Mellantiden fattas mig. Den där lilla stunden mellan jobbet och hemmet. Då, när jag kunde landa i mig själv (usch så klyschigt det låter!) men vad ska man annars kalla det?
Ställtiden, som Bodil Jönsson myntade. Tiden då man ställer om från det ena till det andra.
Jag brukade kalla det textstund och som sällskap hade jag en blommig skrivbok jag fått av mina föräldrar i födelsedagspresent. Det kan ha varit sommaren 2017. Sju år sedan, varför är det alltid sju år sedan då man tänker tillbaka på något?
Eller tjugosju? Som det gått sedan den sommaren vi flyttade in i huset där vi bor. Då var jag för övrigt också just tjugosju år. Det är den ålder jag alltid tänkt och sagt är den optimala. Den där jag skulle velat stanna för evigt om det gick.
Du är inte för ung för något speciellt. Jag hade tagit examen, fått jobb, gift mig och som sagt flyttat in i det lägenhetshus som jag ännu bor kvar i. Nu har det i en grisblink gått lika lång tid till.
Två gånger tjugosju, är det möjligen dubbelt så bra?
Hur som helst så ska jag återuppta den där textstunden. Åtminstone en dag efter jobbet varje vecka ska jag boka in en träff mellan mig och den där blommiga skrivboken. Inte samma som sist utan en likadan. Den första jag fick är förstås fulltecknad sedan länge.
Det som saknas i tiden är möjligen en pausknapp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar