Mammas gamla kälke

Äntligen lite snö! Även i min stad, där den inte går att ta för given, täcker ett lagom tjockt täcke backarna i parken. Detta inbjuder till åkning, ett förträffligt nöje.

När jag var barn åkte jag på skaren på min mammas gamla träkälke som hade medar smala som på skridskor. Det funkade bara om snön var riktigt hårt packad, oftast körde den fast i lössnön. De dagar det verkligen var is och hårt i backen gick min snabbast. Det var verkligen inget fel på kälken bara föret var det rätta.

Men jag önskade mig en snowracer, en kälke med skidor på, som gled snyggt och framför allt snabbt uppe på snön utan att gräva ner sig som min tunga träkälke. Till och med ratten var av trä, en cirkel sammanfogad av fyra böjda delar. Plasten var inte uppfunnen när den tillverkades. Undertill hade någon textat fint med grön penna min mammas namn och adress.

Min yngsta dotter är precis lika gammal som jag var när jag till slut fick min hett efterlängtade snowracer. En Stiga, i blått och silver. Det är på den hon nu far nerför backen. Det tycks vara tradition i vår familj att åka på mammas gamla kälke.

Den är i gott skick, det blev inte så värst många snöiga vintrar hos oss efter att jag fick den. En gång satte jag hjul på den, jag ville verkligen ville åka. Snöbristen är uppfinningens moder. Det gick bra så den kunde användas året runt.

Den gamla snowracern funkar ju bra, så det blir ingen nyköpt till mina barn. Undrar vad deras ungar en dag skall åka på?

Se där ett stycke kälknostalgi...
Se upp i backen!