Kokbokslukerskan

Många är de måltider jag ätit direkt ur burken, samtidigt läsande en kokbok där jag med ögonen ätit något helt annat.

Jag är i det närmaste beroende av kokböcker med bilder och har en försvarlig mängd. Så länge jag kan minnas har jag inte ätit ensam utan sällskap av en sådan att bläddra i. Har jag mänskligt middagssällskap försöker jag oftast hejda mig från denna vana.

Egentligen vet jag inte vad det är som lockar för rätterna jag studerar behöver inte ens se särskilt goda ut och ytterst sällan har jag provat att tillreda något i verkligheten.

Jag vet liksom att jag skulle bli besviken. Jag minns ett försök med kall gurksoppa. Den såg knappt god ut ens på bild, än mindre i verkligheten. Grådaskig och slemmigt smaklös. Ändå händer det fortfarande att jag tittar i den kokboken och tycker gurksoppan ser lockande ut.

En rätt ur just den boken har jag dock lyckats få till bra. Den äts på riktigt, även av resten av familjen.
Min franska bondsoppa. Undantag finns som tur är.

Turist i min egen stad

Gäst i mitt eget hem. Känslan när man visar det hemtama för någon ny, en förstagångsgäst är speciell. Man ser det med besökarens ögon och jag minns att det verkligen känns så.

En sommar hade vi släktingar på besök från Kalifornien, jag var 10 år och likaså den amerikanska sysslingen. Sjuttiotalsradhuset blev som nytt. Hästarna i hagen en bit bort, något exotisk jag aldrig sett förr. 

Jag tror det är en nyttig påminnelse om vad man har. Att uppskatta, att ens upptäcka, sin vardag. Att den finns. Besökaren i havet frågar det förbipasserande fiskstimmet: Hur är vattnet idag? Vad är vatten, blir svaret. En rolig historia. Och tänkvärd. Vi lägger inte märke till det vi upplever varje dag.

Man borde oftare se till att försätta sig i ögonöppnarsituationer. Denna sommar kommer sysslingar till mina barn på besök, lika långväga gäster som när jag var barn fast denna gång österifrån.

Jag är nyfiken på vad jag kommer att se för första gången genom dem.

Världar av ord

Det är det jag vill skapa. Jag vill skriva beboeliga världar dit karaktärerna kommer, alldeles som av sig själva. Genom sin fria vilja.

Jag vill inte att det skall märkas att det är jag som skriver deras liv. Det är ju inte författaren som skall sticka ut med snygga formuleringar. Det är en verklig värld som skall skapas, lika trovärdig som den jag kallar min verklighet.

Illusionen av en verklig värld.

Långsamsommar

Det är första juni. Galet, vad hände med dagarna på vägen hit? Hann jag känna dem, se dem, höra dem?

Svårt att veta för i efterhand, i backspegeln, tycks det alltid ha gått så fort.

Framför mig vill jag att vägen ligger lång och utsträckt. Långsamt slingrande genom mjukt böljande landskap, där man kan ströva. Hur kan en väg slingra sig långsamt? Ligger den inte still?

Svaret ligger i strövandet, ett ord nästan lika fint som släntra.

Släntra gör man i stan och strövar gör man i naturen. Flanera kan man också göra i stan men inte i skogen. Det skulle bara se fånigt ut. En flanör behöver publik och rådjuren är visserligen nyfikna men inte på det viset.

För att släntra behöver man ingen publik. Inte ens sällskap är nödvändigt. Släntrandet är ofta en enpersonsaktivitet. En behaglig sådan som för en dit man behöver gå. Lugnt och varsamt.

Idag slår jag ett slag för dem alla. Släntraren, Flanören och Strövaren.
De behövs så väl som kontraster till allt hastande och skyndande i våra steg.

Alldeles oavsett hur du tar dig fram i tillvaron är det snart juli. Se till att hinna uppleva juni innan dess.

Brofästen

Nuet ligger mellan två gröna kullar. Mitt på en bro. Det är en hängbro i trä. Hållfast men böjlig. Den står emot hårda vindar. Förändringens vindar.

Jag står på bron, det är långt ner till ravinen under. Jag går försiktigt. Mot framtiden. Långsamt bort från det som varit. Vill stanna lite till. Ytterligare en stund känna fast mark innan jag vågar mig ut mot det okända. Det nya som finns på andra sidan brofästet.

Framtiden. 

Dit man tar sig via nutidens bro. Oändligt lång, som ett liv och samtidigt kort som ett ögonblick.

Gott om tid

Är det gott om tid? Har jag gott om tid? Hur lång är ett snöre? Hur lång är min "livlina"

Ingen vet. Men det känns som alla jagar tid nuförtiden. Ovetandes om att tiden inte går att jäkta ifatt. Då far den bara iväg, likt den vårystra hatt som blåst av huvudet och retfullt ligger steget före på trottoaren.

Stopp! Stanna! Så gör tiden det med. Konstigt nog.

Jo, men så är det. Eller nej, förstås inte, men det känns så. Tiden håller samma takt som en själv, eftersom man befinner sig mitt i den. Mitt i strömmen. Om jag jäktar ökar strömmens fart. Och tvärt om.

Säkert inte vetenskapligt förklaringsbart men väl värt att prova.

Haiku-experiment

Kylan tränger in
Solen färgar himlen blå
Kaffemuggen värmer handen

Bussen över bron
Iphone kvar i väskan
Missar inte vyn