Och ur morgonrocken lyckades jag äntligen ta mig denna förmiddag i slutet av april. Ut och springa alltså. Det tar alltid emot och jag drar mig i det längsta men till slut så går det inte att skjuta på längre.
Denna förmiddag var det alltså dags för säsongspremiär för min lilla löptur på 3 stackars kilometer. Lagom kort för att det inte ska bli övermäktig att ens ge mig ut. Jag är ju strax hemma igen. Ungefär så. Det gäller att övertyga sig själv om att det snart är överstökat. Och så är det ju.
Betyder nu detta att jag kan göra springandet till en god vana att hålla fast vid? Kanske. Det beror på vad vinsten är. Om vinsten är att känna mig lite piggare så är det ju bra men inte lockande nog i sig. Kaffe kan duga gott och likaså en promenad i dagsljus.
Kungsholmen runt stod det skrivet med sprejfärg på gångbanan och genast vaknade min tävlingslust. Att springa ett lopp kändes lockande. Jag har sprungit många millopp på Söder och i Paris men aldrig runt min egen ö och aldrig såhär tidigt på säsongen. Kommer det ens att gå, eller blir det jag som kommer att behöva gå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar