I stormens öga

Ibland drar jag mig för en stund undan omvärldens elände. Skapar en skyddande vägg. Transparent och tunn men ändå ett isolerande höljde.

Omgärdar mig med lugn. 

Det kan inte vara meningen att vi ska bära hela världens bördor. Bara för att vi kan ta del av nyheter i realtid överallt ifrån kan det inte vara tanken. Miljöförstöring, klimat och väder som bär sig åt som otyglade vilddjur.

Jag sopsorterar, komposterar, cyklar och kör elbil men har tidigare rest med flyg och blivit jagad av skogsbränder och följt en glaciär smälta bort i ofattbar takt.

Opålitlig politik. I alltfler länder. Var det möjligen bättre förr?

Lägg till detta senaste årens virus som fått oss att fjärma oss från varandra. Håll avstånd. Ett fysiskt avstånd som med tiden riskerar att bestå mentalt.

Jag stannar där. Lämnar dagens elände och krigshärdar och drar mig in i min skyddande sfär. 

I stormens öga är det vindstilla och det tunna höljet klarar sig ifrån att brista.