Jag vet inte hur jag skall börja... bara hur det kan sluta... Illa, om jag inte förmår ta det lugnt, lyckas ha det långtråkigt nog att komma igång.
Berättelsen måste bli stark nog att ta sig igenom två barriärer. Ut ur mig, in i dig. I någorlunda oförvanskat skick.
Bokmalen längtar alltid efter att skriva, att skapa världar att förlora mig i. För andra att förlora sig i. Målet är att locka in så många som möjligt i min värld. Uj, det låter ju nästan lite läskigt. Tänk om ni fastar och inte hittar ut igen. Som att jag vore en rovlysten spindel och inte en liten vänlig bokmal.
Fast, det är väl det som är målet med att både skriva och läsa. Att det skall vara så äkta och fängslande att man i alla fall för en stund inte kan skilja den ena verkligheten från den andra.
För att citera Agnes Lidbeck: "Världen kan inte mäta sig med en bra roman, inte ens när det är säsong för jordgubbar."
Den här sommaren vill jag skriva och läsa, läsa det jag skriver. Ofta intalar (inbillar) jag mig att det är tiden som saknas. Långa sjok av sammanhållen tid i vardagen. Men, det är ju inte sant. Det finns hur mycket tid som helst, i alla fall tills den tar slut. Lika många minuter varje dag, varje dygn. Vad jag gör med tiden är frågan, eller svaret.
Ännu är vi i början av sommaren...
