De senaste veckorna har jag drömt om ålder. I drömmarna har jag varit ömsom ung som mina döttrar, ömsom äldre än min mor.
Känslan sitter kvar, den panikartade av att plötsligt vara över 80. Och med en aning om att det faktiskt kommer att kännas just så en dag, Plötsligt påkommet.
Eller lugnet och lyckan över att vara riktigt ung och så en viss sorg efter uppvaknandet och insikten att nej, den drömmen var inte om mig.
Har jag åldersnoja nu också? Som om det inte vore nog med alla nojor jag redan har.
Ett halvsekel i år. Gammal som gatan. Fast gatan som mitt hus ligger vid är bara hälften så gammal. Den tillkom i stadsbilden samtidigt som huset och kvarteret, 1997.
Jag är därmed dubbelt så gammal som gatan.
