Tvivlet har vassa tänder och starka käkar. Det sliter mitt självförtroende i trasor. Får mig att känna att detta är för uselt att slösa papper, bläck och datorminne på.
Varför tänker jag så? Ingen skulle ju behöva se eländet. Och ändå låter jag det ske. Gång på gång. Självplågeri borde man undvika. Och ändå.
En hämmande kraft som jag behöver övervinna. Övermanna eller kanske överkvinna? Kraften kallas skam. Vad för mig att skämmas? Risken för ett misslyckande? Eller kanske tvärt om, risken att lyckas?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar