När lust och ro sammanfaller

När stjärnorna står i rät linje och kor lärt sig flyga. Eller var det kanske grisar? Då minsann, då. Ja, vad ska hända då?

Jag döpte den här bloggen till lust & ro för närmare ett decennium sedan. En variant av begreppet lugn och ro som jag tyckte var mest en tautologi och fullkomligt otillräckligt. 

Enbart lugn duger inte för att locka fram kreativitetens skygga djur från sitt gömställe. Lust krävs också, men där finns ett beroende har jag märkt. I orostider håller sig lusten undan.

Lusten infinner sig bara om jag är lugn och rofylld. Jag har en del att jobba på där...

Oklart och ofärdigt

I de norra delarna av landet sätter man gärna ett o framför allsköns ord för att invertera deras betydelse. Gör dem till motsatser.

Bra och obra, i betydelsen dålig.

Jag sliter med mitt romanmanus som är både oklart och ofärdigt. På alla upptänkliga vis och med fri tolkning av orden.

Vi börjar enkelt. Det är inte klart. Det är långt ifrån färdigt. 

Utöver dessa självklarheter döljer sig mer trassel och kanske även orsaker till det obraiga läget. Oklart som i att jag inte vet vart historien vill. Jag ser inte vägen klart. Det är dimmigt och sikten är skymd.

Oklart som i molnigt väder när jag behöver se himlen.
Ofärdigt är ännu värre för däri lurar aningen om att det jag skriver är vanskapt och omoget.

Sådär nu har jag utgjutit min frustration. Nu ska det väl gå lite bättre, lite mindre obra.

Med häcksax och osthyvel

Utrustad med dessa verktyg ger jag mig i kast med mitt hopplösa romanmanus. Ännu ett varv. Vilket i ordningen har jag tappat räkningen på.

Jag knipsar av sidogrenar och ovidkommande utskott. Hyvlar av sneda kanter och jämnar ut skidbacken.

Blir något kvar?

Finns en gnistrande diamant eller bara en hög med hyvelspån, döda grenar och torra ostskalkar kvar när jag är färdig.

Hur vet jag att jag inte sågar av de friskaste grenarna och hyvlar bort den godaste delen av osten?

Det vet man inte förrän i efterhand. Jag måste ta risken. Antingen finner jag en ädelsten eller så krossar jag den i processen.

Marmorblocket kan innehålla en fulländad kropp eller bli till singel som möjligen duger att förhöja en rabatt med påskliljor.

Vad hände med osten? Den åt musan och hennes vänner upp.

Visheten och vissheten

Den som vet sägs vara vis. Eller hur är det nu? 

Är visshet något att sträva efter? Vem kan vara säker på något överhuvudtaget nuförtiden när inget känns särskilt säkert. Allt kommer med ett förbehåll. Om det blir av. Om det kan ske. Kanske.

Kanske sann vishet är insikten att om morgondagen vet vi intet.

Sinkadus

Ett tärningsslag bestående av en femma och en tvåa. För den som kan sin franska blir det uppenbart. Används även i betydelsen slump och det passar ju bra in i sammanhanget tärningsspel.

Jag har alltid lockats av spel och dobbel och var i min ungdom snubblande nära att anmäla mig till en utbildning till croupier. Än i dag kan jag undra hur livet då hade blivit.

Casinon har jag hur som helst besökt många, såväl i Las Vegas och Monte Carlo som i min hemstad. Jag gillar atmosfären. Allt är möjligt när slumpen får styra.

Ytterligare ett lusigt ord i sammanhanget är kåk.

Ett tärningsslag, eller en hand i kortspel. Full house är den engelska benämningen och nog kan det vara trångt på kåken.

Bästa kåken med tärningar är tre sexor och två femmor. Känslan när man slår en sådan är nästan i klass med att hitta ädla stenar i Försvunna diamanten.

Värna vardagen

Såhär är lördag slår det mig att vardagen är värd att vårda. Den uppskattas inte efter förtjänst. Tänk alla vanliga dagar. De som inte sticker ut nämnvärt. Det är de som är livet, allra mest.

Flertalet dagar är just sådana. De utgör så att säga bulken av livet.

Helg är det förvisso skapligt ofta, rent av så ofta att jag räknar in den i vardagslunken. Helgen är ett andningshål, en vila, en rast. Återhämtning i vardagen.

De där underbart speciella dagarna som genomsnittspersonen inte har mer än en handfull av under ett liv. 

Jag kan inte bygga upp min tillvaro runt dem. Då förvandlas själva livet till en transportsträcka mot något som är så mycket mindre än det som redan finns framför näsan.

Det vore slöseri med ett fullt dugligt liv.

Dinkus

Vissa ord låter så trevligt uppiggande. Dinkus är ett sådant i mina öron. Låter som en kul figur, sådär lite lagom glad i hatten.

Vad det egentligen är? Jo, tre asterisker i rad. Ofta använt för att skapa ett avbrott i ett textstycke.
Såhär:

* * * 

Tänk så många gånger har jag använt denna markör utan att veta att den hade ett eget namn! Och ett sånt glatt litet namn dessutom.

Glad dinkus på er!