Vanan att spara undan det finaste till sen, visst vet jag var den kommer ifrån men vet också att för mig är behovet av att lägga undan inte längre akut.
Vanan kommer av att inte veta hur morgondagen ser ut, oron att det blir sämre tider. Vanan kommer från mormor och systrarna och bröderna i hennes generation och de som fanns före dem. Jag har all respekt för att inte slösa och så långt tänker jag inte sträcka mig. Men jag vill unna mig och de mina, det är kanske en hårfin skillnad.
Jag vill använda mina fina kryddor, tvålar och pennor. När jag var barn sparade jag dem tills de torkade och inte längre var användbara. För mina barn kommer det naturligt, de använder sina förbrukningsvaror, se där, det till och med kallas så!
Skulle det bli så illa att man inte kan köpa nytt har de i alla fall haft glädjen att använda vad de hade. Jag vet inte om de medvetet resonerar så, troligen inte. De har aldrig behövt uppleva brist på något. Bra eller dåligt, kan man fråga sig, men det är svårt att skapa materiella brister där inga finns.
Jag hoppas och tror det finns andra sätt att visa att tillgångarna inte är oändliga, att skapa tacksamhet för både det lilla och det stora i livet.
Jag har lärt mig att skriva med bläck i den nya fina anteckningsboken, dricka årgångsvinerna (då de är som bäst), i de finaste kristallglasen, äta upp den hemgjorda sylten given som present i återbrukade vackra burkar. Inget blir bättre av att sparas, möjligen med undantag av vinet.
