Igår plockade jag hallon för första gången på drygt 40 år. Ändå satt det kvar i muskelminnet. Den njutningsfulla känslan av att fylla en hink med de röda bären. Det var inte vildhallon utan självplock i en odlingstunnel, stora som jordgubbar.
De lagom mogna bären lossnade så lätt, närmast hoppande via min hand och ner i burken. Hade inte mina små hinkar som tidigare innehållit grekisk yoghurt blivit fulla hade jag aldrig kunnat sluta plocka. Jag övervägde starkt att fortsätta fylla en papperskasse jag också hade i bilen.
Jag kände igen denna smått besatta känsla av frenetisk skördande från barndomen. Under samma period som mitt senaste hallonplockande ägde rum skördade jag även ärtor, körsbär, plommon, krikon, vinbär, potatis, äpplen och säkert nåt mer som jag nu glömt att räkna upp. Frilandsgurkor kanske.
Ärtorna skulle sedan spritas och i känslan av att sitta i timmar och öppna ärtskida efter ärtskida och se en stor röd skål långsamt fyllas till brädden av de små gröna kulorna fanns något djupt tillfredställande.
Det var fint att återuppleva den känslan. Det lugnande att göra något med fingrarna, att gå samlaren i mig till mötes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar