Laisser les bons temps rouler

För några veckor sedan skrev jag om mödan att cykla över Västerbron på väg till och från jobbet. Nu är det semester och en helt annan cykel än min gamla gula faran att tampas med. Eller förstås trampas på. En nyinköpt typ bergscykel, inte av värsta sorten utan en som faktiskt går att cykla med även på platten.

Och har man släpat cyklar till fjällen bakpå bilen så ska de ju används, trots att vädret varit minst sagt varmt de senaste två veckorna. Puh!

Så idag har jag provat att cykla i skogen, på stig över stock och sten och nej jag bröt inte mina ben men gjorde likafullt en praktvurpa rakt ut i skogen. Den vann helt klart dagens vurpa, ett pris som hittills endast delats ut i skidbacken.

Laisser les bons temps rouler. 

De berömda orden finns målade på lokaltrafikens bussar i New Orleans. Nån bra svensk översättning finns nog inte. Uttrycket handlar, som jag tolkar det, om att njuta av livet, fest och gram, trots stundtals hårda tider.

Så vi fortsätter med andra ord att ha kul på hjul.

Stafettskriva

Nu har vi kommit en bit mot Roskilde. Ja, inte i form av årets musikfestival. Den är sedan ett par veckor förbi, detta är något annat. En roman, som skrivs i stafett-format. Ett kapitel var i en slinga. Den ena bygger på den andra och karaktärerna framträder i varandras ögon.

Det är smått genialiskt att stafettskriva, Det är som ett inbyggt vaccin mot skrivkramp. Nej inte stelkramp, skrivkramp, skrev jag. När det fastnar för mig finns någon annan där som piggt tar vid. Inspirationen trivs när den får vila en stund.

Fyra kvinnor, som en gång i tiden växt ihop och sedan glidit isär. Nu ska deras öden åter vävas samman och utforskas. Vem är hon och vad finns i hennes historia? Och vem är den andra som dragit sig undan världen och lever i eget majestät. Vem är den tredje och den fjärde och vad delar de alla?

Vilka hemligheter gör de allt för att dölja och vilka kommer att avslöjas. Här. Nu. Snart. I Roskilde.

Världskoppleri

Minns ni fascinationen när Musse och Kalle nån enstaka gång möttes i ett äventyr? Trots att de båda existerar i samma Ankeborg så är det ytterst sällan deras vägar korsas. Musse har sitt med Pluto, Långben och Mimmi. Kalle sitt med knattarna, Kajsa och Farbror Joakim.

Häromdagen läste jag en bok av en författare som dessförinnan skrivit en serie deckare som utspelar sig i en fiktiv önation mellan Skandinavien och Storbritannien. I en helt fristående roman låter hon huvudpersonen stiga på färjan till Doggerland på slutet. Som en humoristisk blinkning till sin andra serie.

Nu finns varken Doggerland, Ankeborg eller mitt eget Blåhärad i verkligheten men det är roligt att låtsas det.

Jag kommer aldrig gå så långt att jag kopplar in Musse Pigg i mina romaner, magisk realism eller inte, någon måtta får det vara. Jag har dock en bok hemma som någon skrivit om seriejournalisten Tintin. Väldigt märkligt men intressant i sin märklighet. 

Jag har själv låtit mina romankaraktärer göra referenser till platser och personer som förekommer i andra av mina alster. Möjligen i ett fromt försök till produktplacering.

Det är roligt att skapa egna världar och inse att det står helt i min makt att låta dem flyta in i varandra. Helt plötsligt kan en försvunnen fraktflygare från Jämtland visa sig vara den sedan länge saknade åttonde medlemmen i ett hemligt ordenssällskap. 

Så kan det gå när inte haspen är på och dörren till fantasins torrdass med dubbelfjöl flyger upp rakt emot en rosafärgad solnedgång.

Love me tänder del 2

För många år sedan skrev jag om tappade mjölktänder. Nu är den tiden i livet sedan länge förbi, för både mig och döttrarna. Nu är det annat som tappas, plomber exempelvis, eller förresten, heter det plomber nu när de inte längre är gjorda av giftiga metaller. Kvicksilver mest, men inte bly som man kunnat tro av namnet.

Amalgam, eller gammal gam som man sa... 

Nej det var en hederlig plastlagning som rök, och på själva bröllopsdagen till på köpet. På vägen till Trondheim på utflykt stannade vi givetvis vid köpladorna vid Storlien. Där säljer de billigt godis och brus (läskeblask) till grannarna med den skyhöga sockerskatten.

Jag hittade min favorit, Pingvin-pastiller och i alla smaker dessutom. De vanliga salta, salted caramel och allra bäst de med fruktsmak. Givetvis köpte jag av alla sorter. I vår gottebutik i Åre finns bara de salta och i allmänhet finns de bara på färjor och flygplatser. Detta godis är högvilt alltså. 

Men jag hann väl inte mer än snaska i mig typ två innan det sa krasch. Där rök min gamla lagning som jag gått och väntat på ska ryka, förr eller senare. Nu blev det 12 juli, prick.

Ingen fara, det gjorde inte ont men det är irriterande vasst. Det fick bli ett besök hos tandläkaren när vi kom tillbaka från grannlandet i väster. Tanden är bättre än innan men vete katten om jag törs äta de där jäkla godisarna. De är farligare än min mammas knäck och det vill inte säga lite.

Höjden av lyx

Höga torn och byggnader har alltid fascinerat mig. Så snart tillfälle ges åker jag upp i dem och beundrar utsikten. Om man har riktig tur finns där en restaurang eller bar.

Jag saknar fortfarande vårt eget torn hemma i Stockholm. Gamla goda Kaknäs som numera är stängt för besökare. Jag kan se tornet från mitt vardagsrumsfönster men får förmodligen aldrig mer beundra utsikten där uppifrån. 

Som tur är finns ännu många andra öppna torn och de allra bästa är de med roterande restaurang, där utsikten åt alla håll kan beundras från en och samma plats. Jag har besökt många sådana ända sedan jag insåg att de fanns. Egentligen är det inte så värst avancerat, det är mest ett långsamt roterande innergolv. Som barn trodde jag att det var hela tornet som roterade och kunde inte alls begripa hur man kunde bygga något sådant.

Haha, dumma unge! Men fascinationen kvarstår, trots att jag numera listat ut hur det fungerar. Inte minst efter att jag ställt min handväska på fönsterkanten invid mig där jag satt och sippade färgglada drinkar.

Jag insåg inte mitt misstag förrän jag smått skamsen konstaterade att väskan numera befann vid ett helt annat bord. Minns faktiskt inte om jag gick dit eller om jag helt enkelt inväntade att väskan kom tillbaka av sig själv.

Det kan även vara förvirrande att besöka damrummet som i många fall är placerad i mitten av tornet, i den del av golvet som inte snurrar. Det vore nog inte så kul för vattenrören och avloppen. Hur som helst, när man sen ska hitta tillbaka till sitt bord. Ja det kan ha snurrat iväg en god bit från där det befann sig när man lämnade det.

Men nu är det färdigsnurrat för ett tag och jag ska hålla mig på landbacken. Hoppas få beundra utsikten från ett eller annat fjäll i sommar.

Skrivlov

Semester. Tid att läsa och framför allt skriva. Nu ska fantasin grillas och berättelser skördas. När inga tider behöver passas och inga måsten utföras. Då kan lusten ta plats. Lust och ro, mina klassiska ingredienser för att lyckas få något skrivet.

Lust och ro är även namnet på denna plats, en fristad för mina små ordvrängningar. En plantskola för berättelser. På engelska heter det nursery, samma ord för odling av plantor som för barn. Båda ska blomma ut i något större. Slå rot och så småningom bära frukt och så vidare.

Det är det närmaste vi kan komma evigt liv, ett trick för att göra oss odödliga. Plantera ett träd, få ett barn, skriv en bok.

Och nu har jag lov att skriva.

Min första kärlek

Min första kärlek var till ordet. Överfulla bokhyllor, färgglada ryggar som lovade äventyr. Fantasin tog tidigt överhanden. Över det som många övriga kallade verkligheten.

Berättelserna tog mig i besittning och ibland var det tvärt om. Ombytta roller. Karaktärerna så levande att jag fortfarande har svårt att greppa att de inte är verkliga. Vem säger att det inte är de som skrivit fram mig?

Jag har låtit fantasifigurerna ta plats på scen. Komma till tals, trots att jag fortfarande tycker det är satans svårt att skriva dialog.

Äntligen har jag fått leva ut berättarlusten i form av en riktig bok. En i papper, som man kan hålla i handen. En underfundig och samtidigt lättsam historia som ger hopp om livet och kreativiteten. Som låter en tro på att kärlek kan trotsa både tid och rum.

Att det som förefaller osannolikt faktiskt är fullt möjligt. Min första kärlek blir sannolikt livslång.

Jag har skapat en bok som ligger bra i väskan och inte tynger för mycket i hängmattan. Inget som orsakar ett brutet näsben om den råkar tappas när sömnen infinner sig. Berättelsen i boken har förgyllt många år av mitt liv, definierat en icke försumbar del av den jag är.

Nu hoppas jag att den ska förgylla åtminstone ett par timmar av mina läsares sommar.

Alltid, ständigt och jämt

Aldrig får man semester från sig själv, aldrig slipper man ifrån den ständigt brusande tankeströmmen. På gott och ont för tankarna är ju av allehanda slag. Roliga, utmanande, utmattande, oroande, träliga och ibland alldeles underbara.

Tankarna går aldrig att ta ledigt ifrån och de följer alltid med på verklighetsflykten, rent av är själva verklighetsflykten

Det går inte att springa ifrån sin egen skugga.

Lika bra att acceptera faktum och låta strömmen föra mig dit den behöver. Kanske kan det bli en välbehövlig verklighetsutflykt.

Sen återstår att se om det blir forsränning med risk att falla överbord eller ett stilla flyt på en flotte längs floden med ett grässtrå i munnen.

Som ekvatorn ligger mellan polerna

Första juli. Jag tittade tilllbaka vad jag skrivit om juli förr om åren. Juli ligger mitt emellan två jular. Ungefär som ekvatorn ligger mellan jordens två poler. Runt runt och allt kommer tillbaka igen. Man går och går och kommer till slut tillbaka till samma plats.

På jorden och i livet. Eller?
Är tiden cirkulär eller linjär? 

Min tid är som en spiral, den går i cirkel men inte i samma spår, utan nya, fast i igenkännbara marker.

Några år har jag tagit semester från första juli. I år ska jag snart traska till kontoret. Ska bara dricka upp första pannan kaffe, ta en dusch och klä på mig något som passar för sommarbubbel i stan efter jobbet. 

Om en vecka, efter nästa tisdag, inleds min semester. Men det får bli en annan historia.

Tvåhundra tramptag

Idag cyklade jag till och från jobbet. Från en ö till en annan. Bron är en seg bågbro 340 meter går över vatten och den sträcker sig 26 meter över vattnet på högsta punkten. Cykeln är gul och gammal, inköpt på tidigt nittiotal, den har hängt med länge och väl. 

Drygt 200 tramptag på lägsta växeln av fyra krävdes för att ta mig från hemmaöns strandkant till brons högsta punkt. Efter det, givetvis nerförsbacke. Av någon underlig anledning är det alltid värre åt ena hållet. Hemåt. Bron förefaller segare åt det hållet. Kan det stämma eller är man bara tröttare på eftermiddagen?

Jag får forska vidare i frågan nästa gång stålhingsten gula faran får komma ut ur cykelstallet. Blir det fler tramptag för att ta sig över krönet från andra hållet. Den som cyklar får se.

Mellanboken

Jag skrev häromdagen att jag just fått ett råmanus klart. Vad jag inte skrev var att det är mitt tredje. Del två i min löst sammanhängande romanserie ligger fortfarande gömd i byrålådan hårddisken.

Den andra boken som är bryggan över och en del av min frigörelse. Den som är andra halvan till min första bok. Andra halvan av den ursprungliga berättelsen, andra halvan av Maj,

Liksom mellanbarnet ofta blir klämt i mitten mellan syskonen hamnar tydligen även den andra boken lätt i samma sits. Jag ska se om jag kan hjälpa henne att kaxa till sig, så hon vågar ta sig upp ur byrålådan.

Hålla måttet

Sådärja! Ännu ett råmanus är färdigt. Nu behövs en testläsare, ja det behövs förstås fler men maken får bli min första. Precis som förra gången.

Nu är det alltså dags att ta reda på om historien håller måttet. Om berättelsen håller ihop utan att spricka i sömmarna. Det får inte vara för många lösa trådar som spretar eller luckor i storyn. Jag ser dem oftast inte själv eftersom det finns en hel värld i min fantasi, en värld mycket större än den jag lyckats gestalta i skrift.

Snart får jag förhoppningsvis veta om den är begriplig utanför mitt eget huvud.

Om jag hade en superkraft

Ibland på möten har vi check-in-frågor, någon putslustig fråga som slumpas fram av en frågegenerator. Om du var ett djur, vilket skulle det vara? Vilket är ditt tidigaste minne? Vad var ditt drömyrke som barn?

Vilken superkraft skulle du helst vilja ha, att kunna vara osynlig eller att kunna flyga? Den frågan fick vi häromveckan. Ingen av dem tänkte jag, inte egentligen. Varken osynlighet eller flygförmåga lockar det minsta.

Om jag hade en superkraft skulle det vara att kunna pausa tiden så jag kunde gå in i en tids-ficka med oändlig läs- och skrivtid för att sen hoppa in igen i den vanliga tidsströmmen med familj, vänner och jobb utan att behöva missa något.

Det minsann vore en superkraft helt i min smak.

Cosmopolitan

Drinken cosmopolitains ursprung har hittills varit höljt i dunkel. Flera är de som påstått sig ligga bakom den vackra röda drinken som fick sitt riktiga uppsving på nittiotalet när den figurerade i tv-serien Sex and the city.

Nu kan vi här avslöja något nytt, eller gammalt om man så vill, om drinkens ursprung, även om det hela trots denna förklaring lär förbli en smula mystiskt. 

Såhär var det.

En kvinna vid namn Maj Westerlund får under en promenad sommaren 2017 minnesfragment av att ha druckit drinken på en takterass med en man. En man hon inte känner eller har en aning om vem han är. Några dagar senare befinner hon sig på ett tåg på väg mot okänd ort. Hon har fått en tågbiljett av sin granne Tora och hoppat på kvällståget söderut från Stockholm för att, som det så vackert heter, finna sig själv.

På tåget ser hon en sovande man som hon tycker är vagt bekant men när hon en stund senare passerar igen är han borta. Så småningom kliver Maj av tåget och hamnar i baren på ett litet landsortshotell. En stund senare sätter sig en man bredvid henne och döm om hennes förvåning, det är mannen från tåget.

Mannen som visar sig heta Jan Strandlin är även han på finna-sig-själv-resa och på flykt från sitt ofrivilliga ungkarlsliv. Det speciella är att han rest ända från sommaren 1946. Hur de lyckats hamna på samma tåg och i samma hotellbar är en gåta. Magins makter tycks ha ordnat en date åt dem över tid och rum.

När Jan misslyckas locka Maj med ett antal drinkförslag tar hon över och beställer cosmopolitans till dem. Jan får därmed reda på namnet och receptet till drinken och tar den med sig tillbaka till sommaren 1946 där han fortsätter bjuda vänner och bekanta på den. Långt innan den blir officiellt uppfunnen.

Frågan är förstås var drinken kom ifrån från första början. Ungefär lika lätt att svara på som frågan om det var hönan eller ägget som kom först. Och i praktiken lika oviktigt.

Drinken är alltså sant tidlös. Och väldigt god såhär i sommartider.

Skål!

Det bästa jag vet

Det bästa jag vet är att läsa. Det bästa jag vet är att skriva. Det bästa jag vet är att äta god mat, gärna franskt, ostron eller något med tomater. Det bästa jag vet är att dricka iskallt torrt rosévin. Det bästa jag vet är sol i en skidbacke. Det bästa jag vet är killingar och tvättbjörnar. 

Det bästa jag vet är att slippa vakna av en väckarklocka. Det bästa jag vet är att sitta uppe sent om natten och skriva. Det bästa jag vet är att träffa mina vänner. Det bästa jag vet är violgodis. Det bästa jag vet är att veta att mina barn har det bra. Det bästa jag vet är kärlek som inte tar slut. Det bästa jag vet är fjällvidder. Det bästa jag vet är att dricka drinkar i hotellbarer. Det bästa jag vet är att springa lopp. 

Det bästa jag vet är att plocka hjortron, hallon eller mogen chili. Det bästa jag vet är att ha utsikt över vatten. Det bästa jag vet är vackra blommor. Det bästa jag vet är att åka tåg. Det bästa jag vet är snö. Det bästa jag vet är kaffe på morgonen. Det bästa jag vet är doften efter ett sommarregn. Det bästa jag vet är att ha gott om tid. 

Från Rosendal till Roskilde

Jag har aldrig varit i Roskilde, inte besökt staden och inte festivalen heller. Jag drömde nog om det som ung men inte ens till Hultsfred tog jag mig. Fast det var nära en gång. På vägen ner till Oskarshamn en midsommar pajade tåget och vi fick kliva av i Hultsfred för att ta en ersättningsbuss. Då såg jag andra ungdomar på väg till festivalen. Med ryggsäckar, tält och klirrande kassar.

Jag satte mig på bussen och tryckte näsan mot fönstret. Önskade att jag också ville. Att jag skulle vågat stanna kvar.

Men nu ska Roskilde blir av, ja inte på riktigt alltså, jag har inga biljetter till nästnästa helg då festivalen drar igång. Nej, jag ska resa dit i fantasin. Tillsammans med tre fiktiva väninnor.

Med tre icke fiktiva väninnor ska den skrivas. Berättelsen om Roskilde. Planen är att göra det i form av en stafett, vi skriver en bit var och skickar vidare. Ett lapptäcke som kan bli en vacker helhet. En mosaik av ord.

Första kapitlet har landat, nu ska tas vid. Hon som aldrig kom iväg ska få leva ut lite av det som då aldrig blev av. Researchen är avklarad. Igår var jag på Rosendals Garden Party så nu har jag så att säga insupit den rätta festivalatmosfären.

Snedfördelning

Jag läser just Håkan Nessers debutroman Koreografen och där fanns en intressant iakttagelse som handlade om skillnaden mellan tiden det tar att skapa ett konstverk och tiden som det betraktas och möjligen beundras av andra.

Tillblivelsen av konstverk, av alla de slag, kan ju ta åratal, decennier i anspråk. Man lever med det dag och natt. Man lägger sin själ i det och sen kanske det knappt bevärdigas en blick där tavlan hänger bortglömd i en vrå, eller boken hamnar i bakre raden i en överfull bokhylla.

Det är ofta en jäkla snedfördelning mellan skaparkraften som tas i anspråk och den uppmärksamhet som verket senare får av sin kräsna omgivning.

Och trots detta, trots vetskapen om hur oddsen hela tiden är emot oss så fortsätter vi oförtrutet att måla, skriva och skapa.

Levande karaktärer

Alla vill väl läsa om karaktärer som känns äkta, som att de kunnat vara på riktigt även om man innerst inne vet att de bara finns och är skapade för fiktionens skull.

Såklart, men många tror att det bara är snack. Tomma ord. Och att det inte alls är sant att romankaraktärer kan leva sina egna liv, utanför författarens kontroll.

Har man som jag varit med om att karaktärer slitit sig så vet man. Att det är sant. Jag kan förstå att det är svårt att föreställa sig känslan att någon man själv skapat, helt enkelt hittat på, kan göra saker på egen hand. Veta saker jag inte har en aning om. Har hemligheter för mig.

Men, kanske är det inte konstigare än att samma sak gäller för mina barn. Även de kan sägs vara mina skapelser, mer eller mindre sprungna ur tankefrön de också.

Jag kan för mitt liv inte tro att mina karaktärer enbart består av ord. 

Mina barnsliga kalendrar

Det har just slagit om från maj till juni och jag har vänt blad på mina kalendrar i köket. Jag har två evighetskalendrar som de båda döttrarna gjort som sexåringar i förskoleklass. 2008 respektive 2012. Omkring en och en halv evighet sedan med andra ord.

Månadens bilder visar en midsommarstång på den ena och en äng full av fjärilar på den andra.

Den tredje kalendern är en för året och jag har en ny varje år. Från tidningen Bamse som jag som förmodligen rikets äldsta prenumerant utan småbarn får hemskickad inför varje nyår.

Jag skulle inte klara mig utan den. Det är där jag ser veckonummer och namnsdagar. Sånt som inte finns med i kalenderfunktionen i min mobil.

Den pryder sin plats på det av magneter översållade kylskåpet.

Nu är det juni och 30 nya dagar ligger framför oss. Välkommen in i juni och sommaren!

Den bästa åldern

Igår var det min födelsedag och jag är officiellt ett år äldre, igen. Man kan tycka vad man vill om åldrandet men alternativet hade varit klart sämre.

Den bästa åldern är den man för tillfället innehar. Det har jag lärt mig av en klok vän. Jag väljer att känna så, för allt annat vore onödigt.

Givetvis är det en fråga om inställning och just därför är det genialiskt. Inställningen rår du själv över.

Som människor kan vi inte vinna över tiden. Visst kan vi sakna det eller dem som inte längre finns men det är ingen idé att jaga efter det som är förbi. Jag gissar att det jag vill åt är känslan av att världen fortfarande ligger öppen. Att det finns val kvar att göra.

Den bästa åldern är idag och morgon kommer att vara bäst, när vi väl kommer dit.

Superhjältinnan

Tora är min hjältinna. Hon kan alla stunttrick värda namnet. Hon kan till och med böja tiden när så krävs. Tora är min James Bond och Neo i The Matrix på samma gång.

Hon är gammal som gatan och en busig rännstensunge. Allt i ett. 

Med fast hand och en skopa lagom sarkastiskt knastertorr humor, lotsar hon sina elever, adepter eller vad man nu ska kalla dem, genom livets svårigheter och utmaningar.

Åh som jag önskar att hon verkligen fanns! 

Och kanske kan jag tillåta mig att bestämma att hon gör det? Jag menar vem skulle kunna säga emot mig. Sedan jag skrev liv i henne så finns hon. Någonstans.

Urger

Jag skriver om urger. Vad tusan är urger undrar du säkert. Det gör åtminstone min romankaraktär Kim. Han får i kapitlet jag just skriver på reda på att han behöver hjälp av ett par såna figurer.

Det han behöver hjälp med är att bli kvitt sin kroniska tur. Plötsligt en dag kan han inte ens gå i närheten av en enarmad bandit utan att den får spel och spottar ur sig jackpot efter jackpot. Och han kan inte ens spilla ut en burk majskorn på köksgolvet utan att de lägger sig i intrikata mönster.

Tillståndet blir till slut så pass besvärande att han blir utkastad av sin flickvän och tar sin tillflykt till en betongkulvert under Sankt Eriksbron.

Där får han på magiska omvägar kontakt med Tora, en magisk musa som är den som förklarar att han behöver ta hjälp av dessa urger.

Och nej, det är alls inga magiska väsen utan en käkkirurg och en metallurg. Hur de nu ska kunna bota kronisk tur och återställa det naturliga kaos som tycks vara upphävt i Kims närhet.

Den som skriver klart boken får se...  och du med förstås om jag lyckas ro iland mitt romanprojekt.

En bok för yrvakna ord

Sedan många år skriver jag morgonsidor som det näst första jag gör på morgonen. Det första är kaffet. Utan kaffe kommer inga ord.

På sistone har det varit svårt att hinna. Skriva. Tidiga morgnar är inte min kopp te. Inte ens efter att jag fått mitt kaffe.

Så ibland har sidorna skrivits sent på dagen eller kvällen eller inte alls. Och jag har tänkt, spelar tidpunkten någon roll? Kan inte mina tankar fästas på papper lika bra på kvällen som på morgonen?

Men jag kan inte lura mig själv. Här hjälper inte ens blåa lögner. Morgonsidorna är till för de nakna, raka, ofriserade tankarna. De som kommer innan jag hoppat in i duschen.

Tidshunger

Personer med dålig lungkapacitet kan lida av lufthunger. Jag kan känna av tidshunger. Tiden räcker sällan till och jag hungrar ständigt efter mer.

Tiden är annars den mest rättvisa naturtillgången som existerar. Alla har alltid lika mycket tid. Varje dag är en ny dag och för alla är den lika lång. Att vi väljer eller kanske tvingas, fylla våra rättvist tilldelade timmar på olika vis är en annan sak.

Fritid, tid fri från vad? Arbete, restid, middagsdisk och tvättstugan. Räknas tiden vi sover som fritid? Oklart men det känns inte helt rättvist om det vore så.

Jag schabblar ofta bort min fria tid på meningslösheter. Slösar den på annat än att skriva de meningar jag borde för att mitt världsbygge ska fortgå. Kim får inte stanna av mitt i steget, fastna uppe på Sankt Eriksbron, eller bli för evigt sittande på Bron med en öl fastfrusen i handen.

Vad händer i mitt manus när jag inte själv är där?

Den som skriver får se... 

Lite är bättre än inget

Det är grymt svårt att få till en daglig skrivrutin. Dygnets timmar räcker inte till. Vad ska jag plocka bort? Mellan heltidsjobb och en någorlunda stabil nattsömn ryms inte alltid tid att sätta sig på rumpan och skriva. 

Inte ens en kvart?

Jo, förmodligen. Men då kanske jag får skippa att flossa och det gör jag ändå. Skippar det alltså.

Men, ändå så förbaskat svårt att få till den där skrivstunden. Det blir mer en gång i veckan än en gång om dagen. Och jodå, jag inser att detta är höjden av lyxproblem, att ha svårt att hinna med ett fritidsintresse, bland flera andra.

En sann passion är det ändå. odiskutabelt så vad håller jag egentligen på med? Detta svammel när jag kunnat skriva flera rader i mitt pågående romanprojekt.

Nåja, bättre lycka i övermorgon. Då gör jag ett nytt försök!

Är schack inrutat?

Schack är ett spel med tydliga regler och samtidigt finns ett närmast oändligt antal möjliga drag och utfall. Utgör då schackbrädets rutor en begränsning?

Visst, har varje pjäs sitt bestämda rörelsemönster inom vilka ramar det behöver hålla sig. Springaren får inte lov att rusa runt hur som helst på brädet och kungen får bara trippa fram ett enda steg i taget.

För mig har alltid begränsningar och ramar inneburit frihet. Visserligen frihet inom en ram men ändå. Inom ramen kan det mesta hända och helt utan ramar händer sällan något av värde och vikt.

En målning blir rätt märklig om den inte håller sig på duken eller inom sin ram eller är målad med färger i ett spektrum det mänskliga ögat inte uppfattar.

Musiken följer sina lagar skapade av fysiken. En sträng av en viss längd låter på ett visst sätt och avstånden mellan noterna håller takten.

Ramar och begränsningar lockar till kreativitet. Tänk vad som kan skapas med en uppsättning bokstäver som kan sättas samman till ett oändligt antal ord och berätta vilken saga som helst, trots att språkets regler noga följs.

Mina ord på egna äventyr

Nu har det gått en dryg månad sedan min bok släpptes och det känns jättekonstigt att se den ute i världen. Det första som hände var att en person som brukar skriva om böcker på Instagram och som förlaget skickat ett recensions-ex till lade upp boken på foto bredvid sin kaffekopp. Frukostlektyr.

Det såg väldigt trevligt ut. Och så vardagligt självklart. Men tänk att någon jag inte känner läser min berättelse... det känns faktiskt ordetnligt skumt, fast på ett bra sätt.

Och nu finns boken både i Sunny California och i Kuala Lumpur.

Fantasi på kexchokladgatan

Igår gick jag förbi 21:an på Narvavägen, där en av mina romankaraktärer bor. I min föreställning känns det mer realistiskt än att lägenheten befolkas av de personer som lär bo där enligt folkbokföringen.

Sanningen finns förstås en "Hitta-googling" bort men jag vill inte veta. Vill inte släppa in verkligheten i min dröm.

Och vad är för övrigt fantasi, om inte glimtar av andra världar?

Första maj

Valborgsmässoafton har just passerat och nu har studenterna tagit på sig sina vita mössor. Igår påminde staden om ett fält med vitsippor. Nyutslagna och spirande av rusig livslust. Den som ändå var ung igen...

Eller? Vill man verkligen det? Oklart. Troligen ändå inte, men visst kan själva känslan av att allt ligger framför, att allt, eller åtminstone det mesta är möjligt.

Möjligt att förverkliga.

Detta år har vi vår andra student att fira. Fyra år sedan den första. Så annorlunda denna gång när det inte råder begränsningar för samvaro och festande. Så lätt att glömma de där tre åren som sammanföll till en infinitesimal punkt och samtidigt innehöll i stort sett allt.

Idag är det första dagen på maj och även om vädret är gråmulet så är våren odiskutabelt här.

Övermätt

Den här texten kommer från en skrivövning i min Manusgrupp. Övningen gick ut på att skriva något om en bild och det fanns några olika att välja på. 

Inspirerad av en dam på en divan, Ramon Casas After the ball, god spis!

Satan vad mätt hon var! Mätt på ord och mening. Alla svulstiga formuleringar pressade henne med sin tyngd mot divanens gröna dynor. Illamåendet sköljde över henne som svallvågor i en gyttjig sjö. Längtan efter öppet hav rev som ett smärtsamt sår.

Inte ett ord till!

Armen som hållit i pennan föll bakåt och fingrarna landade hårt mot golvet.

Deadline. Ett så ödesmättat ord och nu skulle hon inte hinna möta den. Dödslinjens rakblad rusade obönhörligt mot henne.

Innan hade hon känt en hunger, ett sug efter orden. Velat smaka dem alla.

Segerns sötma. Hämndens bittra eftersmak. Älskogens sälta. Men nu var allt sura uppstötningar. Magen oroligt bubblande av gaser och tanken for genom hennes huvud att hon var ett idisslande kreatur. Mjölken hon skulle mjölkas på hade surnat redan i juvret.

Som hon saknade friheten innan förlagskontraktet. Måtte mättnadskänslan mattas av. Hon somnade utmattad på soffan.

Morgonen kom med en doft av nybryggt kaffe. Livsandarna vaknade. Skrivaptiten var tillbaka.Avfallsprodukterna lämnades på avträdets avfallshög.

Allt var åter mjölk och honung!

Att betrakta berg

Det är något visst med berg. Så rent ut sagt bergsfast. Tryggt och lugnande. Berget flyttar sig i regel inte, såvida det inte är jordskred men det rör förstås sällan ett helt berg. Berget är gammalt, har funnits där i alla tider och kommer att stå kvar långt efter allt jag kan föreställa mig om framtiden hunnit bli forntid.

När jag blickar upp mot berget sjunker pulsen, oron lugnas och allt saktar ner. Nu är vi i gränslandet, det finns fortfarande snö på berget, det går att åka skidor ytterligare några dagar. Men man märker att naturen är på väg att vakna och kasta av sig sitt vita täcke.

Tusen små tussilago-solar skiner i vägkanten och på vissa ställen i skidbackarna tittar berget fram ur det tunna snötäcket. 

Jag kan med lätthet förstå vördnaden som finns för exempelvis Fuji-san och Uluru. Det är inte svårt att föreställa sig att berget har en levande själ. En mycket gammal och stilla själ. Ett nödvändigt ankare för allt det snabba, nyvakna som ryms i dess närhet.

Berget är att lita på. 

Komma ut en sväng

Såhär års är det extra viktigt att komma ut en sväng. Innan snön smälter alltså. Det är i slutet av skidsäsongen på den ort jag bor och det gäller att passa på. Idag var det dessutom strålande sol. 

Snön kändes visserligen mer som farinsocker med sirap än fruset vatten men man kan inte reklamera vädret så det är bara att köra på. 

Påsk och skidåkning blir ofta såhär. Man slipper frysa men i gengäld blir det smörigt i backen. Den perfekta skiddagen är svårfångad men jag vet exakt hur den är. Klarblå himmel, precis lagom kallt, vindstilla och tillräckligt med snö så man slipper kana på is.

I valet mellan iskana och sockersörja väljer jag gladeligen det senare.

Glad påsk!

Att artbestämma en bok

Ibland får jag frågan i vilken genre jag skriver. En helt rimlig fråga från den som som fått reda på att jag roar mig med att skriva manus som jag hoppas kan bli böcker på fritiden. Problemet är bara att det inte är helt enkelt att svara på.

Nu för tiden har det blivit mer viktigt att genrebestämma sina alster. Är detta feelgood, science fiction eller fantasy? Är det en deckare, historisk roman eller självbiografi?

Inget dera eller allt på samma gång. Men böcker får inte vara gatukorsningar, eller får och får, det finns förstås ingen genrepolis, åtminstone tror jag inte det men de behöver ju sorteras in på något vis, i rätt hylla eller under rätt sökord hos bokhandlarn.

Innan min första roman, ja så fick den benämnas, relationsroman till och med för det förekommer ett par i den, gavs ut brukade jag svara magisk realism på den där genrefrågan. Det verkar dock inte finnas någon fullt vedertagen sådan klassning.

Mina berättelser utspelas i något som är intill förväxling likt vår verklighet men med inslag av magi. Precis lagom mycket för att det fortfarande ska kännas verkligt och framför allt fullt möjligt. Jag gillar att balansera på gränsen mellan det vardagliga och det fantasifullt ofattbara. 

Där i gränslandet är det roligast att skriva och min förhoppning är förstås att det då även ska bli underhållande läsning.

Och en relationsroman fick det bli och det är åtminstone inte fel men inte heller hela sanningen. Och en kort stund, men lång nog att hinna skriva ett inlägg om det, höll manuset på att hamna i erotikfacket.

Men dit får jag återkomma vid senare tillfälle, innan dess står såväl mysdeckare, barnböcker och en reseskildring från världens badkar på tur.

Grönt är skönt

Jag vill slå ett slag för mera grönt, både på insidan och utsidan. Ät mer grönt och var ute mer i det gröna. Att äta mer växtbaserat ska vara bra för både våra kroppar och naturen i stort. Storskalig djurhållning sliter på resurserna som vi bör hushålla med.

Och egentligen inte bara grönt utan så många färger som möjligt är bra. Röda tomater, gröna bönor, morötter i orange och blåbär. Själva färgen gör gott.

Lägg där till naturens egen färgsprakande prakt, skira ljusgröna löv, syrener i vitt och flera nyanser av lila. Gullregn och rallarros. En frodigt grön gräsmatta som lojt sträcker sig mot strandkanten.

För att sammanfatta: Äta mer spenat och vistas oftare ute i spenaten.

Dagar i flock

Man ska ta en dag i taget och var dag har nog av sin plåga osv. Och även det omvända, något mer lockande gäller, att var dag har nog av sin glädje.

Vad menar jag då med det?

Jo att man ska njuta av varje dag, en dag i sänder. Inte bunta ihop dem i grupp, som om de vore en och samma. Till sommaren, nästa termin, när jag blir stor, färdig med skolan eller pensionär.

Tänk idag. Idag gör jag det här. Träffar den och den och har klarat av det och det på jobbet och gymet och lyckats få in bilen i garaget utan att repa lacken eller slå av en backspegel. Bra där!

Dagar i flock flyger för snabbt förbi. De bör istället njutas en och en.

Påminnelser om detta är helt nödvändiga en dag som denna då jag som vanligt sitter och mediterar över en överfull kalender.

Styckfrysta hallon smakar bättre än gammal sylt och allra bäst är de direkt från ett taggigt vildhallonsnår.

Återstoden av dagen

Idag är det söndag och en stor del av den återstår ännu som icke förbrukad tid. Ännu ej upplevd tid. Till vad använder man tiden en oförbrukad söndag i början av april? Vädret är gråtrist och kallt så en promenad lockar inte.

Träningen är redan avklarad i form av ett svettigt pass på spinningcykel. Friskis och Svettis gör skäl för namnet.

Till mataffären behöver jag ta mig, men det är inte min tur att göra middag, idag räcker det att jag äter den. Det finns därmed gott hopp om att några timmar kan spenderas bland mina vänner i böckernas värld. Den där alternativa verkligheten som det är alltför lätt att förlora sig i.

Fast är förlora verkligen det rätta ordet? Jag skriver hellre, försjunka, försänka mig, förankra mig.

Det är vad jag avser göra under återstoden av dagen.

Verklighetsfrånvänd

För att slippa omvärldens galenskaper gömmer jag mig gärna i mitt eget huvud. Jag undviker att läsa nyheter och ser aldrig någonsin på teve.

Jag inser att det är fråga om strutsbeteende men vad ska man ta sig till. Det är ingen uppbyggelig läsning, det som basuneras ut som nyheter. 

I mitt huvud är det lugn och skönt. Där finns enbart mina egna galenskaper som är av betydligt beskedligare slag.

Kalla mig gärna verklighetsfrånvänd, jag vet inte åt vilket håll jag annars skulle vända mig. Nu blir det mot fantasin och jag dras till den alternativa verklighet jag själv kan skapa med dess hjälp.

Istället för ett aprilskämt

Idag är det första april men jag tror jag klarat mig från att bli lurad. Jag tänkte istället för aprilskämt lura på er min definitionen av en blå lögn.

Vad är en blå lögn kanske ni undrar. Eller så undrar ni inte alls det för att ni inte hört talas om begreppet innan. 

Titeln på min nyligen utkomna bok är iallafall Hotell Blå lögnen och då var jag förstås så illa tvungen att ge mig på att förklara betydelsen av detta hemsnickrade begrepp.

Blå lögn (en definition)
En lögn så bra att du tror på den själv. En fantasi som
uppfattas som en verklighet.
Blå lögner, till skillnad från vita, är inte oskyldiga.
Det är ett raffinerat sätt att skapa den verklighet du vill ha.

Och som en motpol...

Verkligheten (en sanning)
Verkligheten är mer komplex än man ibland vill tro.
Det vi kan göra är att följa med på slumpens turer,
lita på försynen och tro på att livet vill oss väl. För det
finns inget igenkännbart mönster, ingen begriplig regel-
bok att följa. Ingen dold sanning att dra lärdom av.
Sanningen är att ingen vet och det är gott nog att stanna
i den förvissningen. Denna insikt är resans mål.

Trettiosista mars igen

Idag inleds vårt sista år med en tonåring hemma. Yngsta barnet fyller 19 år. Hon blev inget aprilskämt men det var fasligt nära när hon föddes mitt i gränslandet mellan vinter och vår.

Jag minns att det var drivor med snö när vi körde hem från BB, då när mars just slagit över i april.

I helgen letade vi efter ett lämpligt småbarnsfoto att trycka på ett plakat inför den stundade studenten. Så fort det gick i backspegeln. Så tycks känslan för tiden fungera för de flesta, så det är väl gott och som det ska. 

The Days are Long but the Years are Short
- Gretchen Rubin

Eller med andra ord:
Nitton år passerar i en grisblink medan en arbetsmåndag i slutet av mars kan snigla sig fram.

Barnatro

Som barn letade jag med ljus och lykta efter någon som var religiös. Någon som hade en tro. Jag kammade noll. Inte en kotte bland släkt och vänner hade en tro att dela med sig av.

Jag vet att man kan bestämma sådant själv, att det inte är något man behöver få av någon annan men det styrkan hade jag inte i mig då. Jag frågade ut släktens äldsta, hade fått för mig att det var där chanserna var störst. Ingen sade sig tro på högre makter men de verkade tillfreds, så något hade det.

Det enda i religiös väg jag minns från tidig barndom var när maranata slog upp sitt enorma cirkustält på ängen nära vårt lilla centrum och en jämnårig pojke lurade med mig in. Det här var innan skolåldern så vi var runt fem.

Jag satt på marken med ryggen mot tältduken. En person mässade om att vi skulle bli frälsta. han gick runt till folk och gjorde något, sa något, vad vet jag inte men jag blev skrämd. Av det okända. Jag ville inte blir förvandlad. Det här med tro kändes otäckt när det kom så nära.

Jag smet ut genom glipan mellan marken och tältduken och sprang hem och gömde mig under sängen.

Än idag kan jag avundas de med en tro. Och samtidigt vara rädd för den. Jag förstår den ju inte och har aldrig haft en god förebild. Bara sett de avskräckande avarterna.

Frågorna är många. Alla saknar svar.

Finns något bakom scenen vi upplever genom våra sinnen? Finns ett maskineri med taljor och block? Vem drar i trådarna? Är vi marionetter på en teaterscen eller är vi alla medförfattare till ett drama utan enväldig regissör?

Jag sitter förvirrad på tredje raden och busvisslar i pausen.

Ridå.

Den andra världen

När jag berättar sitter jag inte här och hittar på och fabulerar utifrån. Nej, jag skapar en hel värld, går in i den och skriver därifrån. Fiktionen blir min verklighetsskildring. En ren dokumentär där jag följer mina karaktärer tätt i hasorna.

Skrivandet blir enklare, det är bara att skildra det jag ser och hör och känner. Lätt som en plätt men oj vad det är svårt att behöva tillbringa så pass mycket tid i den andra världen. Den som alla kallar Verkligheten. Vardagen. Jobbet, disken, tvätten...

Storken (DHL) har levererat

Nu är hon här, mitt första bokbarn. Min skapelse.

Levererad i förmiddags med lastbilsbud, nu staplade i kartonger i rummet som allmänt går under namnet skrubben. Här har våra arma barn, likt Harry Potter, bott i omgångar. Det är ett minimalt rum invid trapphuset. ja ni hör ju själva hur det låter...

Men det är här det magiska händer, det är här berättelserna blir till.

Nu återstår att se hur världen tar emot henne, lilla Maj. 

Jag citerar den fina önskan som en väninna till min mor en gång i tiden skrev på ett grattiskort när jag själv var nyfödd:

Till lilla barnet. Hoppas du får möta en god värld.

Ändan ur och ändan i

Att få något skrivjobb gjort handlar ofta om sittfläsk och kom-sig-för, med andra ord att helt enkelt få ändan ur vagnen och ner på stolen.

Startsträckan kan tyvärr vara orimligt lång. Åratal till och med. Men så en dag får man in ett flyt, en rutin och ett sträck-skrivande som inte vill ta slut.

Strömmen av ord och mening tycks inte sina. Bristvaran stavas tid. Men det är inte heller sant, för tid finns alltid att tillgå, Egentligen. Allt handlar om vad man gör med den tid som hela tiden finns och kommer i en stadig takt emot oss.

Rättvis tilldelning är vad som gäller gällande tid.

Och inspiration är inget att vänta på. Den brukar komma flåsande och hinna upp en när man väl satt sig.

Lägenheten speglar belägenheten

Det är så himla rörigt överallt. Inne, ute och i mitt sinne. Någon knäppskalle påstod en gång i tiden att ett rörigt yttre avspeglar ett rörigt inre och att ett tomt skrivbord därmed skulle innebära att dess ägare är tom i bollen.

Den personen kanske ändå var något på spåret.

För nu är det så rörigt att inget får plats. Inget ryms i rummen. Det är så tydligt att jag behöver rensa i mina rumsliga utrymmen för att få plats med mina tankar.

Hoppas bara inte jag kastar ut alla bra idéer med bråten jag hoppas kunna rensa ut.

Så snart jag får ändan ur.

En och samma, allt och inget

Har du någonsin reflekterat över ordet ensams ursprung? Ordet ensam har två komponenter, en och sam. Liksom det äldre ordet allena, all och ena. Samma blir det på engelska, alone, all and one och så även på tyskans allein. 

Allt är ett. Allt i ett och ett i allt.
Är vi delar av en helhet eller hela delar?

Ensamma eller tillsammans. Sak samma.

Vad ska boken heta?

Vanligtvis kommer titeln först till mig. Som ett frö till berättelsen. Precis som ett frö innehåller ritningen till ett helt träd så kan en hel roman med alla dess förgreningar och dolda rotsystem döljas i en titel.

Men konstigt nog, för det manus jag skriver på nu så lyser titeln med sin frånvaro. Det som brukar framgå som i blixtbelysning är nu helt osynligt.

Hur ska jag tolka detta, är det ett illavarslande tecken för berättelsen i sig eller är den bara svår att artbestämma?

Jag väljer att tro på det senare. Jag gillar nämligen historien men det är tusan så svårt att komma på en bra titel. Med dess båda föregångare var det enkelt. Titlarna bara fanns där, färdiga att använda och fylla med ord och mening.

Hotell Blå lögnen. Nattgammal is. Men sen tog det stopp. Vad sjutton!

Det ännu namnlösa manuset har hittills gått under arbetsnamnet Kaosupphävaren. Det ligger inte rätt i munnen. Det känns krångligt att säga och skriva. Och vad är ens en kaosupphävare? Just det kan förvisso fungera som intresseväckare och vara bra att undra men annars, nej boken behöver nog en annan titel för att kunna flyga.

Förhoppningsvis lär det visa sig när manuset blir mer färdigt vad det heter. Ungefär som att man bör se ungen innan man ger den ett namn.

Men som sagt, det är ovant för mig att inte titeln sitter där som en smäck redan innan jag skrivit en rad. Kanske är det dags att hitta igen den där perfekta boktiteln!

Komma ut

Det finns flera sätt att komma ut på. Ut ur garderoben och ut på bokmarknaden. I båda fallen kan det kännas naket och utsatt. Ditt innersta väsen blir utlämnat till omgivningens godtyckliga bedömning.

Duger jag som jag är? Som jag blivit och kommer att bli? Om man är modig eller naiv nog att slänga ut sitt hjärteblod till vargarna så får man förstås vara beredd på att de kan bitas.

Sågad vid fotsulorna. Fast mer troligt är att inget alls händer, att min lilla bok inte märks ens som en krusning på ytan i det stora bokhavet. Vilket är värst, att inte märkas alls eller att få usel kritik? De flesta skulle nog påstå att all uppmärksamhet är av godo, men jag vete katten.

Men nu är det i alla händelser för sent att fega ur, katten och alla hennes polare är redan ute ur garderoben och det vet ju alla att det inte går att styra katter.

Trädkramare

Att det är viktigt att vila kan vi väl enas om men vad som utgör denna vila kan vara mer individuellt. Jag tänker att vila är att göra något annat än det man brukar eller måste. Ett avbrott från arbete.

Och eftersom arbete kan vara både av fysisk och psykisk ansträngande art, så behöver även vilan se olika ut. En vilar genom att röra sig, springa, cykla eller raska promenader. En annan vilar med näsan i en bok eller genom att laga mat med sina barn.

Ingen vila behöver vara den andra lik. Men en sak som eventuellt förenar oss i vilan är naturens kraft. Vi kan göra många olika saker i naturen som är vilsamt. Åka skidor, plocka bär, orientera eller vandra dit näsan pekar, en timme eller en vecka.

Tecknet för vila på japanska är en sammansättning av tecknen för människa och träd. Med lite fantasi ser man en person som lutar sig mot ett träd, jordad, rotad, fredad, i fred.

Undrar om träden någonsin vilar?

Lägga till handlingen

Handlingen i mitt pågående romanprojekt ringlar vidare, slingrar och ormar sig fram. Oklart ännu vart den är på väg. Lika spännande för mig nu om jag hoppas det en gång i framtiden ska bli för läsare. Den här historien har inget tydligt synopsis, ingen karta, ingen snitslad bana att följa och fylla i med ord.

Detta är inte en painting by numbers utan en målning skapad på fri hand, möjligen med en kladdig otydlig skiss där de många lagren av utsuddad blyerts inte ger mycket till vägledning.

Berättelsen kommer till i själva skapelsen, när jag lägger ord till ord till handlingen.

Och vad betyder det att ett romanprojekt är pågående och hur vet man när det inte längre är det utan är klart?

Jag tror det är som konstnären Paul Gardner så klokt uttryckt det:

"A painting is never finished - it simply stops in interesting places"

Just så är det, när manuset skickats fram och tillbaka för sista gången och tryckfilerna är nagelfarna efter bästa förmåga, då får man anse att slutet är tillräckligt intressant.

Om platser

Platsen har betydelse. Var en historia utspelas påverkar den. Orten påverkar orden om man så vill. Det kan handla om dialekt och uttryck. Det kan handla om kultur. Det kan handla om att skildra sin egen plats.

Min första roman utspelar sig delvis i mitt eget Stockholm, föga fantasifullt men ändå mitt. Vi får även se en glimt av 1946 års version av staden. Andra delen av historien är förlagd till den fiktiva orten Blåhärad som antagligen finns i en alternativ tidlös version av Småland. Huvudpersonerna tar åtminstone tåget söderut från huvudstaden så någonstans där i trakterna bör det kunna vara. Ingen vet säkert, allra minst jag själv.

Det tråkiga är att jag inte kan resa dit och göra research. Jag kan inte besöka det lilla stadshotellet och dess magiska bar. Istället har jag låtit den byggas upp utifrån många olika hotellbarer. En mosaik av minnen, där det första fröet kom från Hydro Majestic i Australiens Blue Mountains. Där föddes tanken för 25 år sedan. 

En annan plats som fått stå modell till min bar är den lilla baren på hotell Åregården. Bokens framsidebild är tecknad utifrån ett foto därifrån. Receptet löd: Tag ett foto i en fin hotellbar, blanda med Edward Hoppers ande och vips sitter vi i baren på Hotell Blå lögnen.

Och bilen går bra?

För ganska många år sedan och ändå inte så länge sedan hade jag en gammal Cheva som hette Emy. Som alltid när känslan är så, att det är länge sedan men ändå inte så är det just sju år sedan. Hur som helst Emy var vår familjebil i många herrans år innan hon fick gå iväg på bilaktion.

Nu var det inte heller Chevan utan en annan amerikansk bil som var dagens ämne. Den där som inte längre känns helt rätt att ha investerat i, fast det måste sägas, själva bilen är fin. Blänkande röd och lystrar till namnet Blixten. 

Namnet jag inte vill skylta med står skrivet med små metall bokstäver där bak. Och det förde tankarna till en hyrbil vi hade för en dag för väldigt mycket längre än sju års sedan. Trettiotre om jag räknar rätt. Och det var en Nissan SENTRA CX eller nåt i den stilen. Det roliga var att någon som hyrt bilen före oss haft lite kul med de där bokstäverna bak på bilen och arrangerat om dem så det stod SEX RAT och så de två överblivna bokstäverna en bit ifrån, förstås. Det var märkligt skoj, det var en sorts humor som föll gott i min jord. 

På samma sätt som varianten av den i USA så populära bil-dekalen Jesus-fisken: En firre med fötter där det istället för Jesus stod Darwin. Det var kul även om det ena strängt taget inte behöver utesluta det andra. 

Men nu var det Blixen vi skulle tala om och alla de olika sätt man skulle kunna arrangera om bokstäverna i namnet han har stämplat i baken.

Inget ont om namnet i sig Nikola Tesla var liksom jag själv elektroingenjör och till skillnad från mig en smått galen vetenskapsman.

Och jag kan konstatera att det finns förvånansvärt många fullt rimliga sätt att arrangera blott fem bokstäver. Se här ett urval jag gärna skulle testa om om jag visste att det inte skulle förstöra lacken.

SLATE (i betydelsen kritisera något/någon)
T-SALE
ASLET (ref, Elsa i Paris)

ELSAT
SATEL
TASEL (som i en liten tofs)

Och jo tack, Blixten rullar på som vilken Volvo som helst.

Två fåglar på en pinne

Många funderar på vad de ska ta sig för när barnen flugit ut. Det blir ett annat sorts liv, för vår del ett nygammalt där merparten av tiden bara är för oss två.

Man kan tänka att det blir tomt och tyst. Att man inte längre behövs och så är det givetvis. Hela föräldraskapet går i grunden ut på att man ska göra sig själv umbärlig och barnen självständiga.

Ändå tycks så många tycka det är svårt. Det talas om sådana som oss som Empty Nesters. Förvirrade fågelföräldrar som står där med nyfångad mask i näbben och ingen kvar i boet att mata. Ack och kvack.

Vi är ännu inte riktigt där, vi har en fågelunge kvar i boet. Det är en tidsfråga till även hon flyger ut. I takt med att barn blir större kommer tiden tillbaka. Tiden som fanns innan barn. Tid på kvällar, tid på helger, tid när man annars gick tidigt från jobbet för att hämta på fritids. Eller tid man spenderade hemma med snuviga små. Eller tiden i otaliga sporthallar.

Tid som var rolig då, men som man inte längtar tillbaka till nu. Trots allt. Allting har sin tid.

Nu är det tid för annat.

Sportlov i skrivarstugan

Det är helgen innan sportlovet i den del av landet där jag snart inte längre kan skylla på att jag har skobarn. Yngsta barnet tar studenten till sommaren och på högskolan finns inget som heter sportlov. 

Inget av dessa faktum hindrar mig dock från att ta ledigt under den beryktade vecka 9 och bege mig till fjällen tillsammans med halva huvudstadens befolkning. Så här är jag nu, visserligen iklädd ett av mina snygga underställ men åkt skidor har jag icke.

Vädret är alltför milt. Jämtlandsfjällen svettas av sig snön och kallare väder väntas inte förrän i slutet av veckan då det är dags att åka härifrån. Det gör mig inte jättemycket, jag gillar visserligen att åka skidor, i flacka backar om solen skiner, men när det är som nu slipper jag gärna.

Samma sak skrev tidningen Skrivas Johanna Wiman förra veckan då det var sportlov i hennes delar av landet. Hon gick ett steg längre och tyckte att man gott kunde slänga skidstavarna åt skogen och istället fatta pennan i ena handen och ett glas rödvin i den andra. 

Jag tror jag följer hennes råd tills kylan och solen behagar återkomma.

Trycksaker

Intryck, uttryck, avtryck och påtryck.

Såna ord går jag och tänker på medan jag otålig som en äggsjuk höna vankar runt och väntar på att min första roman ska komma ut från tryckeriet.

Försenat. Förbenat och så vidare. Trycka upp och trycka ner.
Högtryck och lågtryck

Och nu har jag kommit jädrigt långt från ämnet. Så vi sätter punkt här.

En mening

Jag får ett trevligt mail varje måndagsmorgon från en person som profilerat sig som coach och föreläsare, coach inom idrott och på senare år föreläsare inom gebitet vettiga tankar för kontorsarbetare på konferens. Jag uppskattar hans positiva framtoning och fokus på det goda i livet och hos oss människor.

Han kallar sitt morgonmail en termos i gryningen, något som värmer och det tycker jag han lyckas väl med.

Veckans mail handlar om mening, En menig med livet. För mig är meningen, meningen med livet. Skrivandet av meningar. Sammanfogandet av meningar till världar av ord.

Är det något man skulle våga sig på att kalla livsfilosofi, eller betyder det bara att jag ägnar mig åt verklighetsflykt?

Det jag uppfattar som budskapets kärna är att man behöver avsätta tid till den här sortens funderingar. Vad som är min mening är inget man snyter enkelt ur näsan. Nej, det är nog snarare en sån där eländig snorkråka som sitter fast så det blöder när man petat loss den.

Och om meningen inte dyker upp, om orden inte kommer. Vad betyder det? Att något saknas.

I mitt fall är det tid, tid och nyttjandet av denna tid, som ju förstås finns. Tid finns det alltid. Tipset som gavs var att prova att resa bort, för att ge sig själv tid. Gå in i en bubbla av tid där andra måsten inte får komma in. 

Kan den där bubblan vara ett sportlov i fjällen?

Tidsotypisk

Jag är nog, inser jag, inte tidstypisk, alltså typisk i mitt förhållande till tiden. Bodil Jönsson, som genom åren skrivit så mycket klokt och insiktsfullt om tid, säger i en intervju i DN...

Att hon ser tiden som ett ständigt närvarande bakgrundsbrus. Inte något som nödvändigtvis är viktigt. Inte ett diktat tänker jag. Bara något som är. Något som vi får.

Hon säger vidare 

- Det får mycket med en människa om man börjar fokusera på tiden som kommer istället för på tiden som försvinner.

Väldigt klokt, för tiden, eller åtminstone upplevelsen av den, är ju i mångt och mycket en konstruktion skapad av oss människor.

För mig är tiden en bärvåg för allt som sker.

Personen bakom texten

Läste en artikel i DN häromdagen där ett antal skrivande och läsande personer tillfrågades om hur de tänker kring den som skrivit en text i relation till läsupplevelsen.

Måste man gilla personen bakom en text för att kunna uppskatta ett verk?

Nej, och åter nej, svarade alla tillfrågade. Och jag håller givetvis med. Mitt svar är ett rungande nej. Varken rymd-odysséer eller historier om magi blir sämre av upphovsmakarnas privata åsikter och handlingar. 

Vad ska det spela för roll? Jag tänker att texten ska ses som något fristående. Något som rent av kan bli mer intressant och mångbottnat genom vetskapen att någon med åsikter man kanske inte alls förstår eller delar kan ha skrivit något så lysande.

Det är fascinerande med skrivandet. Hur någons erfarenhet blandat med fantasi kan bli till en fullödig värld, skapad i någons tanke. En värld som läsaren kan stiga in i.

Kreativt skapande är i sanning magiskt och frågan är hur mycket av handlingen som författaren ens bestämmer över.

I skrivande stund

Stunderna av skrivande. Det är de jag alltid längtar till. När jag får skapa världar av ord. Mäktigt och magiskt på samma gång. Vilken superkraft!

Det finns folk som kan måla, skapa känslor med färg. Som min vän Hopper. Eller vän och vän, Edward Hopper är en konstnär som jag beundrar. Han gick ur tiden 1967, flera år innan jag föddes, men hans konst är tidlös och jag har omedvetet länge inspirerats av honom.

Jag skriver omedvetet, för så är det. Det är först långt i efterhand som jag insett att han målade paret min första roman handlar om redan 1942. Det är till och med fyra år innan de ses, i min karaktär Jans tideräkning. 

Var det Hopper som kunde se in i framtiden eller var det jag som såg bakåt?

Allt finns där i bilden, Jans fedora, Majs röda klänning och hur de sitter där tafatta invid varandra. Nära men åtskilda av ett hav av tid och overklighet, Hur ska de våga närma sig varandra?

Själv kan jag varken måla eller skapa musik, knappt ens spela en trudelutt ur barndomens pianobok jag just hittade i pianopallen. Jag håller mig till ordet. Håller mitt ord.

I skrivande stund, skrivande.

40 000 ord

Hur lång är en roman? Hur långt är ett snöre? En berättelse? Deckare har ett mer mallat format, styrt av konventioner, 300 sidor omkring 80 000 ord är något av en standard.

Min första roman är så kort att jag nu är orolig att titeln inte ska rymmas att trycka på bokryggen. Jag väntar som en äggsjuk höna på att boken ska komma från tryckeriet och det är förseningar. 

Ingen prognos på leveransdatum. Nervöst värre, nästan i klass med den veckan jag gick över tiden med yngsta dottern. Farligt nära att bli ett aprilskämt kom hon till slut, den trettiosista mars. För snart nitton år sedan och så länge sedan känns det då rakt inte.

Min berättelse är omkring 40 000 ord. Det blev inte mer innan den var klar. Likadant är det med efterföljaren som nu ligger på lagring för att mogna. Jag hoppas att den bär sig åt som ett fint vin och blir bättre av att ligga till sig i mörkret.

Den tredje delen i det som jag föreställer mig blir en trilogi är påbörjad sedan nyss. Där finns i skrivande stund 6 000 ord. På god väg med andra ord, eller dessa ord, om vi ska tro att även denna stannar på i runda slängar 40 000.

Naturen läker

Titeln på detta inlägg är trevligt tvetydig. Så bra, då kan jag få fram två poänger i ett svep. Den första är naturens läkande kraft. Det faktum att våra kroppar tycks vara präglade på naturen, i samklang på ett sätt som vi förmodligen inte fullt ut förstår.

Puls och blodtryck sjunker hos sen stressande stadsmänniskan så fort hon sätter foten i gröngräset. Det kan rent av räcka med att titta på en bild av ett träd. Vi är skapade för att vara i naturen, knappast för att tillbringa en stor del av vår tid inuti byggnader av betong.

Shinrin-yoku är ett begrepp från japanskan, som vanligt har de ord för saker jag gillar. Rakt översatt betyder det skogsbad och innebär att man ska låta sina sinnen bada i naturen, översköljas av frodig grönska.

Min andra poäng med titeln Naturen läker är förstås naturens egen förmåga att hela sig själv. Om vi bara lämnar den ifred så kan den med stor sannolikhet läka de stora sår vi orsakat. Visst blir det ärr men när såren läkt kanske naturen står starkare än innan.

Jag vill tro att naturen har kraft nog att läka, både sig själv och oss, att vi kan få finnas kvar.

Det tycks vara alltför lätt och behändigt att glömma bort att även vi människor är en del av naturen.

Brinn min låga

En ny romanidé, alldeles i sin linda. Precis i början är en berättelse liten, nykläckt och yrvaken. Är den livskraftig nog att bli en färgsprakande galande tupp? Eller kanske bor något helt annat i ägget, som en drake, eller en sköldpadda.

Det kan man inte så noga veta. Inte ännu.

Nu gäller det att hålla liv i den lilla flämtande lågan. Men hur, när så förtvivlat lite tid finns att fästa historien på papper. Eller datorminne då för att vara ärlig.

Formuleringar trängs i huvudet men om jag inte hinner skriva ner dem så rinner de ner i avloppet. Tyvärr är det ofta i duschen som idéerna kommer, eller på en löptur när inget finns att skriva på. Det var faktiskt just under en springrunda som det första idé-fröet till det jag skriver på nu behagade dyka upp.

Till slut var jag tvungen att korta ner den planerade löpturen och vända hem för att inte tappa något som kan bli till en hel roman. I bästa fall och om jag kan hålla den ömtåliga lilla lågan brinnande länge nog för att brasan ska ta sig.

Granbarr och konfetti

Jag såg just ett granbarr på hallgolvet och istället för att plocka upp det så skriver jag ett inlägg här. 2025 är idag en månad gammalt och både jul och nyår känns som länge sedan. Vår gran raskades ut redan i mellandagarna så barret måste ha legat där ett bra tag. Eventuellt har det skyfflats runt, det har knappast legat exakt mitt på hallgolvet hela tiden.

Hur mycket man än dammsuger och sopar blir det alltid barr kvar och de kommer fram när man minst anar det en solig dag i juli. 

Precis som med konfetti går barren aldrig att bli av med. Har man en gång i festyra strött ut de små färgglada papperslapparna så finns de i ditt hem för alltid, ja i nästa persons hem också för de blir kvar under tröskeln när du flyttstädar och sen kryper de fram.

Granbarret får ligga kvar. 

Far är rar - mor är en orm

Med denna travesti på den gamla läseboksgodingen inleder vi detta nya år. Lämnar draken att vila och går in i ormens år. Åren går fort och djurparaden rusar snabbt förbi. Det har redan gått fem år sedan vi firade råttans intåg.

Vad kännetecknar då ormens år? 

En person född i ormens år kännetecknas av intelligens och visdom. Även elegans och charm tillskrivs denna lyckans orm.

För oss övriga då som inte är födda på ett orm-år? Vad betyder det att leva under ormens år?

Ormen är starkt kopplad till transformation, förnyelse och förändring. Kreativiteten ska visst kunna få sig en skjuts genom trä-elementet som är kopplat till årets orm.

Och svärmor är faktiskt en orm, hon är född 1941.

Gott nytt år!

Lost again in translation

Översättning av texter och särskilt skönlitterära sådana är vanskligt. Språket i sig bär så mycket extra färg och känsla. Språket klär på orden. Det finns ett gott skäl till att det kallas för språkdräkt.

Jag läser just nu en bok som handlar om slump och tillfälligheter. Synkronicitet. Att jag läser den just nu beror förstås på en ren tillfällighet. Den att jag skriver på en roman där huvudpersonen tappar sin förmåga till normal oordning. Han har fått en kaosupphävare på halsen eller rättare sagt i munnen. Detta irriterande magiska väsen har av misstag råkat hamna i hans nyinsatta tandimplantat av titan.

I boken jag läser som inspiration finns ett stycke återgivit både på originalspråket (engelska) och i svensk översättning. Författaren som fått lov återge det insprängda stycket vågade inte tro att han fått med alla nyanser i sin egen översättning av originalet och lät därför båda versionerna stå med.

Han var övertygad om att något skulle gå förlorat i översättningen, kanske kan något även tillföras. Apropå det så läste jag i DN häromveckan om en kritiserad översättning där personen som översatt till svenska hade lagt till lite väl egna reflektioner. Hon hade helt enkelt ändrat på originalets intention. Författarens mening med det skrivna ordet. 

Och det är ju inte meningen att en översättare ska göra utan precis tvärt om. En översättares uppdrag är att bevara den ursprungliga meningen och känslan. Förmodligen är det ingen enkel balansgång. Men det som förvånade mig med just detta exempel var att översättaren inte alls hade konfererat med författaren om saken. Nu vet jag ingenting alls om översättarens yrke och hur det normalt fungerar men för mig kändes det märkligt att inte rådfråga textens upphovsperson. Istället för att som nu reta upp denne med en översättning och mening som inte kändes igen.

Lost in translation, som sagt.

Hundöron

Jag erkänner mig skyldig, jag är en sådan som viker hundöron i mina böcker. Och inte bara i pocketböcker som eventuellt kan anses vara tillåtet. Nej, jag viker hundöron även i de fina inbundna. 

Inte för att jag lider brist på bokmärken. Jag får dem ofta som present och det uppskattar jag. Vackra bilder, ibland till och med en trevlig tofs. Och visst använder jag mina bokmärken, men viker envist ändå mina hundöron.

Kanske för att jag gillar att se att böckerna lästs, att de älskats och tummats. Att man tagit paus på intressanta ställen.

Mitt senaste tillskott i samlingen är ett jättefint magnetiskt med glasögonprydda hundar, förstås med till-hörande hundöron. Jag fick det av yngsta dottern som naturligtvis känner mig alltför väl. Det kan hända att just den boken som jag nu använder det bokmärket i slipper få vikta hörn.

Den boken som är skriven samma år som jag föddes är en av de bästa jag någonsin läst och nu planerar jag att läsa om den trettiofem år efter att jag fick det redan då vältummade exemplaret av en vän. Oklart dock om det redan finns hundöron på några av sidorna.

Den som läser får se... 

Mitt i

En torsdag mitt i veckan. Mitt i januari. Livet pågår. Fånga tiden. Häng med i strömmen, helst utan att spolas bort.

Man brukar ju annars säga att det är onsdag som är mitt i veckan och på tyska heter det till och med så. Här hemma är onsdagen känd som lill-lördag vad nu det innebär, men om man räknar efter så är det ju faktiskt torsdagen som ligger mitt i veckan. 

Och dagens datum 16 januari ligger prick mitt i månaden med femton dagar på varje sida. Tänk åt ena håller låg en gnistrande nyårsafton och andra ändan ligger februari. Nästan vår i luften.

Mitt emellan är helt enkelt lagom mitt i prick.

Tomtevila

Räven raskar över isen och jag har raskat ut julen. På måndag är det tjugonda knut och då ska julen ut. Jag ordnade det redan idag för hinner icke på en måndag. Det är inte alls lika roligt att plocka bort julsakerna som att plocka fram dem.

Det är rent ut sagt plågsamt att inse att julen är över för denna gång. En stor samling garntomtar ligger nu i en flyttkartong istället för glatt uppradade till körsång i mitt runda köksfönster. Jag vet att det är barnsligt men det är inte kul att pressa ner min trevliga ren Hälge i en annan flyttkartong i sällskap med diverse adventspryttlar.

Alla ljusstakar som stått och lyst i fönstren är nedplockade. Det kommer att kännas bra mörkt nu i ett antal veckor innan det naturliga ljuset kommer tillbaka. Endast slingorna på balkongerna fick sitta kvar. Dit ut ger jag mig inte förrän vintern släppt greppet om balkongräcket.

Apropå att släppa greppet. Dags att släppa taget om julen. Det kommer ju en ny i slutet av året och tills dess får tomtarna sin välförtjänta vila på loftet.

Vintern är inget att lita på

Drömmen om den vita mattan dras lätt undan. Det vackert gnistrande snötäcket som jag alltid längtar efter så här års men alltför sällan får glädjen att uppleva. Jag har bosatt mig på fel plats i landet för att vintern ska vara något att lita på.

Dra undan mattan, eller kanske är liknelsen med att rycka duken av ett bord så snabbt att tallrikar och glas förvirrat står kvar, är bättre.

Plötsligt står man där i full mundering i en skidbacke utan snö. Snopet på något vis. Och tyvärr finns väl ingen vädergud att blidka eller försöka sig på ett offer till. Vad vill den isåfall ha? Ett fruset hjärta, eller kanske ett varmt? Färgglada raggsockar eller en riktigt snabb kälke?

Hur som helst, vi fastslår att snö är klart roligare och mer njutbart än regn.

Ordrik

Förmågan att kunna läsa och skriva är något jag skattar som ovärderligt. Det är en rikedom som inte går att mäta i pengar. Snarare är det tiden som kan bli en bristfaktor. Det finns helt enkelt för många böcker att läsa och för många böcker att skriva för att den ändå fullt rättvist tilldelade tiden ska räcka till.

Jag kommer inte hinna läsa ens en bråkdel av de böcker som skrivits och kommer att skrivas. Inte heller räknar jag med att få alla berättelser som trängs i kön på pränt.

Känner mig rik. Rik på ord vill säga och det är inte så tokigt. Frågan är bara vad de ger för ränta på ordbanken? Om jag skriver ett kapitel eller ett utkast bör det kunna bli en hel roman med tiden.

Ett hack i tiden

Nystart och vi skriver nu 2025. Övergången från december till januari känns alltid som ett hack i tidens LP-skiva. Det är inte en sömlös och naturlig överglidning som mellan årets övriga månader.

Nu är vi iallafall över hacket och skivan fortsätter snurra. Det nya året bjöd oss generöst på snö i storstaden och det är äntligen vitt på taken. Vintern kan fortsätta och vi med den.

Det blir spännande att se hur många inlägg jag kan knåpa ihop under året. Detta mitt lilla utlopp för tankar och reflektioner. Stora och små funderingar om livet och tiden och annat att förundras över.

Nu kör vi!