Sen ägnar vi resten av våra liv åt att återupptäcka glömda förmågor. Som självkänsla, tilltro till vår förmåga att lära nytt. Kärlek att känna och ge, till oss själva och andra.
Som riktigt små har vi en enorm tilltro till vår förmåga. Med all rätt. Vi kan lära oss vilka språk som helst. Använda vår kropp till de mest fantastiska bedrifter. Men vartefter tiden går stelnar vi, såväl kroppsligt som mentalt.
Visst, att bli framgångsrik inom isdans kanske inte är fullt realistiskt om man börjar öva för sent men det mesta ligger fortfarande inom räckhåll.
Det är illa nog att vi missar hur bra vi kan bli men ännu värre att vi glömt det vi redan har. Förmågan att känna lycka och tillfredställelse är medfödd och inget vi behöver lära oss.
Bara komma ihåg.
