre sort. Trots att jag sprang förfärande långsamt idag så sprang jag i alla händelser fortare än alla de som inte sprang alls.
Så det så!
Och förresten, trevlig Star Wars dag också! May the Force be with you :)
Jag lider av galopperande hypokondri så till den grad att jag klivit av bussar för att slippa höra mina medpassagerare prata högt om allehanda krämpor. Jag smittas annars ofelbart direkt.
Nyligen skrev jag om denna ständigt närvarade oro och om hur ett nytt orosmoln ofta glider in i vy så snart ett försvinner. Jag visste inte hur rätt jag hade. Tvingades häromdagen sitta närmare sex timmar i ett väntrum på akuten och lyssna på en massa redogörelser för symtom på saker jag oroade mig för.
Jag kan konstatera att folk gillar att berätta om sina symptom och finns ingen i närheten så pratar de högljutt med någon polare i mobilen.
Jo, du förstår, jag sitter på akuten och det vet man aldrig hur lång tid det tar och igår var det beige gardiner och nu är det röda... Jodå, jag fattar ju att det handlar om näthinneavlossning och inte heminredning. Den äldre mannen fick komma in skapligt snabbt. Bra de har nog sina prioriteringar rätt.
För ett antal år sedan gick jag i terapi för hypokondrin. KBT. Jag fick då i uppgift att läsa på om åkommor som skrämde mig. Ungefär som att titta på bilder av spindlar om man lider av arachnofobi och slutprovet blir att klappa Imse på Skansenakvariet. Jag kan inte påstå att behandlingen hjälpte. Kanske slarvade jag med hemläxan.
Den här gången kunde jag inte smita undan. Jag satt fast i ett väntrum fullt av målande beskrivningar av mina värsta farhågor. Innan det blev min tur hade jag hunnit självdiagnosticera mig genom en bredvidsittande kvinnas utförliga beskrivning av sina symptom och då var hon inte ens patient utan bara medföljande till en äldre bekant.
Och visst hade jag rätt. En avlossning av mindre skadligt slag. irriterande men inte värre än så. Och inget man kan göra något åt heller.
Undrar om det finns någon behandling som på allvar hjälper mot hälsoångest? Oklart. Ytterst oklart, precis som min stackars syn.
Under en dryg månad har hissen i vårt hus bytts ut. Oj, vad vi har fått gå i trappor. Sju våningar. Den i telefonen inbyggda hälso-appen signalerade glatt. "Du går i trappor mer än vanligt".
Ja tacka fan, eller hissrenoveringen, för det.
Nu i förrgår skulle det äntligen vara klart. Hissen besiktigad och klar. Men, ack o ve...
Döm om min besvikelse. De hade missat att koppla in knappen så det gick inte att kalla på hissen från vår våning. Buhu.
Jag ringde imorse och klagade på att hissen inte gick hela vägen upp. Kände mig aningen kräsen.
Det är knappt jag minns längre hur det var att ha kontanter på fickan. Men något jag minns mycket väl är hur snabbt en femhundring rann iväg så snart den var växlad i mindre valörer.
Om det så bara var ett tuggummi för en tia man köpt så var de resterande 490 kronorna så gott som borta. Ett minne blott.
Likadant fungerar det med tid för mig. Obruten tid är oslagbart. Sönderhackad är den mer eller mindre värdelös. Jag har svårt för att göra något vettigt av lösryckta fragment av tid. Har jag inte mycket kan de lika gärna vara.
Jag inser ju att detta är rent slöseri med den enda någorlunda rättvisa resurs som existerar. Det borde gå att skapa värde även av de små slattarna.
Mellantiden.
Det är svårt att nå ut med en bok. Jag har vänner som är så bra på marknadsföring och skriver en massa lockade inlägg på Instagram. För mig skulle det inte hjälpa för jag har nästan inga följare. Hur får man följare? Inte en susning.
Och om man inte gillar konceptet sociala medier, om man rent av tycker de är osociala. Vad gör man då?
Visst kan jag tjata på familj och vänner och de köper säkert varsitt exemplar. Men sen då? Knacka dörr? Jag vet verkligen inte och det är ju här den riktiga svårigheten kommer. Det var inte själva skrivandet om nu någon trodde det.
