Det är första juni. Galet, vad hände med dagarna på vägen hit? Hann jag känna dem, se dem, höra dem?
Svårt att veta för i efterhand, i backspegeln, tycks det alltid ha gått så fort.
Framför mig vill jag att vägen ligger lång och utsträckt. Långsamt slingrande genom mjukt böljande landskap, där man kan ströva. Hur kan en väg slingra sig långsamt? Ligger den inte still?
Svaret ligger i strövandet, ett ord nästan lika fint som släntra.
Släntra gör man i stan och strövar gör man i naturen. Flanera kan man också göra i stan men inte i skogen. Det skulle bara se fånigt ut. En flanör behöver publik och rådjuren är visserligen nyfikna men inte på det viset.
För att släntra behöver man ingen publik. Inte ens sällskap är nödvändigt. Släntrandet är ofta en enpersonsaktivitet. En behaglig sådan som för en dit man behöver gå. Lugnt och varsamt.
Idag slår jag ett slag för dem alla. Släntraren, Flanören och Strövaren.
De behövs så väl som kontraster till allt hastande och skyndande i våra steg.
Alldeles oavsett hur du tar dig fram i tillvaron är det snart juli. Se till att hinna uppleva juni innan dess.
