Halva maj har redan gått. Denna underliga vår då man helst vill snabbspola fram till ett "efter" och finna att det är gott. Att det mesta och de flesta man känner finns kvar även då.
Men, det går inte att snabbspola tiden, lika lite som att backa eller få den att stanna upp. Tiden går i sin alldeles egna obevekliga takt. Klocktid. Där en sekund är en sekund och en vecka är sju dagar, drygt sexhundratusen sekunder.
Men den andra tiden, den upplevda tiden, den går inte i takt. Den inrättar sig inte i regelbundenhet. Den är vild. Mer som vinden. Ombytlig. Ena stunden halv storm, den andra kav lugnt.
Varför vet man inte så noga, såvida man inte är meteorolog.
När man vill att tiden skall gå (över) fort, då segar den sig fram. Man sitter otåligt mitt ute på tidens hav i tidsbleket och väntar på vind. Tills det märkliga sker. Den rörelse som kommer inifrån stillheten själv.
Den här våren har känts märkligt kort. Det som sker i världen är på många sätt omvälvande men i min egen tillvaro händer inte mycket. Den ena dagen är den andra lik, mesta tiden tillbringas innanför lägenhetens väggar.
Kanske kan denna tid av yttre händelselöshet leda till ett rikare inre liv. Med mer eftertänksamhet och tillvaratagande av tiden, oavsett hur den mäts och hur mycket det blåser.
