Den underbara känslan av att ingen vet var du är

Jag tänker ibland på hur "dagens ungdom" upplever sin ständiga uppkoppling och närvaro i båda den verkliga världen och den digitala. Saknar de helt behovet av att dra sig undan till en hemlig plats där ingen vet var de är? Det är nämligen lätt att få för sig det för en person med erfarenhet av ett liv innan såväl internet, mobiltelefoner och sociala medier uppfanns.

Hela mitt liv har jag haft ett behov av att ibland vara någonstans där ingen vet att jag är. Jag rymde till skogs som 7-åring när bokstavstraglandet i första klass blev för trist för en som skrivit långa sagor, visserligen fulla av stavfel, men ändå, sedan 4-årsåldern. Det var mer intressant att i ensamhet bygga bondgårdar med djur av kottar och bäst av allt, ingen visste var jag fanns.

Just detta fick sitt slut när fröken i skolan klagade och min mamma rycka in och sitta med mig i skolan så jag inte skulle sticka vid första bästa rast, sen fixade min mor så jag fick flytta upp en klass, tack mamma! Efter det har jag mycket sällan skolkat.

När jag var i tidiga tonår kunde man flyga vart som helst inom Sverige för 100 kr. För en hundralapp kunde man köpa en stand-by biljett till Malmö eller Kiruna och oftast kom man med första plan. Jag hade en period då jag utnyttjade detta som litet rymningsäventyr. Jag minns den underbara känslan av att ingen visste var jag var. Ibland blev inte äventyret större än att spela flipper på Kallax i väntan på att få flyga vidare med en Fokker 27:a till Kiruna, jag älskade dånet av propellerplan på den tiden. Vinstlotten var en destination med byte, två starter för en hundring!

På 80-talet åkte man också iväg på ett ytbytesår till andra sidan Jorden och kontakten hem bestod på sin höjd av ett par telefonsamtal och ett antal vykort till sina stackars föräldrar. Nutidens ungdom kanske reser mer än vi gjorde, men de är ändå hela tiden synliga hemma via Facebook och Skype. Missar de inte något? Jag vet inte, kanske finns inte det där behovet längre. Vet de ens att det går?

Vikten av att se bakåt och blicka framåt

Snart är 2012 tillända, bara en dag kvar. Världen gick inte under vid midvinter så vi får se 2013 också. Imorgon är det dags att sammanfatta det gångna året. Jag håller hårt på traditionen att skriva min "nyårskrönika" varje nyårsafton. Det har har jag gjort sedan jag var 13-14 år, är 42 nu så det är några stycken som skrivits.

För ett år sedan satte jag mig på favoritfiket med mina skriverier, det får nog bli en tradition som får hänga med även detta år. Såvida jag inte skall skriva det i bloggform förstås, det var ju en ny tanke för mig som kanske inte vore så dum att försöka sig på.

Det som känns allra bäst är att för mig själv summera vad som hänt i livet. Vissa år står ut mer än andra, så är det bara. Det finns "stora år", som det som innehåll såväl giftermål, högskoleexamen, bostadsflytt, köp av ny bil och en lång bröllopsresa, eller åren då barnen föddes. Somliga år är lite mindre händelserika men inte sämre för det.

Jag tror det är nyttigt att reflektera över vad som hänt och vad man önskar skall ske härnäst. Nyårsafton är ett bra och symboliskt tillfälle för detta, oavsett om man gör det bara för sig själv eller för omvärlden att ta del av.

Kan lite julefrid ge skrivarro?

Ja, det får man ju hoppas, för det är i den tron jag lever. Om jag bara hade en orörd strimma av tid, tillräckligt lång, skulle jag kunna uträtta skriftliga stordåd. Det är verkligen inte säkert att det skulle bli så, det inser till och med jag men utan tiden blir det hur som helst ingenting.

Jag vill gärna ha min förhoppning kvar, leva kvar i tron att jag kan, om bara tiden finns. Tiden att ha tillräckligt tråkigt för att locka fram fantasin ur sin undanträngda vrå.

Jag fick det nyligen bekräftat av en skrivande person jag beundrar. Bodil Malmsten säger i sin bok "Så gör jag" att tillgången på tid påverkar hennes förmåga att skapa.

Det kanske faktiskt är så enkelt att man måste få ha lite tråkigt för att inspirationen skall rinna fram? Så är det nog, det känns rätt.

Själva känslan av att ha gott om tid är värdefull, mer värt än allt annat skulle jag säga.

Inspirationskällan

Lust och ro är vad jag behöver för att orden skall komma. Det är rätt svårt att få till i mitt liv, särskilt längre stunder i taget. Vart tionde år har jag hittills av olika anledningar fått, eller kanske skapat mig, tillfällen av längre sammanhängande sjok av tid. Tid som jag ägnat åt att skriva. Det är lite av en ständig frustration att inte kunna dra mig helt tillbaka och bara göra just detta. Inte direkt obehagligt, mer en känsla av att det finns något som vill ut.

Då får man ta till småstunder till småskrivande, dagboksanteckningar i olika former som jag har både i pappersform och elektroniskt på flera ställen. En blogg är bara ytterligare en utloppsplats. Man får göra vad man kan för att inspirationskällan inte skall sina i sin frustration över att inte kunna strömma helt fritt.

Avslöjad av bokhyllan

Det är något som saknas i ett hem utan böcker, så känns det i alla fall för mig. Hemma hos en ny bekantskap hamnar jag lätt framför en bokhylla, intresserat studerandes dess innehåll. Oftast är det både igenkännande glädje och nyheters nyfikenhet som får sitt. För det mesta nöjer jag mig med att läsa på bokryggarnas titlar, det är ändå aningen privat det som står i hyllan. Känner jag personen väl eller denne kommer fram och pratar böcker kan det självklart bli att jag tittar närmare i någon.

Bokhyllan säger mycket om sin ägare, i alla fall om den är av den fria vildvuxna sorten. En bokhylla som bara finns för att vara snygg är mest bara yta. Fast en snygg yta, det går inte att förneka.

Jag föll direkt för den här bloggbakgrunden. Det finns inget vackrare än en bokhylleklädd vägg. Det är en färdig mall, men kunde inte ha passat mig bättre även om den varit specialdesignad. Jag gillar det faktum att man inte kan se några av böckernas titlar. Det kan vara precis vad som helst och det känns befriande.

En gång hade jag ett helt vardagsrum med bokhyllor från golv till tak, men flyttar och tillkommande familjemedlemmars behov och önskemål har komprimerat (dubbla rader i bokhyllan, snyft), reducerat och spritt ut min boksamling.

Dock återintar jag ständigt mina domäner så smått och har numera små hyllor och högar lite här och där, därhelst det finns en tom vägg eller yta i min närhet hamnar det tillslut böcker. Jag smyger in dem överallt där det går, nu senast en liten hylla i ett hemligt hörn i vardagsrummet.

De första orden

Hur svårt är det inte att skriva de första orden, skrivkramp kallas det, eller eventuellt bara oföretagsamhet. Nu är det i alla fall gjort! Se där, det var ju inte så knepigt.