Allt man gör är istället för

Vissa dagar känns det som jag väntar, dock ytterst oklart på vad. Inte på att saker ska återgå till det normala för vad är ens normalt numera?

I väntan på, vad hette han? Godot. Han som aldrig dök upp hos dem som satt och väntade i dikesrenen.

Den som väntar på något gott. Väntar oftast för länge.

Det som känns annorlunda nu är att det är oklart vad vi ens väntar på. Vad är det som skjuts upp? Innan var det mycket som bokades av och planerades om, gjordes på andra sätt som dög men ändå inte.

Släktträff över Zoom är bättre än att inte synas alls. Men kanske inte i längden. Inte när avståndet känns lika långt till grannkommunen som till andra sidan jorden. Det är ingen skillnad. Inte längre. 

I två år har livet stått på sparlåga. Det är nödvändigt, det är för andras skull. Av solidaritet med de som sliter på allvar. De som försöker rädda liv och de som håller vårt samhälle under armarna och ser till att infrastrukturen fungerar ännu en dag.

Håll er borta. Håll er hemma. Håll avstånd.

Vad gör det med oss människor att fostras i att vi är skadliga för varandra?