En bra början blir ett gott slut

I de flesta bra historiers början kan man ana dess slut. Det är som en loop där berättelsen slår knut på sig själv. Det behöver hänga ihop. Sägs det. Och jag som har så svårt att få till bra slut. Undrar varför det är så knepigt?

En skaplig början kan jag få till, kanske till och med ett mittenparti värt trycksvärtan och pappret. Men sluten håller sig undan. Gömmer sig noga och vill inte komma fram. Hur lockar man fram ett gott slut? Vad vill det ha för att lämna sitt gömställe?

En bra början är förmodligen en lämplig start...

Och så fortsätter det i all oändlighet. En faslig massa börjor utan slut.

Tänk om jag kunde hitta någon med motsatt problem att köpslå och byteshandla med. Erbjuda tre lockande börjor mot ett mäktigt slut. Kan det vara en rimlig deal?

Titeln kommer först

Nästan alltid sätts min fantasi igång av en titel eller en rubrik. Sen kommer hela historien ur dessa ord. 

Ytterst tveksamt om jag någonsin producerat en text där jag i efterhand försökt komma på en lämplig överskrift. Så går det bara inte till.

Jag får som en titel till skänks. En tankeväckande liten samling ord. Ibland bara ett enda. Novellerna är ofta sprungna ur ett enda ord. 

Dimma. Vägskäl. Isjakt. Resenär. Växthus.

Det räcker så. Resten kommer efterhand. Fyller ordet med mening. Blir till en hel berättelse. Titeln är ett frö. En kärna som gömmer en hel planta som i sin tur kan bära frukt.

Skrivarkvarten

Jag brottas ju ständigt med tiden, försöker få den att tänjas ut mer. Räcka till mer. Gärna skrivtid. Skriv en kvart om dan och till slut har du en färdig roman. Tror vi på det?

Ge mig en kvart om dagen och jag ska göra dig till författare!

Sa aldrig Arne Tammer. Nä, han utlovade bara en ny kropp. Bra utfästelse det med förstås men inte just det jag är ute efter nu.

Så slår det mig. Den där skrivkvarten kanske inte är en tidsmässig kvart utan en rumslig.

Det är helt enkelt en skrivarkvart jag behöver.

Uppgiven eller utgiven

Hur viktigt är det att bli läst? Sedd och hörd? Finns den historia som inte når från berättaren in i någon annan? Ut ur mig. In i dig.

Nu trillar refuseringarna in. Jag funderar på att göra som Stephen King som skaffade sig en väldigt lång spik som han hängde upp dem alla på. Slog in den i väggen för att hänga alla de nedslående pappersarken på. I dessa mer digitala tider blir det inte lika tydligt. Faktum är att jag inte sparar mailen efter att jag läst dem. Det räcker ju att ha läst. 

Behöver ingen spik för att minnas vad de stod. 

Så vad blir det till slut, uppgiven eller utgiven? Vilken giv blir min hand?
Övergiven, prisgiven, undergiven, omgiven.

Tänk om man skulle utge sig för att vara utgiven. Fake it till you make it. Vilken ingivelse.
Riskerar man då att bli angiven för falskspel?

Som en snigels skal

Ibland, eller kanske alltid, längtar jag efter ett eget rum. En skrivarlya. Någonstans dit jag kan dra mig tillbaka. Undan. Ett rum för kreativt skapande. 

Jag vet precis hur det ser ut. Bilden är skapligt tydlig. Den finns till och med att tråna efter på Instagram där folk med samma dröm visar sina verkligheter. Det kan vara en liten bod längst ner i trädgården. En upp-piffad gammal redskapsbod där krattor, spadar och gamla gräsklippare fått göra plats för helt andra sorters redskap.

Redskapsboden förvandlad till en lekstuga.

Men nån sån stuga har jag inte. Jag har inte ens ett extra rum. Åtminstone inte i den fysiska verkligheten. Jag bär mitt rum inom mig och på så sätt har jag det alltid med mig. 

Som en snigels hus.

Rutinen vinner över olusten

Det som är nyttigt i längden är sällan njutbart i stunden. Särskilt kännbart är det innan man kommit igång, eller ens kommit sig för.

I allt från träning, flossning, romanskrivande, redigering till städning av överbelamrat hem, känner jag av detta faktum. 

Rutinen vinner alltid över olusten. Eller är det kanske så att rutinen skapar lusten? Oavsett hur sambandet ser ut så är rutinen, ritualen oslagbar när det gäller att komma mig för.

Ett trick för att lyckas hålla löftet till mitt framtida jag.

Tvivlet gnager

Tvivlet har vassa tänder och starka käkar. Det sliter mitt självförtroende i trasor. Får mig att känna att detta är för uselt att slösa papper, bläck och datorminne på.

Varför tänker jag så? Ingen skulle ju behöva se eländet. Och ändå låter jag det ske. Gång på gång. Självplågeri borde man undvika. Och ändå.

En hämmande kraft som jag behöver övervinna. Övermanna eller kanske överkvinna? Kraften kallas skam. Vad för mig att skämmas? Risken för ett misslyckande? Eller kanske tvärt om, risken att lyckas?