Förmodligen.
Skulle jag sammansmälta med min romankaraktär som jag nu tillbringar så mycket tid tillsammans med.
Hon vid sitt köksbord. Jag vid mitt. Samma. Strunt samma. Bord som bord. Karaktär som karaktär.
Vem äger rätten att avgöra vem av oss som är mest verklig. Jag som tror mig ha skapat henne eller hon som kanske inte vet att jag finns?
Hon skriver själv om någon, är denne någon då ännu mindre förankrad i verkligheten?
En karaktär skapad av en (av mig) skapad karaktär. Gör det mig till dubbelgud?
Det är nog tur att jag har några ankare och förtöjningar i kanterna. Till det fasta. Fastlandet. Jag kan känna dem dra när jag seglat iväg för långt ut.
Kom tillbaka, dags att ordna middagsmat, kan ett ankarfäste tycka.