Hur ska jag få min skapelse att alls märkas i det stora vida ordhavet?
Jag vet inte om liknelsen håller ett dugg, för denna grossess-process har pågått längre än någon i naturen förekommande. Väntans tider är det iallafall på att mitt brain-child ska komma ut i bokform.
Jag har trott att hon varit färdig förr men då skulle hon visa sig vara allt annat än flygfärdig På tok för prematur. Jag gav dock inte upp försöken att blåsa liv i henne. Den bästa egenskaperna hos författare är ju envishet, pannben och sittfläsk.
Sen kan förstås även en smula nyfikenhet och fantasi komma väl till pass.
Nu väntar en process som är ganska precis nio månader lång. Jag ser framför mig ett hårt jobb, betydligt hårdare än att producera mänskliga barn vilket så att säga var rena barnleken i jämförelse. Jag kände mig inte inblandad annat än just i själva starten. Kroppen klarade det där alldeles på egen hand.
För den här skapelsen krävs mer insats från både mig och andra. Redigeringsrundor, omskrivningar, genomarbetning och korrekturläsning. En lockande baksidestext ska formuleras och en rättvisande framsida ska skapas.
Don't judge a book by its cover.
Den som sade så har aldrig köpt en bok i en tid när yta är allt vi baserar våra beslut på.
Och undrar vilka dietråd det ges till oss som är gravida med bokbarn?
Idag lysande jag för ovanlighetens skull på radio. På P1. I bilen. Det är då det ibland ändå händer att jag lyssnar på något annat än mina egna tankar.
Programmet handlade om körsbär. Hur kan man göra ett radioprogram om körsbär kan man fråga sig. Det gjorde jag. Detta lilla fina bär som alltid växer i par. Bara en sån sak. Det var inget de berörde i programmet. Det tycker jag var en klar brist.
Apropå klar, jag minns de lite surare varianten klarbär och de lite sötare brunbär. Fast om man googlar så tillhör båda dessa släktet surkörsbär. Det är inte så jag minns dem. Kanske hette de egentligen något annat. Jag baserar allt på vad min mormor kallade dem.
Sen finns bigarråer, de är enligt uppgift de som är söta. Och egentligen är inte ens körbäret ett bär utan en stenfrukt. Som plommon, krikon aprikoser och sånt. Nåja, det är mycket som inte är det man tror. bananer är ingen frukt, avokado är ingen grönsak, tomater vete katten vad de är och jordnötter är inga nötter.
Cherry picking. det är när man snor åt sig det gottaste av något.
Jag minns att min mormor, hon med körsbärsträden brukade göra saftsoppa på bären. Jädrigt gott men himla pillrigt att spotta ut alla kärnor. Hon skulle ha haft en körsbärsurkärnare i sin ägo. Finns det sådana?
Jajamen! Det finns hela maskiner för sånt att köpa. Annars kan det funka med en olivurkärnare. Det visst jag inte heller att det fanns. Tänk vad man lär sig!
Hemma i kylskåpet hos min mormor och morfar stod alltid en burk med såna där cocktailbär. Antingen röda eller gröna, ungefär varannan gång. Jag var alltid där och fiskade upp en eller annan och jag kan inte påminna mig en enda gång som det saknades en burk i dörrhyllan.
Det var troligen bara jag som åt dem. Jag såg dem aldrig under alla år användas i en drink. Tänk vad snällt att de ändå köpte hem dem.
Från drinkar tar vi ett litet skutt till casinot. Spel och dobbel Där är det också körsbär för hela slanten. Tre klasar i rad och du kammar hem storvinsten på en enarmad bandit. Känslan av det berömda rasslet är så att säga obetalbar.
Och typ nu alldeles strax står körsbärsträden i full blom, både i kungens trädgård och på hans holme.
Ibland undrar jag vart jag är på väg. Kommer jag överhuvudtaget någonstans alls? I livet, i tillvaron, i karriären och sånt. Njäe, det känns ju inte så. Inte när man ser till en dag eller två. Knappast ens ett år eller två gör nån större skillnad.
Hade jag inte haft barn som blivit stora och vuxna hade jag rent av kunnat tvivla på att tiden gått. Det mesta är sig likt år från år. Snart har jag jobbat ett decennium i samma organisation och detta utan minsta kliv i karriären.
Snart har jag jobbat tre decennier sedan examen och om en god bit mindre än halva den tiden är jag pensionär. Det går inte ens att förhålla sig till. Pensionär jag? Det är ju de andra. De gamla. En annan art.
Ok såhär kan man alltså inte resonera. Det leder bara till mörka grubblerier och dem vill jag gärna undvika.
Om jag istället vänder på det. Jag har kanske inte tagit något stort kliv åt endera hållet. Istället har många små kliv tagit mig dit jag är idag. Utan alla dessa små steg och felsteg hade jag inte stått där jag är nu.
Det är så man får tänka för att inte känna sig helt oförsigkommen.
Denna underliggande oro. Min ständigt trogna följeslagare genom livet. Oron finns där hela tiden, ibland drar den sig undan så till den grad att jag nästan kan glömma. Men strax kommer den upp till ytan igen. Något skaver, något gör sig påmint och genast sitter hjärtat i halsgropen och magen kommer i olag.
Oron finns där hela tiden, som ett dovt transformatorbrum. Lågfrekvent och störande.
Hälsa, krig, miljöförstöring, framtiden. Allt oroar mig, i tur och ordning. Så snart ett uppseglat orosmoln försvinner, kommer ett annat in i bild. Glider in i fokus.
Himlen är sällan helt klar. Precis som i verkligheten är det ofta något som skymmer solen.
Det är inte utan att jag längtar efter känslan av solens värmande strålar från en klarblå himmel... Fast då ska man väl oroa sig för att ozonlagret är för tunt eller har hål och revor i sig.
Oro oro stilla dig. Oro måste vara världens mest improduktiva känsla. Vad gör den för nytta?
Det ska ju finnas något som heter så. Vårtrötthet. Och ja, jag är trött. In i märgen trött. Inte den där sorten som hjälper att sova bort utan mer en orkeslöshet.
Ser hemmets stök, damm och bråte men orkar inte städa eller röja. Blickar ut över en balkong som är i stort behov av en skurhink och rotborste. Ett dagsverke innan några blommor kan införskaffas och planteras därute.
Jag tror dörren slagit sig så den går ändå inte att få upp förrän vädret vänder. Ljusslingan har blåst sönder, sladden är tvärt av. Bara att vira loss och kasta, när jag väl lyckas nå ut till den.
En annan dag. En annan helg.
Då ska jag såpskura och skrapa bort mossan som lagt sig som en grön matta över betongen.
En vacker dag kommer orken tillbaka.
Den dagen kommer jag inte ens minnas hur det kändes att inte orka.
Då är jag vårpigg.
För tillfället känns livet och tillvaron gränslös. Inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt men liksom konturlös. Allt går i varann. Alla dagar är en den andra lik. Ingen skillnad mellan vardag och helg.
Jag befinner mig i samma rum. Vid ett rangligt barnskrivbord från IKEA på en köksstol eller i en fåtölj vid ett annat bord intill mig. Eller i sängen. Bokstavligen mellan samma fyra väggar. Alldeles för många timmar i sträck. Endast korta utflykter till badrum och kök bryter av.
Igår var jag åtminstone ute med soporna. Idag har jag inte ens kommit ut i farstun.
Kontrasten är slående. För bara tre dagar sedan var jag ute och for. Med flyg och många olika sorters tåg. Bodde på hotell i två olika städer tillsammans med familj och vänner. Firade påsk och en födelsedag. Inte en lugn stund.
Nu känns stiltjen märklig. Fredagens arbetsdag som omärkligt glidit över i helg. Inget planerat som tur är. Tröttheten är påtaglig. Alla en smula krassliga.
Det är tid för vila. Tid för återhämtning.
De flesta av oss har väl någon gång haft en önskan om att märkas. Lämna ett bevis på att vi finns. Det kan handla om att bygga ett hus, ett företag eller en familj. Det kan handla om att vinna en OS-medalj eller att bli känd i en dokusåpa.
Eller att skriva en bok. Fast då krävs förstås att någon läser den också. Antar jag.
En stark önskan om att vara märkbar utan att någonsin råka bli märkvärdig. Det är det sällan någon som drömmer om.
Påsken är en av mina favorithögtider på året. Antagligen för att den är otvungen och att det är vår och så att säga allmänt hopp om livet. Påsken har för mig ytterst få traditioner och måsten. Maten är enkel, som första halvan av ett julbord. Den godaste halvan med sill, ägg och lax.
Och gott godis. Man väljer själv. Jag slipper de ganska gräsliga marmeladkulor som jag bestämt alltid måste finnas på julens gottebord.
Påsken är pastelligt färgglad med söta kycklingar och harar. Påskkärringar som ett trevligt hedniskt inslag i det sammelsurium av Jesus död och senare uppståndelse och firande av naturens återfödelse efter vinterns dvala.
För mig har påsken inga fasta former. Inte utöver god mat och trevlig samvaro med familj och vänner i någon form. Så ser det även ut detta år som även inbegriper firandet av en 18-åring. Söndagen markerar slutet på eran där jag har barn i juridisk mening.
Påsken är den perfekta blandningen av allt och den bästa högtiden för en agnostiker som tror på livet, universum och allting.
Glad påsk!
Det är svårt att befästa goda vanor. Av någon underlig anledning mycket svårare än att få de dåliga att stanna. Märkligt svårt att komma ihåg att flossa. Aldrig svårt att komma ihåg att äta godis.
Svårt att träna. Lätt att lata sig. Minsta motståndets lag och det som inte ger utdelning på momangen blir sällan av. Suck och stön.
Det spelar ingen som helst roll för vikt och hälsa vad man äter eller gör mellan jul och nyår. Det är vad som sker mellan nyår och jul som spelar roll.
Det är det som är det kämpiga. En god vana blir man aldrig färdig med. Då är det ingen vana.
Giv mig styrka. Nej, jag måste ta mig styrka.
Hur kommer man till skott? Jag behöver få ändan ur vagnen och hitta kom-sig-föret. Var gömmer det sig?
Det handlar inte primärt om brist på inspiration. Den finns där ständigt som en ringande underton, omöjlig att ignorera men ack så svår att agera på.
Motivationen är det som brister. Den praktiska magin som som får inspirationen att slå rot. Att gå från att tänka till att göra. Tanken gör ingen nytta så länge den är instängd i mitt huvud. Först när den blir till handling kan den spridas, växa och bli något mer än det jag släppt ut.
En tanke tänkt i ensamhet. Finns den?
Om jag tänker att jag vill ha en trädgård men aldrig ens planterar ett frö, vad blir det då? Tänk om jag glömmer att vattna eller om solen är för snål. Tänk om koltrasten äter av alla jordgubbarna innan jag ens hinner smaka. Oftast tar han bara ett bett. Låter ett perfekt moget bär, där de tagits en tugga, sitta kvar och reta mig.
Du ville inte ha jordgubben. Och jag fick den inte heller. Vilket slöseri. Vill jag säga till koltrasten. Men det gör jag inte. Jag tackar honom bara för den vackra sången.
Nästa gång köper jag äpplen istället.
Jag har väldigt få om ens några gamla barndomsvänner. Ingen som känner mig som jag var då. Det har slumpat sig så att jag genom tid och avstånd och tja, slump har tappat kontakten med dem.
Varje ny fas i livet har istället gett nya bekantskaper som utvecklats till vänskap. Högskola, arbetsplatserna, grannar, föräldrar till barnens kamrater på dagis och skola. Folk jag mött på kurser och genom vänner. Så går livet. Och fort går det.
Av en rolig slump så träffade jag i förra veckan hela sex gamla vänner under loppet av ett par dagar. Vi räknade alla till omkring 18 år sedan sist. Inte för att det kändes så utan för att det råkade ha tillkommit en hoper ungdomar som bevis för tidens gång.
Som tur var så var det mesta, förutom nämnda ungdomar, sig likt. Även vi själva.
