Jo, det är skrivet så med flit, skrivkamp är inte ett felstavat skrivkramp. Skrivkampen är något helt annat att kämpa emot. Det är en kamp att vinna. Men vem är då motståndaren i kampen?
Vad är det som hindrar skrivandet? Gissar att det är högst individuellt men att det ändå finns en begränsad mängd olika motståndare. Kanske sju, kanske fler, möjligen så många som tio.
Det kan vara en besvärlig inre kritiker. Som Rutger, men han är tack och lov inte min, utan honom är det istället min romankaraktär Monica som får dras med.
Prokrastinering, uppskjutarbeteende, det däremot lider jag av. Jag gör det sen...
Somliga saknar verktyg för sitt skrivande, till den skaran sällar jag mig inte heller. Jag har verktyg så det räcker och blir över, lådan svämmar över. Om jag sen försöker slå in en spik med en skiftnyckel vet jag ju mindre om.
Mobilen. Denna lilla manick. Ständigt pockande på uppmärksamhet, Allt finns där. Mail, meddelandecentraler av allsköns sort. sms, Instagram, Whatsup, sen får man lust att kolla sparkontot aktiekontot och matkontot. Har jag några fickpengar kvar?
Sen får man för sig att läsa tidningen i mobilen. Det får väl ändå passera som ok eftersom jag inte längre har nån papperstidning. Men fy vad den lilla grunkan stjäl tid och uppmärksamhet.
Det sägs att skrivande är ett ensamt jobb men det har jag aldrig tyckt. Tvärt om. Så den kan jag också låta bli att bocka av som en av mina kamper.
Ibland kör man ju fast, det är oklart vad som bör hända i historien man skriver. Så är det men då är det bara att tålmodigt vänta. Invänta.
Latmasken är en annan figur som kampen ofta förloras mot. Latmasken vinner oftast.
Nya idéer som pockar på. Som nu när jag liksom fått glimtar av tredje delen i det jag nu förstått ska bli en trilogi. Då vill jag ju skriva på den, fast de första två ännu inte är klara.
Sen finns det en drös med personlighetsdrag som hindrar, svårighet att hålla uppmärksamheten, den irriterande lättstördheten.
Det finns de som inväntar den perfekta meningen men det ska man inte göra. Den kommer när den kommer och man ska ju ändå redigera texten sjuttioåtta gånger. Det finns enstaka meningar som kommer perfekta ur förpackningen men de allra flesta behöver bearbetas, slipas och målas.
För min del är det definitivt bristen på kom-sig-för som ställer till det. Jag skjuter på min skrivtid, bland annat genom att skriva blogginlägg här. Först ska jag, ska bara och så vidare i all oändlighet. Och det är faktiskt jättekonstigt! För jag vill ju inget hellre än att skriva och tid har jag.
Så vad sjutton är problemet?
Ibland känner jag att jag har för lite tid för att det ska vara lönt att sätta igång, för när jag väl är igång vill jag ju inte sluta. Men minst lika ofta handlar det istället om att jag har för mycket tid. Så mycket att jag slösar och slarvar bort den.
En hel sista semestervecka lyckades jag slarva bort utan så mycket som en textrad. Jag fick tipset av min skrivlärare att skaffa en timer eller kanske ett timglas för att liksom skapa mig en begränsning i det oändliga tidshavet.
En bra idé. Jag måste bara hitta ett magiskt timglas. Bör väl finnas i nån antikbod gissar jag.
