Om vi haft svansar...

Jag läste om en intressant teori, kanske på gränsen till fiktion, kanske helt sant, jag vet faktiskt inte.

Det är det här med svansar... 

Och om känslor och vad som händer om man undertrycker dem. Det känns inte som hokus pokus att många får ont i kroppen till följd av spänningar orsakade av tankar som stressar. Ont i ländryggen. Där den där svansen skulle ha suttit om inte utvecklingen bedömt den som onödig.

Hundar uttrycker helt genomskinligt sina känslor med svansen. Vi människor pratar en del om att vi borde vara mer öppna, mer hela. Kunna vara vårt sanna jag både hemma och på jobbet. Att vi skulle må bättre då.

Tänk vad avslöjande det skulle vara med en svans. En del av kroppen som nästan lever sitt eget liv, som vi inte kan hejda eller dölja så enkelt. Man sitter där och sveper lite lojt med svansen. Det syns att man mår skapligt bra. Man signalerar ett lugn. Kanske sprider man det också.

The tail will tell...

Slokande svans, med rufsig tofs. Signalerar att det kan vara dags att göra en förändring.

En svansföringsupplyftande förändring.

Jag tror moder natur kan ha gjort ett misstag i tillbakabildandet av denna förträffliga extremitet.

Samskapandet

Är mängden historier begränsad? Det händer att jag anar mina egna idéer i andras alster, som nu i förra veckan i en litteraturrecension. En dålig deckarhistoria insprängd i en essä om det egna skrivandets vedermödor, i en avlägsen ungdom. Nåja ingen är väl så unik som man vill tro...

Det är väl så det fungerar med selektiv varseblivning. Igenkänning av det egna tillståndet. När man själv är gravid ser man stora magar och barnvagnar överallt. Är det samma fenomen som gör att jag ser mitt bokbarn springa förbi lite här och där. Tittar busigt fram från en bokhylla fast hon inte ens är tryckt och utgiven ännu.

Men historierna kanske inte kommer inifrån? Ibland känns det verkligen inte så.
Varifrån kommer då idéerna och vem tillhör de? Den är min, jag tog den först! Man kan väl inte stå och slita i en idé från varsitt håll som två tanter på butiksrea i Ankeborg?

Vad blir det då? Två halva berättelser?

Tänk om idéer, som författaren Elizabeth Gilbert på allvar tror och beskriver i sin bok "Big Magic" är egna väsen som genom samarbete, kanalisering med en mottaglig människa kan samskapa en berättelse.

Tänk om det är så kreativiteten fungerar. Samarbete i dess renaste form. Mellan en livsform och en annan. Troligen utan att parterna är riktigt medvetna om hur det sker. Lika magiskt som skapandet av allt liv.

Hur låter inspirationen?

Skriver jag bäst omgiven av sorl eller tystnad? Ibland är gränsen tunn mellan inspirerande bakgrundsljud och vad som blir en störande ljudmatta.

Det störande uppstår när ljudet når in, när det bär på begriplig information. Något man lockas lyssna till och fångas av. En obegriplig ljudmatta är däremot oftast OK, så länge det inte är byggslammer för det kan jag inte tänka till.

Det bästa är lågmält sorl på lokal, tex ett café eller en bar utan hög musik. Men, så snart enskilda ord och samtal går att urskilja blir det en distraktion. Det allra värsta är av någon anledning halva samtal, där den ena parten befinner sig i andra änden av ett telefonsamtal.

Jag undrar hur det skulle vara att lyssna på radio på ett språk jag absolut inte kan ett ord av. Eller bara ljud. Naturens ljud.

Regn. Vindsus. Eldknaster.

Sådana ljud som vi under årmiljoner lärt oss att slappna av och somna till.

Troligen föddes människans berättarkultur kring en knastrande eld med vindsus och regn som bakgrundsljud.

Konstnären vill inte ha tråkigt

I tradigheten sinar den inre idéströmmen. Kreativiteten är våra själars syre. Utan tillgång till den källan kvävs vi.

Det är den påtvingade normaliteten som dödar kreativiteten. Vardagslunken tar kål på lekfullheten och den inte helt normal-accepterade knasigheten.

Det gäller alltså att hålla inspirationen vid liv. Roa den, ge den näring genom handlingar och tankar den inte gäspar igenkännande åt.  

Livet i mars

Mars månad...

Marskatt
Marseille
Marsvin, är det vin som dricks i mars.

Marsalavin
Marshmallow
Marsansås
Marsipan

Marsupilami

Drömmen om en tom hylla

Jag har ett skapligt belamrat hem. Det är prylar överallt. Jag delar bostad med tre individer som alla drar sina strån till vår samlade stack av bråte. Varje år, sådär lagom till nyårslöftet tänker jag att, nu. Nu är året inne då jag skall fixa ett hem med luft och rymd, med rena ytor, utan plotter.

Tänk om jag kunde lyckas få till en tom hylla någonstans, eller en låda som rymmer något mer. Överfullt överallt. Var kommer allt ifrån?

Inför 2019 har jag till och med köpt en bok som skall guida mig med ett nytt rensningstema varje vecka. 52 kapitel. Upplägget känns betydligt mer genomförbart än Marie Kondos drastiska råd:
Kasta allt du inte blir lycklig över. Hur ofta känner man lycka över sin tandborste eller stekpanna? Likafullt vore det irriterande att inte ha dem kvar. 

Det började med hallen men det kändes så jobbigt så jag tjuvkikade på vecka 2. Papperskorgar. Man skulle ställa papperskorgar strategiskt lite här och där. Nej, den kändes inte bra. Det är jobbigt nog att tömma de vi har i kök och badrum. Fler? Nej tack.

Tredje veckan kom vi in i mitt favoritrum, köket. Det är inte matlagning jag gillar utan köket är mitt primära arbetsrum. Det är här jag skriver. Oftast. Jag fick vara kvar i köket även veckan därpå och rensa bland torrvaror och i kyl och frys. Frysen innehöll mer is än mat. Januariminus på balkongen räddade mina matlådor medan isen smälte.

Det är något konstigt med mina matförråd. Bland kryddburkar och gryner finns alltid något som haft utgångsdatum innan jag ens flyttade in i köket. Varje gång.

Badrumsskåp. De skulle jag faktiskt kunna rensa någon dag. Det är inte så farligt.
Tvättstuga. Har vi ingen separat. Sånt bor också i badrummet.
Städskåp. Det var något mormor hade. Därinne luktade jättegott av skurpulver. Vi har inget. Dammsugaren står inklämd i en överfull hallgarderob. Där står den bra.

Den sjunde veckan, som vi är inne i nu, är det semester från städningen. Jippi!
Drömmen om den tomma hyllan får förbli en dröm...

Innan det mentala sminklagret lägger sig ivägen...

De här jäkla morgonsidorna, varför måste de skrivas just på morgonen? Varför är det viktigt? Jag som redan innan är både morgontrött och sen till jobbet så det räcker. Skall jag verkligen behöva lägga ytterligare en tidskrävande aktivitet på morgonen?

Ja, det verkar så. Det är bara tidigt på morgonen, i yrvaket skick, innan den mentala polityren kommit på plats, som magin fungerar.

När man fortfarande är oförställd. När de sanna innersta tankarna kommer ut i oredigerat skick.
Jag fuskar lite dock. Det allra första jag gör är att fixa en kanna kaffe, om ingen redan hunnit före så den står klar på köksbänken. Då är det lyx.

Kaffet är ett absolut måste, annars går det inte. Inget kaffe - inga ord, ingen text. Ingen magi.