Idag skriver jag årets sista inlägg, äter jag årets sista räkmacka med extra allt. Dricker årets sista koppar kaffe. Går årets sista vända in på Coop, tar årets sista dusch och flossar tänderna för sista gången i år.
Imorgon gör jag om allt igen, förutom räkmackan som inte går i repris, för första gången 2023.
Med önskan om ett gott slut på 2022!
Det var på tiden! Så säger man men vad betyder det egentligen? Att något som borde hänt eller gjorts för länge sedan äntligen blev av.
Jag gillar de där en smula ålderdomliga uttrycken. Alla tiders är ett annat i samma stil.
Det är verkligen alla tiders, så att säga.
Så går det för mig. Långsamt på gränsen till stillastående. Feg-hasning och allmänt gnäll. Det är helt enkelt pinsamt uselt och inte går det bättre med tiden heller. Tvärt om. Jag har kunnat åka bättre. Aldrig bra men bra mycket bättre än nu.
Det sitter i huvudet säger de välmenande och det är säkert helt sant. Men tyvärr gör det inte saken enklare att överkomma. Är det en skidlärare eller en psykolog jag behöver?
En psykologistudent på nionde terminen som också säsongar i backen, finns det sådana?
Nästa vinter får det bli skidor på längden. På sjön, där det omöjligen kan finnas backar att ramla i eller träd att köra in i.
Jag är på jakt efter en iskall berättelse. Till en novell på temat kyla till tidningen Skrivas senaste tävling. Att skriva novell är svårt och svårast är att få till ett bra slut. Det lyckas jag sällan med.
Enligt de många tips som finns ska man börja helt nära slutet. Det känns fullt rimligt eftersom en novell är av naturen kort. Börja nära slutet, låt sen läsaren via en återblick få reda på vad som hänt och sen leverera det där snärtiga oväntade slutet. Hmm..
Det första som kommer till mig är titeln. Isjakt. Det blir tvetydigt och bra. Historien ska handla om någon som jagas över isen. I detta fall av sin egen sorg och frustration över en uppdagad otrohetsaffär. Sveket driver berättelsens jag väldigt nära öppet iskallt hav.
Riktiga isjakter förekommer. Både han som ger sig ut och senare hans hustru med älskare använder detta färdmedel.
Som kontrast till kylan och isen, förekommer en bastu. En enkel vedeldad bod som står vid strandkanten och används av några i historien, den används även som täckmantel för otrohetsaffären.
Kyla och värme. Kontraster och lägg sen till lite ond bråd död på detta som slutkläm. Tävlingsbidraget ska vara inlämnat senaste 2 januari. Dags att prova om isen bär.
Nu vänder det. Det är midvinter, årets längsta natt. Ska man nån gång festa hela natten vore det väl denna kväll. Från och med imorgon blir dagen en smula längre och natten får lämna ifrån sig några minuter till morgonljuset.
Det känns alltid hoppfullt. Mitt i smällkalla vintern, redan innan jul och nyår ens passerat så kommer ljuset tillbaka. Om än ytterst långsamt och försynt.
Det går fortare sen. Längre fram på vårkanten blir ljuskurvan brantare och dagen tar större kliv in på nattens revir. Blir modigare och kaxigare. Här kommer jag! Maka på dig mörker.
Men än dröjer det innan de ljusare stunderna märks. Än får vi tända ljus och lampor redan tidigt på eftermiddagen. Särskilt här en bit norrut, men här har vi å andra sidan snön som lyser upp.
Det är bara ett halvår mellan midsommar och midvinter men det känns som vitt skilda världar.
Jag har en återkommande dröm om att jag antingen hittar flera extra rum bakom en dold dörr i vår lägenhet, alternativt en hel ny bostad med många stora utrymmen.
Ofta ligger lägenheten högt och har stora fönster. Det hela känns mer som ett minne en bara en dröm men jag har aldrig bott så stort. Aldrig haft dessa stora ytor och rymliga salar.
Ibland finns bokhyllor utefter väggarna, tomma hyllor där mina stackars ihopträngda samlingar kan få komma till sin rätt och slippa stå i dubbla rader eller ligga travade bakom sovrumsdörren.
I vissa drömmar är rummen fruktansvärt smutsiga, som att åratal av damm och fukt förstört dem. I andra är de fina och rena. Jag kan ju bara gissa vad det ska symbolisera, vad mitt undermedvetna försöker säga mig genom att visa dessa bilder.
Outnyttjad potential.
Nu ska jag försöka igen. Gå in i berättelsen. Jag vill sänka ner mig i min karaktärs person. Bli henne och känna hennes tankar och kroppsliga förnimmelser.
Jag har svårt att gå nära. Att återge verklighetstroget. Trovärdigt.
För att försjunka i min historia och i dess karaktärer inbillar jag mig fortfarande att det behövs tid. Det tar tid att komma ner, att komma in. Det är därför det är knepigt att bara skriva korta stunder i taget. Startsträckan blir för lång. Jag hinner inte komma dit jag behöver förrän det är dags att göra något annat.
Grymt frustrerande. Som att stå utanför en underbar trädgård men inte få komma innanför dess murar. Om jag väl kommer in vill jag stanna där en god stund. Hinna finna lust och ro.
