Jag älskar liknelser, bildspråk och metaforer. Gödslar med dem i mina texter. Hmm blir de då fulla av skit? Mycket möjligt men det avhåller mig inte för i skiten växer en och annan vacker blomma.
En gång träffade jag en person i jobbet som hävde ur sig att hen hatade metaforer, En fullkomligt obegriplig ståndpunkt. Häpnadsväckande, jag som dittills levt i den uppenbart naiva övertygelsen att alla liksom jag såg metaforer som något närmast magiskt.
Jag tog det väldigt personligt kan jag erkänna. Insikten skavde. Att det fanns sådana människor. Det var som att höra någon säga sig ogilla solnedgångar, kattungar eller havets vågsvall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar