Det var kärlek vid första ögonkastet. Det kändes i hela kroppen, jag bara måste ha henne. Blev lycklig av att se henne, höra henne. Snygg. Vacker. Jag hade drömt länge och sett på sådana som liknade henne som en ouppnåelig dröm.
Men så stod hon där en dag, helt oväntat. Det var inte alls planerat. Hon hade just kommit från det stora landet i väster. Det var 1997, året då allt hände. Examen från högskolan, första riktiga jobbet, flytt till lägenhet i nybyggt hus och så bröllop på det.
Vi gjorde många resor tillsammans, från Nordkapp till Andorra och många till Frankrike. Både innan barn och senare med de två döttrarna. Men åren har gått, hela tjugoen stycken om man skulle våga räkna efter och sådana som Emy orkar inte så mycket längre än så.
Emy kom till Sverige som fyraåring och fick ett nytt liv i Europa. Nu har hon lämnat oss, eller snarare vi har lämnat henne.
Jag vet att det är larvigt att känna saknad. Hon är ju bara en bil...
