Verklighetsfrånvänd

För att slippa omvärldens galenskaper gömmer jag mig gärna i mitt eget huvud. Jag undviker att läsa nyheter och ser aldrig någonsin på teve.

Jag inser att det är fråga om strutsbeteende men vad ska man ta sig till. Det är ingen uppbyggelig läsning, det som basuneras ut som nyheter. 

I mitt huvud är det lugn och skönt. Där finns enbart mina egna galenskaper som är av betydligt beskedligare slag.

Kalla mig gärna verklighetsfrånvänd, jag vet inte åt vilket håll jag annars skulle vända mig. Nu blir det mot fantasin och jag dras till den alternativa verklighet jag själv kan skapa med dess hjälp.

Istället för ett aprilskämt

Idag är det första april men jag tror jag klarat mig från att bli lurad. Jag tänkte istället för aprilskämt lura på er min definitionen av en blå lögn.

Vad är en blå lögn kanske ni undrar. Eller så undrar ni inte alls det för att ni inte hört talas om begreppet innan. 

Titeln på min nyligen utkomna bok är iallafall Hotell Blå lögnen och då var jag förstås så illa tvungen att ge mig på att förklara betydelsen av detta hemsnickrade begrepp.

Blå lögn (en definition)
En lögn så bra att du tror på den själv. En fantasi som
uppfattas som en verklighet.
Blå lögner, till skillnad från vita, är inte oskyldiga.
Det är ett raffinerat sätt att skapa den verklighet du vill ha.

Och som en motpol...

Verkligheten (en sanning)
Verkligheten är mer komplex än man ibland vill tro.
Det vi kan göra är att följa med på slumpens turer,
lita på försynen och tro på att livet vill oss väl. För det
finns inget igenkännbart mönster, ingen begriplig regel-
bok att följa. Ingen dold sanning att dra lärdom av.
Sanningen är att ingen vet och det är gott nog att stanna
i den förvissningen. Denna insikt är resans mål.

Trettiosista mars igen

Idag inleds vårt sista år med en tonåring hemma. Yngsta barnet fyller 19 år. Hon blev inget aprilskämt men det var fasligt nära när hon föddes mitt i gränslandet mellan vinter och vår.

Jag minns att det var drivor med snö när vi körde hem från BB, då när mars just slagit över i april.

I helgen letade vi efter ett lämpligt småbarnsfoto att trycka på ett plakat inför den stundade studenten. Så fort det gick i backspegeln. Så tycks känslan för tiden fungera för de flesta, så det är väl gott och som det ska. 

The Days are Long but the Years are Short
- Gretchen Rubin

Eller med andra ord:
Nitton år passerar i en grisblink medan en arbetsmåndag i slutet av mars kan snigla sig fram.

Barnatro

Som barn letade jag med ljus och lykta efter någon som var religiös. Någon som hade en tro. Jag kammade noll. Inte en kotte bland släkt och vänner hade en tro att dela med sig av.

Jag vet att man kan bestämma sådant själv, att det inte är något man behöver få av någon annan men det styrkan hade jag inte i mig då. Jag frågade ut släktens äldsta, hade fått för mig att det var där chanserna var störst. Ingen sade sig tro på högre makter men de verkade tillfreds, så något hade det.

Det enda i religiös väg jag minns från tidig barndom var när maranata slog upp sitt enorma cirkustält på ängen nära vårt lilla centrum och en jämnårig pojke lurade med mig in. Det här var innan skolåldern så vi var runt fem.

Jag satt på marken med ryggen mot tältduken. En person mässade om att vi skulle bli frälsta. han gick runt till folk och gjorde något, sa något, vad vet jag inte men jag blev skrämd. Av det okända. Jag ville inte blir förvandlad. Det här med tro kändes otäckt när det kom så nära.

Jag smet ut genom glipan mellan marken och tältduken och sprang hem och gömde mig under sängen.

Än idag kan jag avundas de med en tro. Och samtidigt vara rädd för den. Jag förstår den ju inte och har aldrig haft en god förebild. Bara sett de avskräckande avarterna.

Frågorna är många. Alla saknar svar.

Finns något bakom scenen vi upplever genom våra sinnen? Finns ett maskineri med taljor och block? Vem drar i trådarna? Är vi marionetter på en teaterscen eller är vi alla medförfattare till ett drama utan enväldig regissör?

Jag sitter förvirrad på tredje raden och busvisslar i pausen.

Ridå.

Den andra världen

När jag berättar sitter jag inte här och hittar på och fabulerar utifrån. Nej, jag skapar en hel värld, går in i den och skriver därifrån. Fiktionen blir min verklighetsskildring. En ren dokumentär där jag följer mina karaktärer tätt i hasorna.

Skrivandet blir enklare, det är bara att skildra det jag ser och hör och känner. Lätt som en plätt men oj vad det är svårt att behöva tillbringa så pass mycket tid i den andra världen. Den som alla kallar Verkligheten. Vardagen. Jobbet, disken, tvätten...

Storken (DHL) har levererat

Nu är hon här, mitt första bokbarn. Min skapelse.

Levererad i förmiddags med lastbilsbud, nu staplade i kartonger i rummet som allmänt går under namnet skrubben. Här har våra arma barn, likt Harry Potter, bott i omgångar. Det är ett minimalt rum invid trapphuset. ja ni hör ju själva hur det låter...

Men det är här det magiska händer, det är här berättelserna blir till.

Nu återstår att se hur världen tar emot henne, lilla Maj. 

Jag citerar den fina önskan som en väninna till min mor en gång i tiden skrev på ett grattiskort när jag själv var nyfödd:

Till lilla barnet. Hoppas du får möta en god värld.

Ändan ur och ändan i

Att få något skrivjobb gjort handlar ofta om sittfläsk och kom-sig-för, med andra ord att helt enkelt få ändan ur vagnen och ner på stolen.

Startsträckan kan tyvärr vara orimligt lång. Åratal till och med. Men så en dag får man in ett flyt, en rutin och ett sträck-skrivande som inte vill ta slut.

Strömmen av ord och mening tycks inte sina. Bristvaran stavas tid. Men det är inte heller sant, för tid finns alltid att tillgå, Egentligen. Allt handlar om vad man gör med den tid som hela tiden finns och kommer i en stadig takt emot oss.

Rättvis tilldelning är vad som gäller gällande tid.

Och inspiration är inget att vänta på. Den brukar komma flåsande och hinna upp en när man väl satt sig.

Lägenheten speglar belägenheten

Det är så himla rörigt överallt. Inne, ute och i mitt sinne. Någon knäppskalle påstod en gång i tiden att ett rörigt yttre avspeglar ett rörigt inre och att ett tomt skrivbord därmed skulle innebära att dess ägare är tom i bollen.

Den personen kanske ändå var något på spåret.

För nu är det så rörigt att inget får plats. Inget ryms i rummen. Det är så tydligt att jag behöver rensa i mina rumsliga utrymmen för att få plats med mina tankar.

Hoppas bara inte jag kastar ut alla bra idéer med bråten jag hoppas kunna rensa ut.

Så snart jag får ändan ur.

En och samma, allt och inget

Har du någonsin reflekterat över ordet ensams ursprung? Ordet ensam har två komponenter, en och sam. Liksom det äldre ordet allena, all och ena. Samma blir det på engelska, alone, all and one och så även på tyskans allein. 

Allt är ett. Allt i ett och ett i allt.
Är vi delar av en helhet eller hela delar?

Ensamma eller tillsammans. Sak samma.

Vad ska boken heta?

Vanligtvis kommer titeln först till mig. Som ett frö till berättelsen. Precis som ett frö innehåller ritningen till ett helt träd så kan en hel roman med alla dess förgreningar och dolda rotsystem döljas i en titel.

Men konstigt nog, för det manus jag skriver på nu så lyser titeln med sin frånvaro. Det som brukar framgå som i blixtbelysning är nu helt osynligt.

Hur ska jag tolka detta, är det ett illavarslande tecken för berättelsen i sig eller är den bara svår att artbestämma?

Jag väljer att tro på det senare. Jag gillar nämligen historien men det är tusan så svårt att komma på en bra titel. Med dess båda föregångare var det enkelt. Titlarna bara fanns där, färdiga att använda och fylla med ord och mening.

Hotell Blå lögnen. Nattgammal is. Men sen tog det stopp. Vad sjutton!

Det ännu namnlösa manuset har hittills gått under arbetsnamnet Kaosupphävaren. Det ligger inte rätt i munnen. Det känns krångligt att säga och skriva. Och vad är ens en kaosupphävare? Just det kan förvisso fungera som intresseväckare och vara bra att undra men annars, nej boken behöver nog en annan titel för att kunna flyga.

Förhoppningsvis lär det visa sig när manuset blir mer färdigt vad det heter. Ungefär som att man bör se ungen innan man ger den ett namn.

Men som sagt, det är ovant för mig att inte titeln sitter där som en smäck redan innan jag skrivit en rad. Kanske är det dags att hitta igen den där perfekta boktiteln!

Komma ut

Det finns flera sätt att komma ut på. Ut ur garderoben och ut på bokmarknaden. I båda fallen kan det kännas naket och utsatt. Ditt innersta väsen blir utlämnat till omgivningens godtyckliga bedömning.

Duger jag som jag är? Som jag blivit och kommer att bli? Om man är modig eller naiv nog att slänga ut sitt hjärteblod till vargarna så får man förstås vara beredd på att de kan bitas.

Sågad vid fotsulorna. Fast mer troligt är att inget alls händer, att min lilla bok inte märks ens som en krusning på ytan i det stora bokhavet. Vilket är värst, att inte märkas alls eller att få usel kritik? De flesta skulle nog påstå att all uppmärksamhet är av godo, men jag vete katten.

Men nu är det i alla händelser för sent att fega ur, katten och alla hennes polare är redan ute ur garderoben och det vet ju alla att det inte går att styra katter.

Trädkramare

Att det är viktigt att vila kan vi väl enas om men vad som utgör denna vila kan vara mer individuellt. Jag tänker att vila är att göra något annat än det man brukar eller måste. Ett avbrott från arbete.

Och eftersom arbete kan vara både av fysisk och psykisk ansträngande art, så behöver även vilan se olika ut. En vilar genom att röra sig, springa, cykla eller raska promenader. En annan vilar med näsan i en bok eller genom att laga mat med sina barn.

Ingen vila behöver vara den andra lik. Men en sak som eventuellt förenar oss i vilan är naturens kraft. Vi kan göra många olika saker i naturen som är vilsamt. Åka skidor, plocka bär, orientera eller vandra dit näsan pekar, en timme eller en vecka.

Tecknet för vila på japanska är en sammansättning av tecknen för människa och träd. Med lite fantasi ser man en person som lutar sig mot ett träd, jordad, rotad, fredad, i fred.

Undrar om träden någonsin vilar?

Lägga till handlingen

Handlingen i mitt pågående romanprojekt ringlar vidare, slingrar och ormar sig fram. Oklart ännu vart den är på väg. Lika spännande för mig nu om jag hoppas det en gång i framtiden ska bli för läsare. Den här historien har inget tydligt synopsis, ingen karta, ingen snitslad bana att följa och fylla i med ord.

Detta är inte en painting by numbers utan en målning skapad på fri hand, möjligen med en kladdig otydlig skiss där de många lagren av utsuddad blyerts inte ger mycket till vägledning.

Berättelsen kommer till i själva skapelsen, när jag lägger ord till ord till handlingen.

Och vad betyder det att ett romanprojekt är pågående och hur vet man när det inte längre är det utan är klart?

Jag tror det är som konstnären Paul Gardner så klokt uttryckt det:

"A painting is never finished - it simply stops in interesting places"

Just så är det, när manuset skickats fram och tillbaka för sista gången och tryckfilerna är nagelfarna efter bästa förmåga, då får man anse att slutet är tillräckligt intressant.

Om platser

Platsen har betydelse. Var en historia utspelas påverkar den. Orten påverkar orden om man så vill. Det kan handla om dialekt och uttryck. Det kan handla om kultur. Det kan handla om att skildra sin egen plats.

Min första roman utspelar sig delvis i mitt eget Stockholm, föga fantasifullt men ändå mitt. Vi får även se en glimt av 1946 års version av staden. Andra delen av historien är förlagd till den fiktiva orten Blåhärad som antagligen finns i en alternativ tidlös version av Småland. Huvudpersonerna tar åtminstone tåget söderut från huvudstaden så någonstans där i trakterna bör det kunna vara. Ingen vet säkert, allra minst jag själv.

Det tråkiga är att jag inte kan resa dit och göra research. Jag kan inte besöka det lilla stadshotellet och dess magiska bar. Istället har jag låtit den byggas upp utifrån många olika hotellbarer. En mosaik av minnen, där det första fröet kom från Hydro Majestic i Australiens Blue Mountains. Där föddes tanken för 25 år sedan. 

En annan plats som fått stå modell till min bar är den lilla baren på hotell Åregården. Bokens framsidebild är tecknad utifrån ett foto därifrån. Receptet löd: Tag ett foto i en fin hotellbar, blanda med Edward Hoppers ande och vips sitter vi i baren på Hotell Blå lögnen.

Och bilen går bra?

För ganska många år sedan och ändå inte så länge sedan hade jag en gammal Cheva som hette Emy. Som alltid när känslan är så, att det är länge sedan men ändå inte så är det just sju år sedan. Hur som helst Emy var vår familjebil i många herrans år innan hon fick gå iväg på bilaktion.

Nu var det inte heller Chevan utan en annan amerikansk bil som var dagens ämne. Den där som inte längre känns helt rätt att ha investerat i, fast det måste sägas, själva bilen är fin. Blänkande röd och lystrar till namnet Blixten. 

Namnet står skrivet med små metall bokstäver där bak. Och det förde tankarna till en hyrbil vi hade för en dag för väldigt mycket längre än sju års sedan. Trettiotre om jag räknar rätt. Och det var en Nissan SENTRA CX eller nåt i den stilen. Det roliga var att någon som hyrt bilen före oss haft lite kul med de dr bokstäverna bak på bilen och arrangerat om dem så set stod SEX RAT och så de två överblivna bokstäverna en bit ifrån, förstås. Det var märkligt skoj, det var en sorts humor som föll gott i min jord. 

På samma sätt som varianten av den i USA så populära bil-dekalen Jesus-fisken: En firre med fötter där det istället för Jesus stod Darwin. Det var kul även om det ena strängt taget inte behöver utesluta det andra. 

Men nu var det Blixen vi skulle tala om och alla de olika sätt man skulle kunna arrangera om bokstäverna i namnet han har stämplat i baken.

Inget ont om namnet i sig Nikola Tesla var liksom jag själv elektroingenjör och till skillnad från mig en smått galen vetenskapsman.

Och jag kan konstatera att det finns förvånansvärt många fullt rimliga sätt att arrangera blott fem bokstäver. Se här ett urval jag gärna skulle testa om om jag visste att det inte skulle förstöra lacken.

SLATE (i betydelsen kritisera något/någon)
T-SALE
ASLET (ref, Elsa i Paris)

ELSAT
SATEL
TASEL (som i en liten tofs)

Och jo tack, Blixten rullar på som vilken Volvo som helst.

Två fåglar på en pinne

Många funderar på vad de ska ta sig för när barnen flugit ut. Det blir ett annat sorts liv, för vår del ett nygammalt där merparten av tiden bara är för oss två.

Man kan tänka att det blir tomt och tyst. Att man inte längre behövs och så är det givetvis. Hela föräldraskapet går i grunden ut på att man ska göra sig själv umbärlig och barnen självständiga.

Ändå tycks så många tycka det är svårt. Det talas om sådana som oss som Empty Nesters. Förvirrade fågelföräldrar som står där med nyfångad mask i näbben och ingen kvar i boet att mata. Ack och kvack.

Vi är ännu inte riktigt där, vi har en fågelunge kvar i boet. Det är en tidsfråga till även hon flyger ut. I takt med att barn blir större kommer tiden tillbaka. Tiden som fanns innan barn. Tid på kvällar, tid på helger, tid när man annars gick tidigt från jobbet för att hämta på fritids. Eller tid man spenderade hemma med snuviga små. Eller tiden i otaliga sporthallar.

Tid som var rolig då, men som man inte längtar tillbaka till nu. Trots allt. Allting har sin tid.

Nu är det tid för annat.

Sportlov i skrivarstugan

Det är helgen innan sportlovet i den del av landet där jag snart inte längre kan skylla på att jag har skobarn. Yngsta barnet tar studenten till sommaren och på högskolan finns inget som heter sportlov. 

Inget av dessa faktum hindrar mig dock från att ta ledigt under den beryktade vecka 9 och bege mig till fjällen tillsammans med halva huvudstadens befolkning. Så här är jag nu, visserligen iklädd ett av mina snygga underställ men åkt skidor har jag icke.

Vädret är alltför milt. Jämtlandsfjällen svettas av sig snön och kallare väder väntas inte förrän i slutet av veckan då det är dags att åka härifrån. Det gör mig inte jättemycket, jag gillar visserligen att åka skidor, i flacka backar om solen skiner, men när det är som nu slipper jag gärna.

Samma sak skrev tidningen Skrivas Johanna Wiman förra veckan då det var sportlov i hennes delar av landet. Hon gick ett steg längre och tyckte att man gott kunde slänga skidstavarna åt skogen och istället fatta pennan i ena handen och ett glas rödvin i den andra. 

Jag tror jag följer hennes råd tills kylan och solen behagar återkomma.

Trycksaker

Intryck, uttryck, avtryck och påtryck.

Såna ord går jag och tänker på medan jag otålig som en äggsjuk höna vankar runt och väntar på att min första roman ska komma ut från tryckeriet.

Försenat. Förbenat och så vidare. Trycka upp och trycka ner.
Högtryck och lågtryck

Och nu har jag kommit jädrigt långt från ämnet. Så vi sätter punkt här.

En mening

Jag får ett trevligt mail varje måndagsmorgon från en person som profilerat sig som coach och föreläsare, coach inom idrott och på senare år föreläsare inom gebitet vettiga tankar för kontorsarbetare på konferens. Jag uppskattar hans positiva framtoning och fokus på det goda i livet och hos oss människor.

Han kallar sitt morgonmail en termos i gryningen, något som värmer och det tycker jag han lyckas väl med.

Veckans mail handlar om mening, En menig med livet. För mig är meningen, meningen med livet. Skrivandet av meningar. Sammanfogandet av meningar till världar av ord.

Är det något man skulle våga sig på att kalla livsfilosofi, eller betyder det bara att jag ägnar mig åt verklighetsflykt?

Det jag uppfattar som budskapets kärna är att man behöver avsätta tid till den här sortens funderingar. Vad som är min mening är inget man snyter enkelt ur näsan. Nej, det är nog snarare en sån där eländig snorkråka som sitter fast så det blöder när man petat loss den.

Och om meningen inte dyker upp, om orden inte kommer. Vad betyder det? Att något saknas.

I mitt fall är det tid, tid och nyttjandet av denna tid, som ju förstås finns. Tid finns det alltid. Tipset som gavs var att prova att resa bort, för att ge sig själv tid. Gå in i en bubbla av tid där andra måsten inte får komma in. 

Kan den där bubblan vara ett sportlov i fjällen?

Tidsotypisk

Jag är nog, inser jag, inte tidstypisk, alltså typisk i mitt förhållande till tiden. Bodil Jönsson, som genom åren skrivit så mycket klokt och insiktsfullt om tid, säger i en intervju i DN...

Att hon ser tiden som ett ständigt närvarande bakgrundsbrus. Inte något som nödvändigtvis är viktigt. Inte ett diktat tänker jag. Bara något som är. Något som vi får.

Hon säger vidare 

- Det får mycket med en människa om man börjar fokusera på tiden som kommer istället för på tiden som försvinner.

Väldigt klokt, för tiden, eller åtminstone upplevelsen av den, är ju i mångt och mycket en konstruktion skapad av oss människor.

För mig är tiden en bärvåg för allt som sker.

Personen bakom texten

Läste en artikel i DN häromdagen där ett antal skrivande och läsande personer tillfrågades om hur de tänker kring den som skrivit en text i relation till läsupplevelsen.

Måste man gilla personen bakom en text för att kunna uppskatta ett verk?

Nej, och åter nej, svarade alla tillfrågade. Och jag håller givetvis med. Mitt svar är ett rungande nej. Varken rymd-odysséer eller historier om magi blir sämre av upphovsmakarnas privata åsikter och handlingar. 

Vad ska det spela för roll? Jag tänker att texten ska ses som något fristående. Något som rent av kan bli mer intressant och mångbottnat genom vetskapen att någon med åsikter man kanske inte alls förstår eller delar kan ha skrivit något så lysande.

Det är fascinerande med skrivandet. Hur någons erfarenhet blandat med fantasi kan bli till en fullödig värld, skapad i någons tanke. En värld som läsaren kan stiga in i.

Kreativt skapande är i sanning magiskt och frågan är hur mycket av handlingen som författaren ens bestämmer över.

I skrivande stund

Stunderna av skrivande. Det är de jag alltid längtar till. När jag får skapa världar av ord. Mäktigt och magiskt på samma gång. Vilken superkraft!

Det finns folk som kan måla, skapa känslor med färg. Som min vän Hopper. Eller vän och vän, Edward Hopper är en konstnär som jag beundrar. Han gick ur tiden 1967, flera år innan jag föddes, men hans konst är tidlös och jag har omedvetet länge inspirerats av honom.

Jag skriver omedvetet, för så är det. Det är först långt i efterhand som jag insett att han målade paret min första roman handlar om redan 1942. Det är till och med fyra år innan de ses, i min karaktär Jans tideräkning. 

Var det Hopper som kunde se in i framtiden eller var det jag som såg bakåt?

Allt finns där i bilden, Jans fedora, Majs röda klänning och hur de sitter där tafatta invid varandra. Nära men åtskilda av ett hav av tid och overklighet, Hur ska de våga närma sig varandra?

Själv kan jag varken måla eller skapa musik, knappt ens spela en trudelutt ur barndomens pianobok jag just hittade i pianopallen. Jag håller mig till ordet. Håller mitt ord.

I skrivande stund, skrivande.

40 000 ord

Hur lång är en roman? Hur långt är ett snöre? En berättelse? Deckare har ett mer mallat format, styrt av konventioner, 300 sidor omkring 80 000 ord är något av en standard.

Min första roman är så kort att jag nu är orolig att titeln inte ska rymmas att trycka på bokryggen. Jag väntar som en äggsjuk höna på att boken ska komma från tryckeriet och det är förseningar. 

Ingen prognos på leveransdatum. Nervöst värre, nästan i klass med den veckan jag gick över tiden med yngsta dottern. Farligt nära att bli ett aprilskämt kom hon till slut, den trettiosista mars. För snart nitton år sedan och så länge sedan känns det då rakt inte.

Min berättelse är omkring 40 000 ord. Det blev inte mer innan den var klar. Likadant är det med efterföljaren som nu ligger på lagring för att mogna. Jag hoppas att den bär sig åt som ett fint vin och blir bättre av att ligga till sig i mörkret.

Den tredje delen i det som jag föreställer mig blir en trilogi är påbörjad sedan nyss. Där finns i skrivande stund 6 000 ord. På god väg med andra ord, eller dessa ord, om vi ska tro att även denna stannar på i runda slängar 40 000.

Naturen läker

Titeln på detta inlägg är trevligt tvetydig. Så bra, då kan jag få fram två poänger i ett svep. Den första är naturens läkande kraft. Det faktum att våra kroppar tycks vara präglade på naturen, i samklang på ett sätt som vi förmodligen inte fullt ut förstår.

Puls och blodtryck sjunker hos sen stressande stadsmänniskan så fort hon sätter foten i gröngräset. Det kan rent av räcka med att titta på en bild av ett träd. Vi är skapade för att vara i naturen, knappast för att tillbringa en stor del av vår tid inuti byggnader av betong.

Shinrin-yoku är ett begrepp från japanskan, som vanligt har de ord för saker jag gillar. Rakt översatt betyder det skogsbad och innebär att man ska låta sina sinnen bada i naturen, översköljas av frodig grönska.

Min andra poäng med titeln Naturen läker är förstås naturens egen förmåga att hela sig själv. Om vi bara lämnar den ifred så kan den med stor sannolikhet läka de stora sår vi orsakat. Visst blir det ärr men när såren läkt kanske naturen står starkare än innan.

Jag vill tro att naturen har kraft nog att läka, både sig själv och oss, att vi kan få finnas kvar.

Det tycks vara alltför lätt och behändigt att glömma bort att även vi människor är en del av naturen.

Brinn min låga

En ny romanidé, alldeles i sin linda. Precis i början är en berättelse liten, nykläckt och yrvaken. Är den livskraftig nog att bli en färgsprakande galande tupp? Eller kanske bor något helt annat i ägget, som en drake, eller en sköldpadda.

Det kan man inte så noga veta. Inte ännu.

Nu gäller det att hålla liv i den lilla flämtande lågan. Men hur, när så förtvivlat lite tid finns att fästa historien på papper. Eller datorminne då för att vara ärlig.

Formuleringar trängs i huvudet men om jag inte hinner skriva ner dem så rinner de ner i avloppet. Tyvärr är det ofta i duschen som idéerna kommer, eller på en löptur när inget finns att skriva på. Det var faktiskt just under en springrunda som det första idé-fröet till det jag skriver på nu behagade dyka upp.

Till slut var jag tvungen att korta ner den planerade löpturen och vända hem för att inte tappa något som kan bli till en hel roman. I bästa fall och om jag kan hålla den ömtåliga lilla lågan brinnande länge nog för att brasan ska ta sig.

Granbarr och konfetti

Jag såg just ett granbarr på hallgolvet och istället för att plocka upp det så skriver jag ett inlägg här. 2025 är idag en månad gammalt och både jul och nyår känns som länge sedan. Vår gran raskades ut redan i mellandagarna så barret måste ha legat där ett bra tag. Eventuellt har det skyfflats runt, det har knappast legat exakt mitt på hallgolvet hela tiden.

Hur mycket man än dammsuger och sopar blir det alltid barr kvar och de kommer fram när man minst anar det en solig dag i juli. 

Precis som med konfetti går barren aldrig att bli av med. Har man en gång i festyra strött ut de små färgglada papperslapparna så finns de i ditt hem för alltid, ja i nästa persons hem också för de blir kvar under tröskeln när du flyttstädar och sen kryper de fram.

Granbarret får ligga kvar. 

Far är rar - mor är en orm

Med denna travesti på den gamla läseboksgodingen inleder vi detta nya år. Lämnar draken att vila och går in i ormens år. Åren går fort och djurparaden rusar snabbt förbi. Det har redan gått fem år sedan vi firade råttans intåg.

Vad kännetecknar då ormens år? 

En person född i ormens år kännetecknas av intelligens och visdom. Även elegans och charm tillskrivs denna lyckans orm.

För oss övriga då som inte är födda på ett orm-år? Vad betyder det att leva under ormens år?

Ormen är starkt kopplad till transformation, förnyelse och förändring. Kreativiteten ska visst kunna få sig en skjuts genom trä-elementet som är kopplat till årets orm.

Och svärmor är faktiskt en orm, hon är född 1941.

Gott nytt år!

Lost again in translation

Översättning av texter och särskilt skönlitterära sådana är vanskligt. Språket i sig bär så mycket extra färg och känsla. Språket klär på orden. Det finns ett gott skäl till att det kallas för språkdräkt.

Jag läser just nu en bok som handlar om slump och tillfälligheter. Synkronicitet. Att jag läser den just nu beror förstås på en ren tillfällighet. Den att jag skriver på en roman där huvudpersonen tappar sin förmåga till normal oordning. Han har fått en kaosupphävare på halsen eller rättare sagt i munnen. Detta irriterande magiska väsen har av misstag råkat hamna i hans nyinsatta tandimplantat av titan.

I boken jag läser som inspiration finns ett stycke återgivit både på originalspråket (engelska) och i svensk översättning. Författaren som fått lov återge det insprängda stycket vågade inte tro att han fått med alla nyanser i sin egen översättning av originalet och lät därför båda versionerna stå med.

Han var övertygad om att något skulle gå förlorat i översättningen, kanske kan något även tillföras. Apropå det så läste jag i DN häromveckan om en kritiserad översättning där personen som översatt till svenska hade lagt till lite väl egna reflektioner. Hon hade helt enkelt ändrat på originalets intention. Författarens mening med det skrivna ordet. 

Och det är ju inte meningen att en översättare ska göra utan precis tvärt om. En översättares uppdrag är att bevara den ursprungliga meningen och känslan. Förmodligen är det ingen enkel balansgång. Men det som förvånade mig med just detta exempel var att översättaren inte alls hade konfererat med författaren om saken. Nu vet jag ingenting alls om översättarens yrke och hur det normalt fungerar men för mig kändes det märkligt att inte rådfråga textens upphovsperson. Istället för att som nu reta upp denne med en översättning och mening som inte kändes igen.

Lost in translation, som sagt.

Hundöron

Jag erkänner mig skyldig, jag är en sådan som viker hundöron i mina böcker. Och inte bara i pocketböcker som eventuellt kan anses vara tillåtet. Nej, jag viker hundöron även i de fina inbundna. 

Inte för att jag lider brist på bokmärken. Jag får dem ofta som present och det uppskattar jag. Vackra bilder, ibland till och med en trevlig tofs. Och visst använder jag mina bokmärken, men viker envist ändå mina hundöron.

Kanske för att jag gillar att se att böckerna lästs, att de älskats och tummats. Att man tagit paus på intressanta ställen.

Mitt senaste tillskott i samlingen är ett jättefint magnetiskt med glasögonprydda hundar, förstås med till-hörande hundöron. Jag fick det av yngsta dottern som naturligtvis känner mig alltför väl. Det kan hända att just den boken som jag nu använder det bokmärket i slipper få vikta hörn.

Den boken som är skriven samma år som jag föddes är en av de bästa jag någonsin läst och nu planerar jag att läsa om den trettiofem år efter att jag fick det redan då vältummade exemplaret av en vän. Oklart dock om det redan finns hundöron på några av sidorna.

Den som läser får se... 

Mitt i

En torsdag mitt i veckan. Mitt i januari. Livet pågår. Fånga tiden. Häng med i strömmen, helst utan att spolas bort.

Man brukar ju annars säga att det är onsdag som är mitt i veckan och på tyska heter det till och med så. Här hemma är onsdagen känd som lill-lördag vad nu det innebär, men om man räknar efter så är det ju faktiskt torsdagen som ligger mitt i veckan. 

Och dagens datum 16 januari ligger prick mitt i månaden med femton dagar på varje sida. Tänk åt ena håller låg en gnistrande nyårsafton och andra ändan ligger februari. Nästan vår i luften.

Mitt emellan är helt enkelt lagom mitt i prick.

Tomtevila

Räven raskar över isen och jag har raskat ut julen. På måndag är det tjugonda knut och då ska julen ut. Jag ordnade det redan idag för hinner icke på en måndag. Det är inte alls lika roligt att plocka bort julsakerna som att plocka fram dem.

Det är rent ut sagt plågsamt att inse att julen är över för denna gång. En stor samling garntomtar ligger nu i en flyttkartong istället för glatt uppradade till körsång i mitt runda köksfönster. Jag vet att det är barnsligt men det är inte kul att pressa ner min trevliga ren Hälge i en annan flyttkartong i sällskap med diverse adventspryttlar.

Alla ljusstakar som stått och lyst i fönstren är nedplockade. Det kommer att kännas bra mörkt nu i ett antal veckor innan det naturliga ljuset kommer tillbaka. Endast slingorna på balkongerna fick sitta kvar. Dit ut ger jag mig inte förrän vintern släppt greppet om balkongräcket.

Apropå att släppa greppet. Dags att släppa taget om julen. Det kommer ju en ny i slutet av året och tills dess får tomtarna sin välförtjänta vila på loftet.

Vintern är inget att lita på

Drömmen om den vita mattan dras lätt undan. Det vackert gnistrande snötäcket som jag alltid längtar efter så här års men alltför sällan får glädjen att uppleva. Jag har bosatt mig på fel plats i landet för att vintern ska vara något att lita på.

Dra undan mattan, eller kanske är liknelsen med att rycka duken av ett bord så snabbt att tallrikar och glas förvirrat står kvar, är bättre.

Plötsligt står man där i full mundering i en skidbacke utan snö. Snopet på något vis. Och tyvärr finns väl ingen vädergud att blidka eller försöka sig på ett offer till. Vad vill den isåfall ha? Ett fruset hjärta, eller kanske ett varmt? Färgglada raggsockar eller en riktigt snabb kälke?

Hur som helst, vi fastslår att snö är klart roligare och mer njutbart än regn.

Ordrik

Förmågan att kunna läsa och skriva är något jag skattar som ovärderligt. Det är en rikedom som inte går att mäta i pengar. Snarare är det tiden som kan bli en bristfaktor. Det finns helt enkelt för många böcker att läsa och för många böcker att skriva för att den ändå fullt rättvist tilldelade tiden ska räcka till.

Jag kommer inte hinna läsa ens en bråkdel av de böcker som skrivits och kommer att skrivas. Inte heller räknar jag med att få alla berättelser som trängs i kön på pränt.

Känner mig rik. Rik på ord vill säga och det är inte så tokigt. Frågan är bara vad de ger för ränta på ordbanken? Om jag skriver ett kapitel eller ett utkast bör det kunna bli en hel roman med tiden.

Ett hack i tiden

Nystart och vi skriver nu 2025. Övergången från december till januari känns alltid som ett hack i tidens LP-skiva. Det är inte en sömlös och naturlig överglidning som mellan årets övriga månader.

Nu är vi iallafall över hacket och skivan fortsätter snurra. Det nya året bjöd oss generöst på snö i storstaden och det är äntligen vitt på taken. Vintern kan fortsätta och vi med den.

Det blir spännande att se hur många inlägg jag kan knåpa ihop under året. Detta mitt lilla utlopp för tankar och reflektioner. Stora och små funderingar om livet och tiden och annat att förundras över.

Nu kör vi!