Tidens tand hade inte gnagt alltför hårt på oss.
Det var en oväntad lättand att inse att de som kände den jag en gång var kände igen mig.
Vad är den röda tråden i min berättelse? Den som syr ihop det hela. Och finns det kanske mer än en?
Om tråden skulle beskrivas i form av en enda meningen kan den vara: Att våga tro på skapandets förlösande och läkande magi.
Sen kom jag på att min berättelse likt konstruktionen i en symaskin har både en undertråd och en övertråd. De löper tillsammans och bildar en söm.
Dessutom finns det ledtrådar i form av drömmar och sanndrömmar.
Eller som Shakespeare uttryckte det:
Av samma tyg som drömmar göras av - vi äro gjorda och vårt korta liv omfamnas av en sömn.
Kanske borde det ha varit en söm och inte sömn :)
Som en 75-procentig smålänning vill jag ju uppmärksamma denna för landskapet inofficiella högtidsdag! Tydligen har traditionen anor ända sedan 2010, hm vad blir det? Hela 14 år.
Denna dags benämning är en hyllning till den fina dialekten och påminner stolt om ett bristfälligt uttal av r och s i kombination.
Tydligen är det grön marsipantårta, eller förlåt massipantåta som gäller för firandet. Princesstårta, eller gummitårta som min far smålänningen, brukar kalla den.
Och som av en händelse är det dessutom punchrullens dag idag 7 mars. Dammsugare eller säkring. Ja kärt bakverk har många namn och klädd i grön massipan även den.
Då och då får jag idéer till saker att skriva. Och en dag i julas slog det mig att det påfallande ofta förekommer hissar i mina berättelser. Kanske kunde jag skriva en hel bok med kåserier om hissar?
Ungefär som den halvfärdiga jag redan har om badkar...
Nåja, varför inte ändå!
I mitt färdiga romanmanus förekommer en riktig hiss i kvarteret Harpan på Narvavägen. Bakom spegeln i hissen sitter en sjuttio år gammal hälsning inkilad. Den hittas av sin mottagare, som även är dess avsändare just när tiden är inne. Senare i berättelsen sitter hon även och dricker gröna hissen i en väldigt speciell hotellbar.
Nu väntar den historien bara på hiss eller diss.
I dess uppföljare blir det mer dramatiskt med ett skotthål i en hissdörr.
Möjliga avsnitt i en kåserisamling med hissar som tema:
-Heter det lift eller elevator? You say tomato, I say tomato...
-Hissen går inte ändå upp.
-Hissar i sångtexter: The lift goes up where we belong.
-Knirkande hemtrevligt och hur går det med hissrenoveringen?
-Hissnande höjder, Eiffeltornet och diverse skyskrapor.
-Fast i hissen. Kräver ett eget kapitel.
-Hissen som teleportör.
-Privathissen.
-Våningarna som inte fanns.
-Baren i hissen. Tar partyt till nya nivåer.
-Hissen och fader vår.
Undrar om detta har potential att bli en upplyftande hisstoria? Eller möjligen hissnande...
Nu ska jag gnälla lite. Det känns som att alla andra har något som de är riktigt bra på. Det kan vara i princip vad som helst, det behöver inte vara något speciellt användbart. Men där tycks alltid finnas något.
Obehagligt ofta finns dessutom den här frågan med när man ska ha en lära-känna-övning eller incheckning på en kurs eller likande. Vad har du för talang? Möjligen en dold sådan.
Eller på god andraplats i förhatlighet: Detta vet nästan ingen om mig. Och det värsta är att jag använt den själv vid några tillfällen. Förbannar då min dumhet för jag kommer aldrig på något.
Det finns helt enkelt inget av minsta intresse som inte redan är välkänt av precis alla. Och nån talang har jag inte, inte ens en väl dold. Dock, som riktigt ung, innan tonåren, var jag skapligt duktig på handarbete. Jag hade alltså min tantperiod under mina tio första levnadsår istället för som mer vanligt, i slutet.
Det tycks som att jag helt enkelt får finna mig i och förlika mig med att vara en medelmåtta på det mesta och usel på resten.
Sådärja, nu har jag gnällt färdigt!
