Mycket i tillvaron nu är begränsat. Vad man kan göra. Vem man kan träffa. För precis ett år sedan var vi på väg för att fira jul och nyår i Australien. Något som då visserligen kändes som ett äventyr men alls inget omöjligt.
Idag känns det som en avlägsen dröm. Något närmast overkligt. Nu när man inte ens bör åka buss. Inte kan fira helgerna med de man vill, på det sätt man vill. Det vore galet oansvarigt.
Förra julen kände jag en viss skuld över en lång flygresa. Klimatet oroade. Skogsbränderna som härjade, som vi upplevde på alltför nära håll. Resan kändes bitterljuv på det viset. Vi bidrog en smula till kommande års bränder.
Vi anpassar oss. Vi kan anpassa oss. Vi måste anpassa oss. Även om tillvaron blir kringskuren kan det ses som ett billigt pris för att så många som möjligt skall få finnas ännu en tid.
